Jeanette Almén

Jeanette Almén började rida först som tjugofemåring när hon var mitt i karriären. Då många väljer att ta en paus från ridningen valde hon istället att växla upp. Nu är hon en framgångsrik allroundryttare på sin Zam.

^{text och foto:jessica eriksson/anipic.se} 

Morgontrött och någon minut försenad snabbar jag på stegen ner mot Ica, där jag ska möta Jeanette Almén för att få höra lite mer om hennes liv med hästar. När jag möter hennes blick och börjar be om ursäkt för min lilla försening avbryter hon mig direkt.

– Men hej! Jag passade på att handla lite snabbt när jag ändå var lite tidig, säger hon med ett stort leende.

Jag ler tillbaka, det är svårt för att inte säga omöjligt att inte smittas av hennes enorma energi och positiva utstrålning. Jag skrattar lite för mig själv, det är egentligen precis vad jag väntade mig, efter vår inledande kontakt. Mitt första intryck var att det här är en människa med en massa järn i elden och jag kände mig onekligen privilegierad som lyckades fånga henne för en intervju, trots att hon har fullt upp med att bolla heltidsarbetet som ekonomichef på Canon Business Center med en dotter på tre år med Downs Syndrom samt en femtonårig son. Dessutom håller hon liv i ett distansförhållande, och så ridningen på det. Jag hade varit förvånad om hon suttit stilla och lugn och väntat på mig. Jag har från start fått intrycket att när det gäller Jeanette så är det alltid saker på gång!
Vi åker ut ifrån Enköpings stad, mot stallet och Jeanettes nuvarande stjärna och ögonsten «Zam», eller Zippn To The Canyon som han egentligen heter (e Creditor Canyon – Gators Zippn Coosa).

Började rida arab

Vi pratar om hästar, och jag inleder med att fråga om hur det kommer sig att hon började rida i vuxen ålder, det är ju vanligare att man börjar tidigt.

– När jag var 25 så hade jag inget liv annat än att jag arbetade mer eller mindre hela tiden. Jag jobbade alltid över och hade inga som helst mål med mitt liv utöver just jobbet. Jag insåg att jag behövde göra något för att koppla av, och när en kompis frågade mig om jag var intresserad av att rida hennes arab så tänkte jag att «tja, jag har ju alltid gillat djur, så varför inte» och tackade därmed ja. Några månader senare så erbjöds jag att köpa en helbror till hästen jag red. Jag skrattade högt och tyckte att det var heltokigt att fråga mig som ju inte kunde något om hästar, men jag tog en transport med mig och åkte och tittade i alla fall, och på hemvägen stod min första häst, den ohanterade treåringen Kismar, i transporten.
Ganska omgående började Jeanette träna för Mia Ekström och flyttade till hennes stall, och ganska snart blev hon peppad till att börja tävla med Kismar. Det blev många tävlingar, och eftersom de hade stora framgångar och deltog i bland annat Arab-SM så kom suget att lära mer och ett stort intresse för gångarter växte fram hos Jeanette. Tyvärr insåg hon att för att nå de mål hon ville skulle Kismar inte räcka till, så han såldes och i stället hittade hon ett sto, Whatafrecklynx Sweetie, som bara var ett år och hade framtiden för sig.

– Hon var ett sånt krutpaket! Mycket envis och bestämd, men gick som en klocka inne på tävlingsbanan. Dessvärre var hon inte alls så bra på framridningen, berättar Jeanette.

 

Åkte på hopp- och dressyrtävlingar

Sweetie blev ett projekt att sätta tänderna i. Jeanette började åka på clinics för Manuela Witt och Sebastien Moine. På hemmaplan tränade hon för Anki Olsson, som visade henne många viktiga delar i hästhanteringen, peppade och gav feedback när Sweetie var som värst.

– Jag började följa med Anki ner till Grevagården. Sweetie följde också med. Vi fick ta del av hur Anki gjorde saker på tävlingsplatsen, jag fick se hur viktiga förberedelserna var, och det var nu jag insåg att tävlingen är ju egentligen som en belöning, det är då man får visa upp resultatet av sitt hårda slit! Samtidigt får man ju chansen att se många jätteduktiga ekipage som man kan inspireras av, och det gör mycket.Många hade nog gett upp hoppet om Sweetie och hennes dumheter på framridningen, men Jeanette är inte den som ger sig utan strid. I stället ringde hon runt till områdets alla tävlingsarrangörer och fick lov att komma och rida Sweetie på deras framridningar för hopp- och dressyrtävlingar för att träna henne. Det krävdes många turer, varje helg i två månader åkte de runt, men till sist fungerade hon bra såväl på framridning som tävlingsbanan.

– Vi blev faktiskt riktigt goda vänner till slut, jag och Sweetie, och det kändes så himla skönt! Tyvärr var Sweetie en breedingstock, vilket jag inte hade riktig koll på när jag köpte henne, förklarar Jeanette.

