Little Ranch Weberg

Långt, långt från civilisationen – i Cochise county, sydöstra Arizona, 45 min från mexikanska gränsen, inbäddat bland kullar och silkesliknande gräs fann norska paret Weberg sin drömplats på jorden. De slog till direkt och nu bjuder de in andra till sitt paradis.

^{text och foto: åsa wikberg} 

Helt plötsligt dök det upp vid min googlesökning, Little Ranch Weberg – en norsk familj som hade en ranch i Arizona. Spännande, detta måste undersökas närmare tänkte jag, eftersom vi ju har många norska läsare av LuckyRider. Efter kontakt med en av ägarna, Eirik Weberg, bestämdes det att ett av våra stopp på reportageresan i USA skulle bli i Cochise County.

I sydöstra Arizona, 45 min från mexikanska gränsen och en halvtimme till New Mexico. Efter att ha passerat oändliga slätter och höga bergsmassiv når vi så äntligen Ranch Weberg, i Turkey creek området, som är en del av Chiricahua Mountains, Cochise County. En plats som osar av gammal vilda westernhistoria men även har inslag av 2000-talet då många vinodlingar börjar skjuta upp i området.

Runt hela området går bergskedjan Chiricahua Mountains  och efter att ha hälsat på de äventyrliga ägarna, Hanna och Eirik, bestämmer vi oss för att tillsammans ta en kort biltur till nationalparken för en hike i ett populärt rekreationsområde.

–Det här var apacheland tidigare, men indianerna finns inte kvar i området utan de flesta bor i San Carlos Apache reservat två timmar bort, berättar Eirik när vi kämpar oss upp för den branta med smala stigen i berget.

–Det slöts ett avtal 1870 med myndigheterna att indianerna kunde bo kvar här mot att de slutade med plundring och räder. De bodde här fredfullt  i 3-4 år, men så kom myndigheterna på att det här var ett väldigt frodigt och fint ställe som man själva ville lägga beslag på. Så man samlade ihop alla indianerna och flyttade dem till San Carlos Apache reservat, som är ett extremt varmt ökenområde.

Det är inte svårt att föreställa sig historien när man tittar upp på de massiva bergen. Nedåt försöker vi dock undvika att titta, de stupar brant flera hundra meter och glöm det där med skyddsräcken, vi är i vilda western nu. När vi ser hästspillning på den smala stigen utbrister min färdkamrat:

–Men vad är det för galningar som rider häruppe. Föga anar vi vad som väntar bakom hörnet.

 

Vanliga jobb

Paret Weberg bor till vardags i Vestfold en timme ifrån Oslo. De har fortfarande helt vanliga arbeten hemma i Norge. Eirik arbetar med finans och ekonomi inom Securitas Direct i Oslo och Hanne inom skolan. Men hur kom det sig att de köpte en ranch i Arizona?

–Egentligen är det så att vi alltid gillat USA och speciellt sydvästra USA. Vi har tillbringat alla semestrar här och har hamnat i det här området flera år på rad. Vi gillar cowboy och indiankulturen och historien har förstås alltid intresserat. Och så är klimatet fint förstås, berättar paret Weberg.

–För tre år sedan hyrde vi en ranch i närheten under en längre period och började själva leta efter något eget.

–Drömmen var att hitta något som gränsar till nationalpark, eftersom vi ville kunna rida och så är vi väldigt intresserade av att hika. Sånt typ av område som man sett på film ville vi hitta.

–Vi tittade på några stycken rancher som fanns ute på nätet, men priset var häftigare än vi hade tänkt oss.

Granne med Weberg finns en resort, Sunglow. När paret var där för att gå på restaurang så blev de helt förälskade i naturen på stället och pratade om att här skulle vara den perfekta platsen att bo.

–Drömstället kallade vi det och tre veckor efteråt så fick vi av en tillfällighet veta att det här kunde vara till salu. Vår mäklare kände till någon som kanske kunde tänka sig att sälja.

–Vi tänkte att det är nu eller aldrig och så slog vi till – och det har vi inte ångrat, berättar Eirik.

 

Började bygga

Första året så bodde paret in sig och började planera för hur man skulle göra ranchen till sitt eget hem. För ett år sedan började man rusta upp huset med nytt tak och ny panel utvändigt samt ny stor veranda. Samt förstås hagar till hästarna. På senhösten 2015 stod också ranchens nya bunkhouse färdigt. Där finns nu plats för åtta stycken gäster i fyra rum.

Hemma i Norge har man tre barn som är tre, sju och femton år. När LuckyRider är på besök har paret fått semester då morföräldrar sköter barnen. Men även de tycker det är toppen när de får åka till Arizona.

–Det blir en annorlunda uppväxt då de får möta en annan kultur, språk och miljö. Vi märker att barnen snappar upp allt väldigt fort. De får också se att alla inte har det så bra som vi har hemma i Norge, berättar Hanne.

