LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Ni har sett henne på tävlingsbanor och uppvisningar i fullt utsmyckad indianutstyrsel och i cowgirl-outfit. Hon sitter lika säkert i sadeln som utan sadel i allt från pleasure och trail till cowhorse. Vem talar vi om? Katrin Gunnarsson förstås.
Text och foto: Åsa Wikberg
Katrin var barnhemsbarn som kom till en adoptivfamilj i Falkenberg. Hon hade turen att ha en moster som hade sommarhäst och där tillbringade Katrin mycket av sin tid på somrarna under uppväxtåren.
– Det var en liten sex-, sjuåring i full galopp på en stor halvblodshäst. De var väldigt oroliga eftersom jag var mer vild än tam, berättar Katrin och skrattar vid minnet.
Under ungdomsåren red och tränade hon andras hästar, det blev också så att hästar som folk hade problem med ofta hamnade hos Katrin, och så har det fortsatt.
– Vid Falkenbergs ridskola fick man vara försteskötare på en privathäst om man hade tur och där fanns en fullblodshingst som jag fick bli försteskötare på. Mitt hjärta brann för honom och jag fick rida honom mycket. Vi hade inte råd med ridskola så det blev att rida andras hästar när möjlighet fanns, berättar Katrin som så småningom utbildade sig till fartygstelegrafist och gick till sjöss.
Aktiv i Greenpeace
Under fyra år, 1987-1991, var Katrin aktiv inom miljöorganisationen Greenpeace. Först som frivillig och sedan som anställd på fartyg.
– Mitt engagemang i Greenpeace började med ett inslag på TV om sälslakt, där man fick se hur jägare flådde levande sälungar. Så jag gick med i Greenpeace som volontär på fartyg och var med i en massa aktioner runt om i Nordsjön och Östersjön. Efter det blev jag erbjuden jobb och jobbade fyra år på deras fartyg. Jag var en sån som hamnade i tidningar runt om i världen för jag hoppade i vattnet framför fartyg som skulle dumpa gifter. Så jag står upp för saker jag brinner och är engagerad för, förklarar Katrin.
Någon rädsla för att kasta sig in i en okänd situation kände hon aldrig av.
– Vi har ju fått utbildning och är tränade för aktionerna.
Skänkte försäkringspengarna till indianerna
När Katrin bestämde mig för att gå i land var det för att jobba med djur och hästar. År 1992 startade hon eget som utbildad equiterapeut och jobbade även på Hallands Djursjukhus. Hon fick barn, skaffade egen gård och hade behandlingsstall.
Med egen gård hade hon möjlighet att skaffa sin första egna häst, ett engelskt fullblod.
– Honom tävlade jag dressyr på och vi var rätt duktiga, men genom en olycklig omständighet blev han skadad. Han blev sparkad och måste nödslaktas, förklarar Katrin.
Istället för att ta försäkringspengarna och köpa en ny häst kom händelsen som följde att spela en avgörande roll för Katrins fortsatta liv.
– Det var min första egna häst och jag hade honom från han var tre år till åtta år. Den natten då jag fick beställa nödslakt så sörjde jag ofantligt och frågade mig varför skulle det här hända? Det enda jag fick till mig den natten det var att jag skulle skänka försäkringspengarna till Nordamerikas indianer. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Jag har ingen aning om var det kom ifrån, jag hade inget med indianer att göra. Så nästa dag när jag vaknade förstod jag inte var idén kom ifrån, men kunde samtidigt inte släppa tanken. När jag kollade hur mycket pengar jag skulle få ut på försäkringen var det 40000 kronor. Jag var ensamstående med gård och 40000 var väldigt mycket pengar, men samtidigt kändes det som jag inte kunde behålla pengarna, att jag inte skulle kunna ersätta honom med en annan häst, utan jag bestämde mig för att genomföra det. Det gjorde att jag arrangerade den första indianfestivalen – och fick ihop mera pengar. Sedan åkte jag över med pengarna och hamnade på världens resa, berättar Katrin.
Två delar
– När jag åkte på den resan trodde jag det var en resa en gång i livet, berättar Katrin.
Föga anade hon då att det skulle komma att bli en stor del av hennes eget företag under många år framåt – att anordna indianuppvisningar, föredrag och indianresor.
– Men på drygt ett år var jag över till USA fem gånger. Väl hemma föreläste och berättade jag om mina upplevelser.
Katrin delade upp pengarna som skulle skänkas till två olika projekt. I Albuquerque, New Mexico, skänktes ena delen till ett kulturcenter som drivs av arton pueblostammar. Här gick pengarna till ett projekt för att bevara språken hos barnen. Den andra delen bestämde hon sig för att skänka till blackfoot-indianerna i Montana.
– Det var en familj där som var väldigt stolta över att fått tillbaka den spanska mustangen som varit väldigt viktig för deras folk och som blackfoot-indianerna varit väldigt kända för.
– När jag kom tillbaka ville de fortsätta förmedla sin kultur och historia. Så det blev också ett av de första ställen vi åkte till på mina indianresor, berättar Katrin.
Dressyr blev western
Katrin, som tidigare tävlade både dressyr och hoppning, lade ridspöet på hyllan och drog på sig bootsen.
– Jag red med indianerna och där rider man bara. Man kan inte räkna det som western, men det gjorde att jag blev nyfiken på westernridning.
Det började med att Katrin fick en mustang från blackfeet som hon tänkte ta hem till Sverige. Det visade sig vara väldigt dyrt och komplicerat.
– Så jag insåg att den får jag ha kvar där. Men så såg jag en annons på en appaloosa som var till salu: Panky. Nez Perze-indianernas hästar var ju appaloosan så det passade bra tyckte jag, så fick det bli. Hon var dräktig så jag fick två prickiga hästar när Sunny föddes. Sedan betäcktes hon igen, så fick jag Happy som jag sedan har tävlat i alla år…