Carrie

En breedingstock är en häst som har en paintpappa och en quartermamma, för att förenkla det lite, och det satte käppar i hjulet när jag ville tävla ibland. Något som gjorde att Jeanette började kolla runt efter en ren quarter att tävla med, samtidigt som hon började träna för Jonna Eriksson (då Gullberg) och en dag hade hon ett tips på ett sto som hette Just Caress (e Just a Tad Red), en tuff liten dam, precis som Sweetie. Jonna red in Carrie som hon fick kallas, och så fick hon komma till Jeanette som fortsatte rida. Då för Anki Olsson igen och det kompletterade hon med clinics för Jonna, vilket visade sig vara en bra kombination!

– Anki hjälpte oss fantastiskt speciellt med trail och jag fick äntligen börja tävla på alla quartertävlingar, vilket då var mitt mål. Första året stod vi sådär i halter, men när hon väl hade musklat på sig så stod vi grand champion i väldigt många tävlingar. Carrie var en riktig «allroundhäst» och vi vann All Amateur Show Allround många gånger, det vill säga vi hade flest poäng sammanlagt i många grenar. Men vi vann även guld i hunt seat equitation, showmanship at halter, trail och horsemanship och sista året började vi även vinna i pleasure.

Utan häst

Under SM på Strömsholm kom en tjej fram till Jeanette efter att hon vunnit guldet i hunt seat equitation, och frågade om Carrie möjligen var till salu. Jeanette hade tidigare haft funderingar på att sälja Carrie för att hon var i färd med att bygga en gård, och dessutom jobbade hon heltid, så att låta Carrie bara stå kändes inte rätt mot hästen. Hon var för bra!

– Det bara klickade, det kändes så rätt, och det kom verkligen vid precis rätt tidpunkt, så Carrie fick ett nytt hem, och jag blev hästlös för första gången sedan jag börjat rida. En mycket konstig känsla! förklarar Jeanette medan hon svänger upp mot stallet på en grusväg. Efter någon minut står vi på stallplanen och jag blickar ut över hagar och en paddock med grusunderlag, en röd stallbyggnad och massor av färgglada bommar lutade mot väggen intill stalldörren. En prydlig liten gård.

Zam

Vi fortsätter prata medan Jeanette mockar noggrant och fixar med mat och vatten till Zam som går ute i hagen.
Men om du var hästlös, slutade du rida då? undrar jag. Jag har svårt att tro att man bara kan släppa hästar helt, om så bara för en kort tid, om man är så passionerad som Jeanette.

– Nej, nej, jag red min hovslagares dressyrhäst under tiden jag letade ny häst. Det började jag med efter ett par månader sedan Carrie åkt. Jag blev så intresserad att jag började ta lektioner på Jädra Gård för Anna-Mia och tänkte faktiskt nästan köpa ett halvblod ett tag där, får jag till svar, samtidigt som jag skymtar ett leende.

I sin jakt på en ny häst åkte Jeanette ner till Danmark och familjen Udsen och tittade på en jättefin tvååring, men det klickade inte riktigt, så det blev inget köp. Jag frågar hur det gick, hittade hon ingen ny häst?

– Malin Fahlesson kom fram på sista tävlingen jag var nere på med Just Caress och sa att hon hade en jättefin avkomma som jag bara måste se, så jag åkte dit på vägen hem och blev väldigt förtjust i hennes egna uppfödning, men han var bara ett år och jag ville ju helst ha en tvååring, men de där snälla ögonen tittade upp på mig och jag var såld. Jag ångrar inte detta köp för en sekund. Han är den absolut bästa individ jag har haft att göra med någonsin.

Ögonen glittrar. Jeanette pratar nu om Zam. Eller Zippn To The Canyon. Den mörkbruna valacken som fångat inte bara hennes, utan även mitt hjärta under de få minuter som jag träffat honom sedan vi gick ut i hagen och hämtade honom. Han utstrålar lugn och vänlighet, men är ändå lite nyfiken och noppar lite med mulen i min kamerarem. «Fota mig då» verkar han säga. Han vet att han är stjärnan för dagen.
Jag ber Jeanette att berätta lite om Zam. Det är solklart att han är en oerhört cool och trevlig häst som inte bekymrar sig för saker i onödan, ändå ser han ut att vara alert.

– Jag började åka ut med honom redan som ettåring och han visade att han var mycket trygg i sig själv och var inte rädd för någonting. Dessutom är han väldigt positiv så han är verkligen en god vän och en perfekt tävlingshäst. Nu hade jag ju ridit in tre hästar och tänkte att denna gång ska jag lämna iväg honom på inridning till Jonna, men sen tänkte jag att jag bara skulle sitta lite på honom. Sedan travade vi och galopperade och sedan blev det inte av att jag lämnade iväg honom. Istället red jag clinics för Jonna när hon kom upp till våra trakter.

