Linn Andersson

På föräldragården utanför Uppsala hittar vi Linn Andersson, en ung kvinna som sticker ut i mängden. Med en utbildning på fordonslinjen slog hon sig in i en mansdominerad bransch när hon bestämde sig för att börja köra hjullastare. Idag jobbar hon med maskiner 50 timmar i veckan och fritiden lägger hon på de sex hästarna. Hon har 18 EM medaljer i bagaget och är den andra i hela Europa som fått Champion Award i ungdom, amatör och open. Just nu satsar hon fullt ut mot EM 2015.

Text och foto: Natalie Lindholm

Femton år har gått sedan föräldrarna flyttade till den ca 20 hektar stora gården utanför Uppsala. Bakom den avlånga stallbyggnaden sträcker enorma hagar ut sig upp mot skogen och några hundra meter från den samlade gårdsbilden planeras det för ett ridhusbygge till hösten. Linn som ridit sedan hon var två år gammal var inte mer än tio när familjen flyttade in och idag finns här både egna uppfödningar, färdiga tävlingshästar, fem hundar och Ardennerhästen Bella som väntar föl i sommar. Linn bor i en stuga någon kilometer från gården men tillbringar all ledig tid hos hästarna. Idag bjuder hon in i föräldrarnas kök där inte mindre än sex glada hundar välkomnar oss. Den nio månader gamla Berner Sennentiken Holly slår sig ner vid min sida och Linn ställer fram the och kakor medan hon pratar.

Hästarna är enbart en hobby

De senaste åren har hon plockat hem två hunterhästar från USA, två ston hon hoppas mycket på.
– Målet är att prestera på Quarter EM men man vet ju aldrig vad som händer på vägen. Innan dess har vi en hel del inbokat med första starten första maj i Jälla. Sen är det Bökeberg Challenge och så NSBA Celebration i Juli. Efter det blir det då Quarter EM med fyraåringen och i höst blir det svenska Paint Championatet och sen Harvest nere på Bökeberg i oktober, säger Linn och skrattar lite när jag påpekar att hon tycks ha allt bokat och klart för resten av året. För henne är det en självklarhet. Att hinna med 50 arbetstimmar i veckan och samtidigt ha sex hästar hemma är ingen dans på rosor och kräver sin planering. Trots det finns inga planer på ett arbete med hästar. Tvärtom, Linn är väldigt bestämd med att hästarna är en hobby och inget annat.
– Jag har aldrig sett meningen med att träna någon annans häst. Jag föredrar att träna mina egna och prioritera det. Linn som hjälpt till hos många erfarna tränare genom åren och bott tre månader på en ranch i USA menar att hon sett baksidan med att ha andras hästar i träning.
– Det jag känner är att folk som lämnar bort sina hästar på träning, de tänker inte på att man har ett annat liv. De kan ringa klockan elva en fredag kväll och fråga hur hästen mår. Jag har lite svårt för hästfolk på det sättet, de tror att allt handlar om just deras bebis, säger hon och konstaterar att det innebär för mycket problem att ha med andras hästar att göra.
– Jag vill hålla min egen hästverksamhet på en hobbynivå där jag tycker det är kul. Det här ska inte vara ett jobb, det ska vara ett fritidsintresse. För att jag ska utvecklas måste det fortsätta vara roligt.

Föddes in i hästvärlden

Det är lätt att påstå att duktiga ryttare föds in i hästvärlden och i Linns fall stämmer det sannerligen. Morfar Evert Landberg hade en framgångsrik uppfödning av ardennerhästar och mamma Christina sitter som ordförande i NSBA Scandinavia och föder upp Paintar. Linn fick sin första egna häst som tvååring och efter det flöt ryttarkarriären på. De första åren var det dressyr och hoppning som gällde men det tog inte många år innan Linn insåg att hon ville få släppa tyglarna och rida på hästar som gick fritt.
– Jag tyckte helt enkelt att det kändes så mycket bättre att få låta min häst slappna av och slippa gå spänd som en fiolsträng i nacken. Tänk själv att ha någon som hela tiden håller tillbaka nacken på dig, säger Linn och förklarar hur hennes sjuåriga jag resonerade. Hur det kom sig att hon började tävla vet hon inte men tävlingsmänniska är hon ut i fingerspetsarna!
– Jag måste få tävla, skrattar Linn och berättar om den första egna Quartern som kom in i hennes liv när hon fyllde elva. Det var ett tufft sto och unga Linn red själv in henne med hjälp av tränaren.
– Hon var fin men jättesvår, framförallt för en 13 åring, förklarar Linn som 15 år gammal kände sig redo att ge upp. Ja, det var tills hon fick höra folk prata om henne på tävlingarna.
– Folk satt och tyckte synd om mig för att jag satt på en så svårriden häst. Det gjorde mig förbannad. Det är ingen jävel som ska sitta och tycka synd om mig, utbrister hon bestämt. Plötsligt var motivationen tillbaka och Linn bestämde sig för att hon skulle få ordning på hästen till varje pris.
– Jag red henne två timmar om dagen sex dagar i veckan, det var enda sättet för mig att få henne att gilla läget. De sista året gick det riktigt bra, skrattar hon.

Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 3-2015!