Josefine Stenqvist

Freestyleryttarinnan Josefine Stenqvist är övertygad om att enda sättet att nå verklig framgång med hästar är utan användning av våldsamma metoder. En häst ska tycka om att göra det vi ber den om, den ska bibehålla sin vitalitet och livsglädje. Josefine driver det egna företaget EternalRide men arbetar också som långtradarchaufför. Lucky Rider har träffat denna ambitiösa tjej på säregna ”Silent Ranch”, utanför Norrtälje. Här berättar hon om hur en tuff start i livet har påverkat henne och vad hästar, som hennes älskade quarter Vic´s Eternal Popcorn, alias ”Curt”, har kommit att betyda.

Text och foto: Lena Holmgren

[private]

Grustäkten liknar ett Montana i miniatyr. Sandiga slänter och branta grushällar omgärdar en liten och oregelbunden grundvattensjö. Här håller naturen sakta men säkert på att återskapa sig. Insekter surrar i luften och en och annan fågel glider fram över den spegelblanka vattenytan. Det är vid denna övergivna grustäkt, ett par mil öster om Norrtälje, som western- och freestyleryttarinnan Josefine ”Jossan” Stenqvist har stämt träff för en intervju.
– Jag älskar den här fridfulla platsen och har döpt stället till ”Silent Ranch”, säger hon och kisar ut över området.  Det är slutet av augusti och fortfarande varmt. Jossan har tagit med en sandfärgad axelbandsklänning, men för tillfället bär hon jeans, boots och cowboyhatt. Längs den högra skjortärmen står det www.eternalride.com i stora, rosa bokstäver. Rygg och bröst pryds av en hästsko med en evighetsblomma i mitten. Lite senare ska det visa sig att motivet även finns tatuerat på hennes axel. Jossan är här i sällskap med stalltjejerna och träningseleverna Amanda Segerström, 16, och Joy Fylking, 12. Om en stund ska hästarna Curt, Kick it och Lucy hämtas från sommarhagen, bara hundratalet meter härifrån. Men först sitter vi ner runt ett träbord vid kanten av sjön. När Jossan blir ombedd att berätta om sitt liv är det som att trycka på en knapp. Intensivt och detaljerat redogör hon om en uppväxt som varit långt ifrån självklar.

Tuff start i livet

Ett år gammal flyttade Jossan tillsammans med mamma, pappa och storasyster från Farsta i Stockholm till en mindre och omodern gård utanför Norrtälje. Ekonomin var knapp. Pappan hade problem med både alkohol och droger. Om detta var orsaken till hans beslut låter sig vara osagt, men tre dagar innan julafton 1985 valde han att ta sitt liv. Då var Jossan fyra och ett halvt år och systern sex. Mamma Lena som redan var märkt av livet efter en uppväxt i flera olika fosterhem fick svårt att hitta redskapen för att orka gå vidare. Men en dag möttes hon av vårsolen och bestämde sig i samma stund för att klara av sin situation.
– Vi blev ett överlevnadsteam. Mamma offrade mycket för att finnas till för mig och min syster. Fast i tonåren blev jag destruktiv och var inte rädd om mig själv. Jag fick komma till ett behandlingshem under en tid och där fanns en person som lärde mig att hantera min ilska, att hitta svaren inom mig själv. Idag har jag god självkännedom. Jag kan bearbeta saker och gå vidare, säger Jossan. Hon blossar på en cigarett då och då, men några andra droger har hon aldrig haft behov av.
– Det finns inget bra med droger. Oavsett vad man får för grundförutsättningar här i livet så kan man skaffa sig andra förutsättningar. Att välja droger är inget smart val.

Dartmoorponnyer

En av mamma Lenas fosterfamiljer hade hästar. Hos dessa sökte Lena asyl. Här kunde hon ge kärlek och få den besvarad. Hästarna fyllde ett behov som hon saknade och de gav henne trygghet.
– För mamma var hästar en självklarhet när vi flyttade till gården och jag och min syster blev lika intresserade. Mamma fick nys om dartmoor­ponnyer. Hon köpte Sveriges första hingst och ett sto. Strax där­efter importerade hon ett sto till. Stuteri Salix grundades och de tre ponnyerna blev starten på ett rikstäckande avelsarbete. 1986 fick Jossan sin alldeles egen ponny, Little Popsy. Med detta lilla sto knöts förtroliga band.
– Hon tog verkligen hand om mig och lärde mig massor. På ett lekfullt sätt utforskade vi världen tillsammans och vi utvecklade vår alldeles egen personliga ridstil, ka­ll­ad Popsy riding. Vid tolv års ålder kom nästa hårda slag i Jossans unga liv. Popsy blev påkörd och var tvungen att avlivas. Den kloka lilla dartmoorponnyn som burit henne över stock och sten, som tagit henne med på så många äventyr och tävlingar, var borta för alltid. Även om Jossan fortsatte att rida kunde ingen mäta sig med hennes älskade och djupt saknade Popsy.