Eirik hade ingen större erfarenhet av ridning när de köpte ranchen men är nu en inbiten ryttare som tillbringar så mycket tid han kan i sadeln. Hanne däremot har ridit sedan barnsben, även om hon nu fått konvertera till westernridning.

–Det är en naturlig del här att ha häst och att rida. Kulturen är väldigt vilda western och knuten till historien.

Här finns också ett rikt djurliv med svartbjörn, coyote, vildsvin, hjort, skunk, klapperslang (det mycket roligare norska namnet på skallerorm) och  tarantella för att nämna några. Att ha småbarn även fast de finns farliga djur i området har inte varit några problem.

–De leker mycket på terrassen men de får lära sig att se sig för. Ormsäsongen är vanligtvis på sommaren. Man kollar runt på morgonen där barnen är men annars är inget man går och är rädd för, säger Eirik.

På eftermiddagen dyker fler ridgäster upp och efter en god middag blir det dags att knyta sig. I morgon ska vi se området från hästryggen.

 

Bucky dyker upp

Ranchen har för närvarande bara Eiriks och Hannes två quarterhästar därför så tar man hjälp av Bucky när det är gäster på ranchen. Bucky driver Blue Sky Ranches och har många erfarna trailhästar. Han bor i närheten men bedriver trailrides på flera olika ställen i USA. Efter frukost så rullar hans pickup med hästtrailer in på gårdsplanen och färdigsadlade hästar lastas ur.

Bucky har hållit på med trailrides i  tjugo år och han har många hästar så man kan anpassa häst efter kundens erfarenhet, berättar Eirik.

Efter hästtilldelning rider vi så iväg mot Nationalparksområdet som gränsar till familjens ägor. Hästarna blev till en början lite uppstressade av en ny arab som Buckys fru fick rida för att testa om den skulle kunna bli trailridematerial. Efter ett tag bestämde hon sig dock för att vända tillbaka, araben skulle inte bli någon trailhäst. Det blev en lättnad för alla då resten av flocken slappnade av då nervknippet inte var med längre.

Det blir en fem timmarstur som tar oss över slätter där silkeslikande gräs sakta vajar för vinden och in bland kullar och träd, genom mindre raviner och stenpartier. Ibland i obanad terräng och vissa delar efter gamla stigar. Vi passar på att ta en paus vid ett gammalt övergivet homestead, nybyggarhus. Det är mycket historia i området och Eirik berättar att vi befinner oss i hjärtat av gamla vilda western. Wyett Earp, Doc Holliday alla de outlaws som höll till i Tombstone har även varit här. Huvudvägen till Tombstone gick precis förbi ranchen med en saloon som ett naturligt stopp en bit härifrån.

–Så det var väldigt centralt och många av de gamla westernlegenderna har ridit förbi eller befunnit sig i området. Johnny Ringo blev skjuten på en granngård och hans grav finns kvar där fortfarande. Det var svärfar till nuvarande ägare som fann honom död under en ek vid bäcken som går förbi där, avslöjar Eirik.

En annan granne gick också ödet till mötes på ett brutalt sätt.

–Det var två bröder som blev tagna som boskapstjuvar. De fick rättegång och dom på plats och hängdes i en gammal ek som vi kan se från huset. Det var runt 1895 och då var det verkligen vilda västern, säger Eirik.

 

Vill vara längre

Eftersom paret har sina vanliga jobb så kan man inte vara på ranchen året om. Då är det tur att man har bra grannar som hjälper till. Eirik och Hannes grannar ser till de två quarterhästarna och huset under de perioder paret är hemma i Norge.

– Vi har haft väldigt hjälpsamma grannar som hjälpt till. I grannskapet finns både inflyttade och pionjärfamiljer som funnits här sedan1800-talet.

Hästarna går ute på bete året om och behöver inte ens utfodras med hö, så det är ett ganska lätt arbete. Marken som hör till ranchen är 42 acre, eller 180 mål (cirka 17 hektar). Det är rätt mycket mark i norska mått men rätt litet i Arizona, hästarna betar dock även på grannens mark då man slagit ihop betesområden och hästarna går med grannens boskap.

Idag tillbringar paret all ledig tid de kan här, men planen är att så småningom kunna tillbringa fem-sex månader om året på ranchen och ta emot gäster under den tiden.

– Vi har också pratat om att försöka ta ett helt år här och se hur det går, avslöjar Hanne, och Eirik fyller i ”Om det blir verklighet skulle det vara roligt att satsa lite på vinodling, området blir mer och mer attraktivt för vingårdar och det finns flera i närheten.

Svåraste och bästa

Vad tycker då paret Weberg har varit svårast med processen att köpa en ranch och bygga upp en gästverksamhet.

