Katrin Gunnarsson

Ni har sett henne på tävlingsbanor och uppvisningar i fullt utsmyckad indianutstyrsel och i cowgirl-outfit. Hon sitter lika säkert i sadeln som utan sadel i allt från pleasure och trail till cowhorse. Vem talar vi om? Katrin Gunnarsson förstås.

text och foto: åsa wikberg LuckyRider nr 6/2016

Katrin var barnhemsbarn som kom till en adoptivfamilj i Falkenberg. Hon hade turen att ha en moster som hade sommarhäst och där tillbringade Katrin mycket av sin tid på somrarna under uppväxtåren.
– Det var en liten sex-, sjuåring i full galopp på en stor halvblodshäst. De var väldigt oroliga eftersom jag var mer vild än tam, berättar Katrin och skrattar vid minnet.
Under ungdomsåren red och tränade hon andras hästar, det blev också så att hästar som folk hade problem med ofta hamnade hos Katrin, och så har det fortsatt.
– Vid Falkenbergs ridskola fick man vara försteskötare på en privathäst om man hade tur och där fanns en fullblodshingst som jag fick bli försteskötare på. Mitt hjärta brann för honom och jag fick rida honom mycket. Vi hade inte råd med ridskola så det blev att rida andras hästar när möjlighet fanns, berättar Katrin som så småningom utbildade sig till fartygstelegrafist och gick till sjöss.

Aktiv i Greenpeace
Under fyra år, 1987-1991, var Katrin aktiv inom miljöorganisationen Greenpeace. Först som frivillig och sedan som anställd på fartyg.
– Mitt engagemang i Greenpeace började med ett inslag på TV om sälslakt, där man fick se hur jägare flådde levande sälungar. Så jag gick med i Greenpeace som volontär på fartyg och var med i en massa aktioner runt om i Nordsjön och Östersjön. Efter det blev jag erbjuden jobb och jobbade fyra år på deras fartyg. Jag var en sån som hamnade i tidningar runt om i världen för jag hoppade i vattnet framför fartyg som skulle dumpa gifter. Så jag står upp för saker jag brinner och är engagerad för, förklarar Katrin.
Någon rädsla för att kasta sig in i en okänd situation kände hon aldrig av.
– Vi har ju fått utbildning och är tränade för aktionerna.

Skänkte försäkringspengarna till indianerna
När Katrin bestämde mig för att gå i land var det för att jobba med djur och hästar. År 1992 startade hon eget som utbildad equiterapeut och jobbade även på Hallands Djursjukhus. Hon fick barn, skaffade egen gård och hade behandlingsstall.
Med egen gård hade hon möjlighet att skaffa sin första egna häst, ett engelskt fullblod.
– Honom tävlade jag dressyr på och vi var rätt duktiga, men genom en olycklig omständighet blev han skadad. Han blev sparkad och måste nödslaktas, förklarar Katrin.
Istället för att ta försäkringspengarna och köpa en ny häst kom händelsen som följde att spela en avgörande roll för Katrins fortsatta liv.
– Det var min första egna häst och jag hade honom från han var tre år till åtta år. Den natten då jag fick beställa nödslakt så sörjde jag ofantligt och frågade mig varför skulle det här hända? Det enda jag fick till mig den natten det var att jag skulle skänka försäkringspengarna till Nordamerikas indianer. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Jag har ingen aning om var det kom ifrån, jag hade inget med indianer att göra. Så nästa dag när jag vaknade förstod jag inte var idén kom ifrån, men kunde samtidigt inte släppa tanken. När jag kollade hur mycket pengar jag skulle få ut på försäkringen var det 40000 kronor. Jag var ensamstående med gård och 40000 var väldigt mycket pengar, men samtidigt kändes det som jag inte kunde behålla pengarna, att jag inte skulle kunna ersätta honom med en annan häst, utan jag bestämde mig för att genomföra det. Det gjorde att jag arrangerade den första indianfestivalen – och fick ihop mera pengar. Sedan åkte jag över med pengarna och hamnade på världens resa, berättar Katrin.