Är den gula fölungen till salu?

Så en höstdag 1996 ringde vännerna Rolf och Bibbi Carlsson. Paret drev ett quarterstuteri i Norrtälje men hade bestämt sig för att avveckla.
– De erbjöd oss quarterhingsten Cisco om vi tog hand om två av deras paintföl. Ett bra förslag, för vi hade alltid drömt om en quarter men aldrig haft råd, säger Jossan och tystnar för en stund, som för att ta sats.
– Det var där jag såg honom för första gången, inte Cisco, nej långt bort i hagen avtecknade sig en gulvit prick. Jag sprang dit och möttes av ett par outgrundliga ögon. De fick mig att smälta som smör i solsken. Med andan i halsen rusade jag tillbaka. Är den gula fölungen till salu? Jossan berättar hur hon nästan möttes av hånskratt. ”Va, den där fulingen vill väl ingen ha…”! Några månader senare och med hjälp av arvet från sin pappa hamnade quarterfölet Vic´s Eternal Popcorn, alias Curt, i överlyckliga Jossans ägo.
– Det där skrället blir det aldrig något av var det många som sa. Men tji fick dem, vi har bevisat motsatsen. Visst har det uppstått svårigheter och problem under vägens gång, men med villkorslös kärlek har vi tagit itu med dessa och åstadkommit stora framgångar. Idag är Curt och jag oskiljaktiga.

Varför Freestyle Riding?

Det är relationen mellan häst och ryttare som är viktigast för Jossan, tävlingar har mindre betydelse. Ändå, eller kanske just därför, så har hon presterat många fina resultat på tävlingsbanorna, även på internationell nivå. Jossan vill att hästarna ska bli så flexibla som möjligt. Curt gör de svårare skolorna, han hoppar, är inkörd och fixar det mesta inom western. Han har ”cow-sence” och har haft framgång i grenar som working cowhorse. På senare år har Jossan tagit sin ridning till ytterligare en nivå, Freestyle Riding, utan sadel och träns. Under Reining SM-07 gick hon omkull med Curt och råkade fastna i tygeln. Han fick en liten skråma i mungipan.
– Det var en av anledningarna till att jag bestämde mig. Men också efter att ha sett mycket elände ute på tävlingar där ryttare drar i betten och bankar sporrar så hårt att det ekar mellan revbenen på deras olyckliga hästar. Många gånger i ren okunskap men lika ofta i jakten på prestige och pengar. Jag sticker inte under stol med att jag tidigare sökt vedertagna metoder hos vissa framstående ryttare, för att klättra på stegen. Men det blev motsatt effekt. Curt köpte inte den tuffa behandlingen. Jag insåg att det enda sättet att nå riktig framgång är utan våld, säger Jossan bestämt och påminner samtidigt om att hästar minns, men förlåter. Nej, Curt tog ingen skit och det gjorde inte hans farfar Contoured heller. Den kände hingsten bringade mycket skräck hos tränare över hela världen. Contoured accepterade aldrig oförrätter.

Congratulation Champion

Jossan berättar hur lätt det är att ge felaktiga signaler utan att tänka på det. En utrustad häst förhindras från att avslöja ryttarens brister. Utan sadel och träns händer så mycket mer. Här ökar kraven på tillit och kommunikation till högsta nivå. Röst, säte, skänklar, andning och puls får avgörande betydelse.
– Självklart måste man gå försiktigt fram i början, ta ett steg i taget och ge det tid. Skyll aldrig på hästen när det blir fel och kom ihåg att belöna. Ett av målen med min fria ridning har varit att kunna inspirera åtminstone en person till mjukare metoder med hästar. Det är tydligt att det har påverkat så många fler. Jag får massor av mail från intresserade människor, säger Jossan glatt och stryker bort en lång, blond hårslinga från ansiktet.
Att hennes metoder fungerar har hon bevisat vid ett flertal uppvisningar och tävlingar. 2008 deltog Jossan och Curt i Freestyle Reining på High Chaparral och Ranch Horse Classic. Helt utan utrustning och till tonerna av Amazing Grace gjorde ekipaget en vinstritt som fick stående ovationer. Amerikanske domaren Billy Cochrane gav 75 i score, lyfte på hatten och sa; ”Congratulation champion, you are a very good rider”. Det värmde förstås och gav inspiration att fortsätta påbörjade spår.
– Jag ska försöka jobba bort sporrarna också. Men det är inte helt lätt. Curt har så många skolor. Det är små marginaler som skiljer om det ska bli en skänkelvikning, piaff, spinn osv. Än så länge har jag lite svårt att förmedla mina signaler när jag rider barfota eller med boots utan sporrar.

