Jason Patterson – Donkeys and toenails

^{text: jason patterson foto: carina kvist, istockphoto}

Året var nog ca. 1994, jag var ca. 16 år gammal i Benjamin, Texas och gick på gymnasiet. I Benjamin, som är en liten by, en flugskit på kartan, hade vi bara dom essentiella verksamheterna och myndigheterna som behövdes för att driva ett samhälle mitt ute i ingenstans. Bland dessa var en skola, en liten polisstation, en mindre mack, en ännu mindre affär, postkontoret och en brandkår. 

Brandkåren var hyfsad stor för en sån liten by. Den var ideell och drevs av frivilliga killar från byn som ställde upp när olyckan var framme. Vår brandkår var den finaste i trakten med 2-3 välpolerade brandbilar, en fin station, med välutbildad personal. Brandkåren var egentligen byns ögonsten som alla såg på med stolthet då dom var ofta gränsen mellan liv och död, och var hjältarna i nöden för människor som bodde långt ifrån storstäderna med snabbservice från ambulansen och sjukpersonal. Brandkåren hade också hand om stormbevakningen och larmade folk i byn när en tornado hade landat på backen. Stormarna där kan bli livsfarliga och deras insatser var väldigt uppskattad!

Ja, med allt dessa modiga människor gjorde, alldeles gratis, så kan ni nog förstå att byborna var tacksamma och när brandkåren bad om hjälp så ställde man upp utan tvekan, vilket ledde till mitt dilemma.

Eftersom deras verksamhet var ideell försörjdes brandkåren med nästan enbart pengar från bidrag från privatpersoner och företag, men det hände ofta att brandkåren arrangerade evenemang för att samla in pengar, bland annat danser, lotterier och ropingtävlingar.

En dag på skolan efter gymnastik när vi skulle gå hem bad tränaren några av oss stanna kvar i omklädningsrummet. Våra blickar skiftade snabbt då vi undrade vad vi hade gjort. Oron växte när tränaren, en storväxt stark karl, vandrade över rummet sedan stängde dörren efter att sista killen som hade gått och de var bara vi 5 killar kvar. Det fanns många olika grupper representerade på vår skola; vanliga arbetare, rika, fattiga, byfolk och barn av oljefältsarbetare, och sedan var det en grupp till, vilket var det vi fem som blev kvar tillhörde, vi var RANCHBARN.

Vi satte tyst och inväntade det värsta, ingen sade ett ljud men frågorna fanns klart och tydligt på våra ansikten, ”Vad har vi gjort?” ”Vad ska hända?” ”Ska vi få kvarsittning?” ”Ska vi bli utslängt ur skolan?” ”Ska vi få stryk?”

Nej, våra värsta farhågor skedde aldrig, men summan av vår skräck var inget jämfört med vad han skulle komma att säga.

Han stannade upp, sen började han prata.

”Jo, jag vet inget om vad ni sysslar med på fritiden, men alla här är cowboys eller hur? Ni håller på med ridning, hästar och sånt va?”

Vi nickade samtidigt.

”Bra, ni ska göra en grej åt mig, skolan, samhället och brandkåren, om ni vägrar blir det ett högt pris att betala!”

Vi nickade.

”Jo, brandkåren ska hålla i ett evenemang här på skolan för att samla in pengar och ni grabbar ska hjälpa dom, punkt!”

Till slut vågade en av oss prata, inte jag.

”Javisst, bara säg till vad vi ska göra, men vad har det här med oss som cowboys att göra? Behöver vi ta med hästar eller?” frågade killen

”Nej.” sa tränaren, ”Det ni ska rida på kommer att finnas på plats.”

Våra blickar sköts upp samtidigt mot den stora tränaren och ett ekande, ”VA?!” skar genom rummet. Då gick det upp för oss och vi grävde ner våra ansikten i våra händer när vi insåg vad nästa mening skulle bli,

”Jo, grabbar, ni ska spela ”Donkey Basketball.” (Åsnebasket)

”ÅÅÅÅÅÅ NEEEEEJ!” sa vi samtidigt

Han höll upp ett pekfinger,

”Jag har anmält er! Om ni vägra så ska jag göra era liv till små helvete här på jorden, det är 35 grader varmt ute och ni kommer att springa varv efter varv runt fotbollsplanen tills ni skiter pumpakärnor och sedan dör en plågsam död.”

”Ni kommer att spela mot brandkåren, ni ska göra detta för byn ni ska ställa upp OCH DOM SKA FÅ VINNA!” ”NI SKA FÖRLORA!” ”ÄR DET UPPFATTAT!!??”