Två delar
– När jag åkte på den resan trodde jag det var en resa en gång i livet, berättar Katrin.
Föga anade hon då att det skulle komma att bli en stor del av hennes eget företag under många år framåt – att anordna indianuppvisningar, föredrag och indianresor.
– Men på drygt ett år var jag över till USA fem gånger. Väl hemma föreläste och berättade jag om mina upplevelser.
Katrin delade upp pengarna som skulle skänkas till två olika projekt. I Albuquerque, New Mexico, skänktes ena delen till ett kulturcenter som drivs av arton pueblostammar. Här gick pengarna till ett projekt för att bevara språken hos barnen. Den andra delen bestämde hon sig för att skänka till blackfoot-indianerna i Montana.
– Det var en familj där som var väldigt stolta över att fått tillbaka den spanska mustangen som varit väldigt viktig för deras folk och som blackfoot-indianerna varit väldigt kända för.
– När jag kom tillbaka ville de fortsätta förmedla sin kultur och historia. Så det blev också ett av de första ställen vi åkte till på mina indianresor, berättar Katrin.

Dressyr blev western
Katrin, som tidigare tävlade både dressyr och hoppning, lade ridspöet på hyllan och drog på sig bootsen.
– Jag red med indianerna och där rider man bara. Man kan inte räkna det som western, men det gjorde att jag blev nyfiken på westernridning.
Det började med att Katrin fick en mustang från blackfeet som hon tänkte ta hem till Sverige. Det visade sig vara väldigt dyrt och komplicerat.
– Så jag insåg att den får jag ha kvar där. Men så såg jag en annons på en appaloosa som var till salu: Panky. Nez Perze-indianernas hästar var ju appaloosan så det passade bra tyckte jag, så fick det bli. Hon var dräktig så jag fick två prickiga hästar när Sunny föddes. Sedan betäcktes hon igen, så fick jag Happy som jag sedan har tävlat i alla år.

Kommunikation på hästens villkor
Det som Katrin tycker hon fått med sig i sin hästhantering från indiankulturen är känslan och förståelsen för hästen som individ.
– Att jag har ett helt annat synsätt på hästen. När man kommunicerar med hästen måste man ta sig in i hästens värld. Se deras sätt att kommunicera, hur deras instinkter är. Hur man genom att förstå det kan kommunicera på hästens villkor. Man kommer till en annan närhet med hästen.
– Idag har jag ridit utan sadel och träns i full galopp, har ridit allt som man gör på en trailbana utan sadel och träns och jag brukar säga att det är för att jag har en väldigt nära kontakt med min häst som hon lyssnar på minsta lilla signal. Samtidigt kan jag tävla och vinna cowhorse på samma häst. Så det ena förtar inte det andra, utan snarare förstärker varandra, förklarar Katrin.

Katrin är nöjd med sitt stora ljusa ridhus där hela långsidan kan hissas upp vid behov. Taket pryds förstås med indianbilder.

Katrin tävlar flera olika grenar.
– Jag tycker det är väldigt roligt och gillar förstås utmaningar. Jag har nog provat på de flesta grenar. Happy har varit en grymt bra all aroundhäst som jag tävlat pleasure, trail och cowhorse bland annat.
Nu satsat Katrin fullt ut på cowhorse och har Staffan Nielsen som återkommande tränare på sin anläggning.
När cowhorsetränaren Staffan Nielsen flyttade till USA för ett antal år sedan köpte Katrin hans framgångsrika tävlingshingst, Doc Peppys Leo.
– Jag har hållit igång honom hela tiden och tagit åtta avkommor på honom. Fire är en avkomma som jag behållit för att han förhoppningsvis ska bli en kommande tävlingshäst. Han är nu hos Staffan för träning.