Skinn på näsan

Jossan är tacksam för inspiratörer som t ex gode vännen Curt Pate men också för alla gånger mamma Lena packade picnic-korgen och tog med döttrarna ut i hagen till hingstar, ston och föl.
– Jag lärde mig massor. Som mest hade vi sjutton hästar och det var givande att se hur de betedde sig i flocken och framförallt varför de gjorde si eller så. Idag är Jossan 28 år och bosatt i Finsta ett par kilometer från ”Silent Ranch”. Där hyr hon ett stall i andra hand. Tillsammans med mamma äger hon sju hästar; fyra dartmooreponnyer, en quarter (Curt) och två quarterponnyer ( Kick It och Lucy). 2006 startade Jossan det hästinriktade företaget EternalRide med utbildning, westernridning och småskalig avel som bas. Men det är svårt att tjäna pengar på hästar. Den största inkomsten kommer från jobbet som långtradarchaufför. Att det är en envis tjej med skinn på näsan står helt klart. Och hon har många järn i elden. Vid sidan av hästar, jobb och antivåldsengagemang är Jossan också linedance-instruktör. Fast ungdomsintresset med streetrace och hemmameckade bilar har fått stryka på foten. Finns det då någon karl i hennes liv?’
– Nej inte för närvarande, jo förresten, en lurvig en. Han både rapar, fiser och snarkar, skrattar hon och klappar om sin trogne följeslagare, västgötaspetsen Filip. Sedan nämner hon i rask takt även övriga sambos, katterna Stig-Britt och Sture von Svullo Proppmätt!

Samspelt uppvisning

När hästarna har hämtats från sommarhagen tar Jossan och Curt täten, efter kommer Amanda och Joy på fuxarna Kick It och Lucy. De rider upp och ner för grustäktens branter, utan sadel och utan träns, det är en häftig syn. Joy och Amanda är duktiga och sugna på att lära sig allt de bara kan inom den fria ridningens konst. Jossan visar upp sitt samspel med Curt. De matchar varandra. Den palaminofärgade hästen är musklad och atletisk med ett vackert uttryck. Att han någonsin uppfattats som ful är svårt att förstå och för tankarna till ”sagan om den fula ankungen”. Skritt, trav, galopp, spinn och piaff, Curt följer villigt sin ryttarinnas önskemål. Piaffen är centrerad och taktmässig om än något markbunden, men det ser naturligt ut och trettonårige Curt verkar glad och avslappnad utan utrustning. Jossan byter om till klänning och rider ut i vattnet. Hon klamrar sig leende fast runt halsen på Curt som släpper fotfästet och börjar simma. Det går nästan att ta på de innerliga känslor Jossan hyser för sin fyrbente vän. Därför är det väldigt tråkigt att höra att Curt sedan en tid har fått nedsatt syn på höger öga.
– Det har kommit smygande och är troligtvis en skada på synnerven. Han ska undersökas igen om ett par månader, säger hon allvarsamt men är samtidigt glad över att hans vänstra öga är  friskt. På grund av synskadan har hon valt att lägga utrustningsklasser som working cowhorse på hyllan. Med Curt blir det uteslutande freestyle reining framöver.

Mamma Lena

Vi hinner med ett besök hemma hos mamma Lena också. Hon bor knappt två mil från Jossan. Här möter hundar och här sprätter frigående höns. I hagen bortom boningshuset betar tre dartmoorponnys, mamma, pappa, barn. Den stolta och rastypiska hingsten Alfred är barnbarn till stuteri Salix första hingst. Med karaktäristisk stockholmsdialekt berättar Lena lika ärligt och öppet som sin dotter om bakgrund och hästarna som blev räddningen i hennes liv. Idag arbetar hon aktivt för fosterbarns rättigheter. Själv är hon uppvuxen i inte mindre än sex fosterhem varav bara det första och det sista var bra. Pappan dog innan hon föddes och den blott sextonåriga mamman (Jossans mormor) hamnade efter en tid i olyckliga omständigheter. Mot hennes vilja togs barnen ifrån henne. Hon hamnade i fängelse och där har hon suttit i omgångar under hela sitt vuxna liv.
– Att mormor satt på kåken var väl inte det man skröt om i skolan precis, skrattar Jossan. Men de har en kärleksfull relation och mormor är lika kreativ som barn och barnbarn. Under fängelsetiden har hon skrivit böckerna Hinsehäxan och Dagbok från kvinnofängelset samt flera barnböcker.

Hästarna betyder allt

Det blir dags att lämna Jossan och hennes mamma Lena, två starka kvinnor som brinner för djurs och barns rättigheter. – För mig betyder hästarna allt och det är helt otänkbart att leva utan dem. De har gjort mig till den jag är och hur jag ser på och värderar saker, säger Jossan vars dröm är att bygga en ranch med stora lösdrifter, helt anpassade efter hästars behov.
På vägen hem är det speciellt en bild som etsat sig fast på näthinnan. Det är den där Jossan rider i bara klänning och hatt, utan sadel och träns, i full galopp uppför en av kullarna i den säregna miljön på ”Silent Ranch”. Det är en bild som utstrålar harmoni, lycka och frihet. Samtidigt är det en bild som talar om att det mesta är möjligt, bara viljan finns och hjärtat är med.

[/private]