Ja, alltså det var inte mycket att göra åt saken utan det var bara att säga ja.

*En liten sidenote som återkommer längre fram i historien. Just då haltade jag rätt illa på grund av att ett par veckor innan hade jag opererat bort nageln på min vänstra stortå efter en tids bekymmer med nageltrång. För er som aldrig haft nageltrång kan jag säga att det är inget skönt tillstånd, särskilt min som var så illa att doktorn fick ryka ut den med tång, men efter några veckor hade min nagel växt ut några millimeter igen, men skulle inte få läka i fred.

Det gick ett par veckor, under den tiden hade varenda jävel i byn hört att vi skulle spela åsnebasket, man kunde inte gå någonstans utan att man hörde folk fnissa och viska. Andra frågade om hur det skulle kännas att få rida på något redigt för en gångs skull, andra gav ifrån sig åsna-ljud ”heee haaa heee haaa” när man gick förbi och andra bara kallade en för Jesus eftersom han red på en åsna.

Efter någon vecka var det dags.

Ok, vad är Donkey Basketball? Jo, det ska jag förklara. Det är som det låter, man spelar basket medan man rider på en åsna. Det finns två lag med fem spelare i varje och man försöker göra mål med en boll medan man försöker styra det tjurigaste och envisaste djuret som gud skapade på vår planet!! Det är samma reglar som vanlig basket förutom att man inte behöver studsa bollen mot golvet. Det ser ut som snigelpolo möter bull-riding. Detta görs endast för underhållnings skull, på bästa sändnings tid, inför en fullsatt publik som har kommit inte bara stödja brandkåren utan, i det här fallet, för att se femranchbarn som är vana vid tosiga hästar och kor samt hård terräng bli massakrerad av fem små åsnor.

Sen tänker ni kanske, ” ”Ok whats the big deal here, ni red på små åsnor?”, ”dom är väl inte så farliga?” PFFFF!

Åsnor, när dom går rakt fram, är väldigt behagliga att rida, dom har ridits nog innan historia började dokumenteras och burit människan genom alla möjliga terränger, uppför berg och över öknar, frågan är om hur världen hade sett ut om inte åsnor hade funnits?

MEN en åsna är inte bara en åsna, och man rider inte bara på en åsna, särskilt inte barbacka som var problemet i det här fallet, och särskilt åsnor som är tränad för att slänga av folk. Jag skiter i om du är världens bästa bockhäst-ryttare eller har bokstavligen lim i brallorna. Om en åsna vill slänga av dig, så åker du av!! En åsna har liksom ingen manke och allt är nerförsbacke, ungefär som att bromsa på en ruschkana som är insmord med hydraulolja…….you are going down whether you like it or not!

Sen var det dags.

Det var vi mot 5 killar från brandkåren. Vi samlades bakom skolan där det stod en hästtransport med cirka femton olika åsnor uppbunden vid sidan och en kille som ägde dom. Åsnorna var inte stora, utan kom ungefär upp till våra höfter, men det är ett starkt djur med en obegränsad kapacitet att göra en människas liv till ett rent helvete om det behövs.

Ok, ja det här är helt sjukt, ja vet, och jag vet vad ni tänker…..detta är djurplågeri! Det tänkte jag också, men låt mig säga att dessa åsnor var i väldigt fin skick, hade en transport som var lika fin som en limousine inuti och deras ägare hade groomat dom från topp till tå.

Killens första fråga var: ”Vilka av er var det som är vana vid att rida?” ”Ni som skulle förlora?”

Vi gymnasiekillar räckte upp våra händer och han gav oss ett hånflin. Han pekade sedan på fem åsnor, ”They are the killers.” ”Dom ska ni få.” Sen tittade vi bort mot dessa tillsynes snälla och oskyldiga dunbollar.

Jag visste då att det var jävelskap på g, han började dela ut hjälmar och jag som rider aldrig med hjälm, tog emot min hjälm, som var obligatoriskt, med stor glädje och tacksamhet!!

Dessa åsnor var vältränade, dresserad som Border collie hundar och det sista som hände innan vi fick våra åsnor var att killen gick bakom åsnorna, klappade dom lätt på rumpan och dom bajsade på kommando en efter en (efter matchen var slut hade inte en enda av dom skitit på golvet.)

Ok, vi hoppade upp på våra åsnor, och med sänkta huvuden samt inte en uns kaxighet i kroppen red vi mot gymnastiksalen där en oundviklig förnedring väntade.