 

Ödmjuk

Jag kan inte låta bli att fascineras. Att som Jeanette börja rida som 25-åring och det för att «få ta det lite lugnt» är inte det vanligaste. Många upplever ju snarare att hästarna är något som man skalar bort ur sitt liv när det blir stressigt, men så är alltså inte fallet här. I stället har hästarna tillfört ett lugn i Jeanettes liv. Framför allt Zam verkar ha gett sin matte ett inre lugn. Jag ser hur hon liksom slappnar av när hon drar allt längre drag med borsten över hans rygg, klappar hans hals sakta, nästan meditativt medan hon fortsätter att berätta:

– Zam är en perfekt allroundhäst. Vi var vunnit en hel del genom dessa år, showmanship at halter, horsemanhip, trail, hunt seat equitation och pleasure. Vi har också vunnit Amateur Show Allround som är kul att vinna för det visar ju att hästen är rätt jämn i alla grenar. Förra året hade vi lite otur då Zam blev skadad i hagen, så vi kunde tyvärr inte vara med på nationals, men i år är vi taggade som bara den! Numera rider jag för Camilla Backe, och hoppar gärna in på en clinic då och då också.
Ödmjukhet som inspirerar

Jag kan inte låta bli att le, kemin mellan Jeanette och Zam är så uppenbar, de här två är tajta och de vet var de har varandra. Förtroendet finns där. Precis som det ska vara.
Under ridpasset berättar Jeanette hela tiden utförligt vad hon gör, vilken reaktion hon eftersträvar, vad som kan göras bättre, vilka styrkor och svagheter de har som ekipage och så vidare. Den här kvinnan lämnar inte saker åt slumpen, och jag känner mig galet inspirerad att göra… ja, nästan vad som helst. Om något genomsyrar vårt möte så är det en orubblig känsla av att ingenting är omöjligt, men att det alltid finns saker att förbättra. Tillsammans med hennes ödmjukhet inför andra ryttare och människor så känner jag faktiskt att det var länge sedan jag tilltalades så mycket av en människa på så kort tid. Jeanette talar hela tiden väl om alla hon har runt sig. Hovslagaren är fantastisk och alla de tränare hon har tränat och ridit clinics för genom åren hyllas. Hennes stallkamrater får en dos av kärlek liksom familj och vänner, och jag tror att det är en stor bidragande orsak till att hon hinner med så mycket utan att det blir kaos. En positiv inställning till livet i allmänhet är nog väldigt viktig för att ta sig någonstans, inte minst i hästvärlden.

På frågan hur hon blivit så ödmjuk svarar Jeanette med ett stort leende, precis som på så många andra av mina frågor.

– Min treåriga dotter har Downs Syndrom. Det kan verka som ett handikapp eller hinder, men för mig har det varit en välsignelse. Jag har lärt mig så oerhört mycket om mig själv och mina medmänniskor genom den erfarenheten. Min stora son som är femton år är fantastisk på alla vis, och även han har lärt sig massor av sin syster, som han tar så väl hand om. Han hjälper mig så mycket med henne. Det är mycket tack vare att vi hjälps åt som jag har möjligheten att fortsätta rida. Jag har trots allt ett heltidsjobb och ett stort hus, en hund och två barn att ta hand om. Plus ett distansförhållande som ska underhållas. Det krävs teamwork för att få det att rulla på. Jag har ju faktiskt dessutom en liten ponny också, även om den är utlånad och har det bra, men vi hälsar på den då och då.
Nyckel till framgång

Jag funderar på vad Jeanette har berättat. Hon har verkligen bevisat att även en karriärkvinna kan ägna sig åt hästar och ridning, att man kan lära sig rida även som vuxen, och att med envishet kommer man långt. För mig blev mötet med Jeanette en kickstart på dagen, och jag känner mig mer inspirerad till saker än på länge. Och Zam! Vilken fantastisk häst han är! Jag som ridit bara väldigt lite western långt bakåt i tiden börjar känna ett sug att konvertera min engelska ridning till western igen. Jag kanske får be Jeanette om lite ridlektioner?
Jeanettes tips för framgång:

– Se till att hitta en tränare du trivs med, att byta är inget nederlag, det ska kännas rätt! Kombinera med att rida clinics för andra, det är alltid bra med input från flera som komplement till en bra dialog med sin ordinarie tränare.

– Fundera och lägg upp en plan och mål, även mindre delmål, med ridningen. Det är viktigt att inte sätta för höga mål, man ska ju någon gång få känna att man är fantastisk som uppnår sina mål också!

– Lyssna alltid på din häst. Samspelet är alltid viktigast. Det som sker ska ske med så små hjälper som möjligt. Var inte rädd för att backa bandet om det inte går bra.