Planerna blåste bort
Det kan vara svårt att få ihop sin ekonomi när man driver hästverksamhet, ofta behöver man fler ben att stå på, berättar Katrin som ju också under årens lopp har balanserat på många olika ben…
– Jag drev mitt lilla ställe där jag även hade B&B, men för fem år sedan blev jag av med min arrenderade mark. Jag fick ta beslut att sälja och försöka hitta ett nytt ställe om jag ville fortsätta med hästar.
Katrin letade och fann ett perfekt ställe strax utanför Ullared. Här fanns mark, byggnader och två hus, perfekt för B&B och som kursgård. Hon bestämde sig för att satsa allt och bygga det hon drömt om länge – ett ridhus.
– Jag gjorde en rejäl undersökning på ridhus och hittade något vi tyckte var en smart lösning, ett amerikanskt ridhustält. Importerade vi själva från USA skulle priset bli bra och vi fick också möjlighet att bli återförsäljare på ridhuset.
Men efter att ha investerat allt hon ägde och hade så skulle den maximala oturen komma i form av en storm just när taket var rest med inte väggarna. Taket blåste sönder och hela Katrins verksamhet med den.
– Vi hade hela året uppbokat med träningar, kurser och event. Jag hamnade i total ekonomisk katastrof och var tvungen att börja sälja av hästar för att kunna betala räkningar och överleva. Allt gjorde att jag tappade sugen och driven att driva en stor hästverksamhet. Drivet att jobba som återförsäljare för ridhuset förlorades också för tänk om samma sak skulle hända någon annan.
– Efter tre månader insåg jag att antingen måste jag gå i personlig konkurs eller snabbt få en annan inkomst. Då var jag redan medlem i ett resekoncept som jag använde för att boka mina indianresor till billigare priser. Jag bestämde mig för att börja jobba med det som förmedlare och delade med mig av konceptet till folk som var nyfikna och gillade att resa. Det har gått över all förväntan, berättar Katrin som lyckades vända skutan och idag ser på framtiden med tillförsikt.

Plockar russin ur kakan
Idag har Ursprungskällan, som Katrins företag heter, en del kurser, clinics, resor och andra aktiviteter.
– Men min huvudinkomst får jag från resekonceptet. Det känns väldigt skönt efter alla år som hästföretagare. Nu tycker jag allt är toppen för jag kan hålla på med det jag älskar och kan plocka russinen ur kakan. Jag sliter lite mindre, det är ju fysiskt väldigt slitsamt att jobba med hästar. Idag har jag bara fem hästar, varav ett fölsto. Framtiden ser bra och behaglig ut, ler Katrin.
Hon har även fått ett litet dubbelreggat paint/quarterföl som hon planerar att visa i halter framöver.
– Det är en av de få grenar jag inte provat på ännu och man vill ju alltid lära sig något nytt.

Indiansk filosofi
Samma dag som vi gör den här intervjun med Katrin har hon haft en gratis indianuppvisning för att uppmärksamma Standing Rock manifestationen. Standing rock-indianerna har varit mycket omskrivna i år då de kämpar mot en oljepipeline som är tänkt dras över reservatet från Illinois till North Dakota och genom Missouri River. Något de hävdar förr eller senare kommer att äventyra vattenförsörjningen i området och i förlängningen påverka hela miljön och miljontals människor.
Hur har då de många resorna till en annan kultur påverkat Katrin rent privat?
– Det har varit en sådan otrolig resa och jag känner så starkt för indianernas filosofi. Att se sig själv som förvaltare av jorden och inte som man gör nu, förbrukar den i en rasande fart. Jag har haft förmånen att träffa många andliga ledare, stamföreträdare och regeringar så jag känner mig egentligen ibland mer hemma där än jag gör här hemma, förklarar Katrin.
– Man har naturligtvis även mycket problem med alkohol, arbetslöshet och framförallt fattigdom. Men när man ser förbi det så finns det enormt mycket människor som kämpar för sin överlevnad. De kämpar för sin kultur och dess bevarande. Oftast ser vi så ytligt och tycker att de är bara alkoholister, och det finns också, men det finns så mycket mer. Det finns en annan rikedom. Indianstammarna är generellt USA:s fattigaste folk. Men de är ofta rika på något vi är fattiga på. Det är kultur, traditioner, samhörighet och hur de hjälper varandra. Det ser jag som ett större värde och en större rikedom. Mycket där är tvärtemot hur vi lever och ser på saker, avslutar Katrin.