På en vanlig kväll då gymnasiets basketlag spelade var läktaren kanske lite mer än halvfull, men på den kvällen då jag och mina kompisar skulle rida in mot en säker förlust var läktaren fullsatt med några hundra människor, det var så packat där inne att man inte fått plats med en tändsticksask på sittplatserna.

Ok, vi rider in, publiken jublar, fnissar och stampar med fötterna. Åsnorna hade varit med förr och brydde sig inte det minsta om ljudet. Vi däremot satt förskräckt på dessa manklösa varelser och inväntade det värsta och det skulle komma snabbare än vi anade.

Killen som ägde och tränade åsnorna hade en lite smal pinne i handen som var cirka en meter lång, han styrde allt som pågick med pinnen, om en åsna skulle stanna, om den skulle springa, om den skulle höger eller vänster och om den skulle grusa sin ryttare så signalerade han med pinnen. Han slog lite lätt på golvet och fick den önskade reaktionen direkt. Än idag har jag aldrig sett ett djur som var mer lydigt och dresserat än dom där jävla åsnorna.

Tränaren var en sadistisk jävel och innan matchen hade börjat, gick han runt åsnorna som vårt lag red på, slog lätt i golvet bakom dom med pinnen och dom slängde av oss en efter en till publikens stora förtjusning.

Efter ett tag började matchen, vi hade en boll som var något mindre än den vanliga basketbollen, reglarna och poängen var i princip detsamma.

Den stora skillnaden är att, till skillnaden från vanlig basket, så skulle man försöka göra mål uppepå en mer eller mindre samarbetsvillig åsna som man styrde med grimma med ett rep som skulle likna en tygel.

När man fick bollen red man mot målet, om man hade en snäll åsna naturligtvis. Om man hade en åsna av den mindre samarbetsvilliga varianten så stoppade man bollen under armen, mellan armbågarna eller under hakan medan man skänklade och försökte styra med tvåhandsfattning, det är lika lätt som det låter.

Händelserna under själva matchen har jag inget klart minne av förutom att även om vi hade gått med på att förlora så gjorde vi vårt bästa i alla fall eftersom vi var tävlingsmänniskor. Men det var inte lätt då vi hade inte bara oddsen emot oss utan också åsnornas tränare som saboterade våra försök att ge brandkåren en god match. Åsnetränaren var magistern, han styrde precis allt och jag menar ALLT, han var spindeln i nätet, domaren, juryn och bödeln. Om vi fick bollen och ens gjorde en antydan om att vi tänkte göra mål så sprang tränaren fram slog med sin pinne på golvet vilket ledde till att åsnan antingen stannade tvärt eller bröt mitt itu med bocksprång och slängde av sin ryttare på det hårda trägolvet! Publiken jublade när deras kära brandkår gjorde mål och skrattade högt när vi gång på gång slängdes i golvet som disktrasor. Det var förödmjukande, barbariskt och sadistisk! Vi fick se på, antingen uppepå en stillastående åsna som vägrade att gå fram eller under åsnan efter en avåkning, medan brandkåren som hade snälla och samarbetsvilliga åsnor gjorde mål efter mål.

Jag har ridit hela mitt liv, jag har åkt av många hästar men om man samlar ihop alla mina avåkningar under mitt liv så skedde 65 procent av dom just den kvällen.

Det enda klara minnet jag har från kvällen skedde mot slutet av matchen. Kommer ni igång min nyopererade stortå?

Jo, jag var på god väg att göra ett mål när den här dickhead Donkey Whisperer bestämde sig för att sabotera mina planer, han sprang upp bakom åsnan som jag hade lyckas få upp i en lagom western pleasure jog och slog sin förbannade pinne i golvet vilket resulterade att min åsna exploderade och jag åkte av mitt i ett målförsök. Jag landade som en säck skit på golvet, hamnade på rygg och min åsna som var fortfarande på väg fram, stampade på min stortå med en bakhov, vände i en +1.5 poäng rollback med rivstart och slet loss den nya nageln vilket var ungefär lika skönt som det låter. Resten av matchen försökte jag hålla masken och inte avslöja hur mycket ont jag hade i tån, som bultade med samma intensitet som baskaggen under en Metallica-konsert.

Massakern pågick i cirka 30 minuter, de längsta 30 minuterna i mitt liv!

Summering: brandkåren vann, dom samlade ihop massor med pengar, vi fem som förlorade såg ut som vi hade hamnat i en cementblandare full med tegelsten och en grävling, vi var blåslagna, hade smaken av golvlack i munnen i flera dagar efter att ha tuggat golv i en halvtimme och jag fick odla en ny tånagel.

That was the good old days!

See you next time!