– Det svåraste har varit allt pappersarbete som man fått mala sig igenom. Och att få pengarna att räcka till då man har både utgifter hemma och haft byggnationer här.

– Det roligaste har varit hästarna och möjligheterna att hur mycket som helst och se nya saker och nya områden varje dag i nationalparken.

Rancher erbjuder ridning för alla nivåer av ryttare. Det är små grusvägar, mindre stigar och obanad terräng blandat. Man kan även få vara med och driva boskap. Lära sig samla ihop och driva, det gör man i samarbete med grannarna som har ca 520 kor. När LuckyRider är på besök är de fortfarande på vinterbetet men ska snart flyttas till sommarbetet. Under säsongen flyttas de även runt på olika beten så det inte skall bli överbetat.

I slutet av dagen diskuterar vi nästa dags ridtur. Planen är en heldagstur antingen till ett bergsområde eller till en gammal nedlagd gruva. Efter en riklig och god middag somnar vi gott i vårt bunkhouse.

 

Hjälp!

Morgonen därpå har trailbossen Bucky bestämt dagens destination. Han vill att vi ska få riktigt bra bilder och därför ska vi rida upp i Chiricahua National Forest. Vi börjar så smått inse att vi nu ska rida där vi, med livet som insats, hikade till fots ett par dagar tidigare. Det var förmodligen spillning från Buckys hästar vi sett där.

Bucky ser att vi antar en något blekare ansiktsfärg vid tanken på en ritt på hög höjd och lugnar oss.

–Det är lugnt, hästarna har gått där säkert hundra gånger och hittills har ingen dött.

Jag vet inte om någon blev lugnare av det men alla bet ihop, ingen ville ju vara chicken. Vid foten av nationalparken träffar vi en parkvakt som upplyser oss om att det på eftermiddagen ska bli rätt hårda vindar, men som tur var hade vi investerat i stampede strings till hattarna vilket gör att de inte blåser av så lätt. Vi begav oss iväg uppåt och det blev en ridtur vi sent ska glömma. Hästarna som dagen innan varit helt vanliga trailhästar visade sig nu på skarpa linan. De här hästarna var mycket erfarna bergsklättrare. De tog sig fram i alla möjliga olika passager, vare sig det var stora stenbumlingar vi skulle över, rullsten i uppförs- eller nedförsbacke, stentrappor i branta lutningar, upp och ner och på smala stigar – med flera hundra meters stup på ena sidan och bergvägg på den andra.

Jag hade turen att i de värsta passagerna kunna ropa ”Stopp, jag måste fota” hoppa av hästen och springa lite före för att få fina bilder (undrar om någon genomskådade det). Bucky försäkrade oss flera gånger om hästarnas erfarenhet och att han faktiskt vid ett flertal tillfällen fått ta hand om hikare som stukat och brutit ben medans hans hästar minsann alltid visste var de hade fötterna.

 

Det blåser – mycket

Under dagen ökade vindstyrkan och medan vi serpentinade oss upp till toppen av berget och sedan ner igen var det tidvis väldigt blåsigt. Ett gäng japanska turister dök upp bakom en krök. Klänningar och sjalar stod som fladdrande vimplar kring dem när de klamrade sig mot klippväggen för att släppa förbi alla hästekipage. ”Hur ska detta gå, fixar hästarna att gå mellan de blåsande klädplaggen och ättestupan” undrade jag panikartat för mig själv. Precis som vi inte hade det nog spännande som det var på berget. Men både trailhästar och Eirik och Hannes privathästar, som inte varit i de här bergen tidigare, tog det med ro och vi var strax förbi. Sedan blev det tvärt stopp. En storm några dagar innan hade fällt en massa träd som låg som plockepinn över stigen. Det gick inte ta sig förbi med häst på någon av sidorna och bakom stockarna sluttade stigen brant. Alla fick hoppa av och Bucky med en medhjälpare drev till fots på och hoppade hästarna över stockarna. Efter en stund var alla över och vi kunde pusta ut.

När vi till slut nådde foten på berget så avslöjade hela gruppen att det varit väldigt skakigt i benen och det var fler än jag som sett mer på bergväggen än utsikten. Men vi var glada att vi gjort det.

Svenska nybyggare

Innan vi nådde trailern som skulle ta hästarna hemåt igen passerade vi stället där de första nybyggarna i området bott. En svensk familj, Swenson, som så småningom hjälpte till att göra nationalpark av området och även bedrev gästranch. I Arizona finns för övrigt många stora nationalparker och de är vanligtvis mycket bra utrustade för hikare och även för folk som kommer med sin häst för trailride.

Innan det är dags för avfärd till nästa äventyr på vår resa tackar vi paret Weberg för en fantastisk vistelse och vi hoppas vi får anledning att återkomma till denna vackra plats i sydöstra Arizona.