Matteo Sala

Mitt i smällkallaste vintern kom Matteo Sala till Sverige för att hålla clinic för delar av svenska och norska eliten inom trail, pleasure och western riding. LuckyRider fick en exklusiv intervju med Matteo.

Text: Mia Kristoffersson  Foto: Art & Light / Mia Kristoffersson

[private]

Förväntningarna var stora inför mötet med denna all-around/performance-guru från italien.
Hans cv pratar för sig själv med otaliga framgångar både på paint- och quartershower runt om i Europa. Men det har gått fort för Matteo Sala. Han började som många av oss européer, med hoppning och skogsridning.
– Det var nån slags trail, fast utan att ha en aning om hur jag stannade eller kontrollerade hästen, skrattar Matteo.
När han var sjutton år hade han fått smak för westernridning och fick en quarter av sina föräldrar. Matteo gav sig in i reiningen, men hittade inte någon tränare som kemin stämde hundraprocentigt med. 1997 tävlade Matteo för första gången, men det blev hans enda tävling som amatör, då hans häst kort därefter avled hastigt. Men Matteo anade redan då att detta var hans framtid och ville lära sig mer, mycket mer. Han fick jobb hos Keith Long, amerikansk pleasure­tränare, då bosatt i Italien. Men efter ett år hos honom packade Matteo väskan och åkte till USA och Michael Colvin  – en av USAs främsta inom performance – för att utbilda sig och skaffa mer erfarenhet för att så småningom kunna bli proffs. Tre år senare, 2001, var Matteo Sala tillbaka på italiensk mark och fick nästan omgående hästar i träning. Han har nu hunnit bli 22 år och har egentligen ingen långsiktig plan på att bli hästtränare, men bitarna faller på plats och tidigt känner Matteo att ska han fortsätta jobba med hästar så vill han göra det med ett väl utarbetat och långsiktigt program, utan stress eller tidspress.
– Tolv månader i taget är målsättningen, berättar han och fortsätter, det var tidigt nånting jag strävade efter men det tog några år innan jag kunde bestämma villkoren för de hästar jag fick i träning.
– Det blir bara så mycket bättre, när hästen får den tid den behöver. På så sätt kan jag jobba utefter mitt program och nå de mål jag och ägarna har med hästen.
– Visst gör jag fortfarande undantag, men kortare träningsperioder blir mycket intensivare och därmed både dyrare för ägaren och mer stressande för hästen, säger Matteo.
Matteo har idag 12 hästar i träning kontinuerligt. Han hyr in sig på en anläggning, där all markservice ingår, på så sätt hinner han med att träna  många hästar.
– Det är bekvämt och ansvarsfritt, men målet är ändå att så småningom hitta ett eget ställe, där man kan satsa lite mer pengar och bygga upp det efter eget huvud, fortsätter han.
– När jag skaffar mitt eget ställe så kanske jag kan tänka mig att ha ett par fölston, annars är avel inget som ingår i min företagsplan, säger Matteo.
På frågan om det finns några egna hästar, svarar Matteo att han för närvarande inte vill ha några, då det förmodligen skulle bli den häst han alltid red och tränade i sista hand.
– Det är bättre att bara träna kundernas hästar, då räcker min tid till, säger Matteo.

EM-status

Matteo har trots sin erfarenhet och sina mångfaldiga framgångar inte hållt på så länge. Open-ryttare blev han direkt när han kom tillbaka från USA. Sitt första EM tävlade han 2003 eller 2004 och det var Quarter-EM. Från och med 2007 tävlar han också Paint-EM. I år lyckades han fint på båda europamästerskapen  och tog både guld-, silver- och bronsmedaljer i flera klasser. De som hade förmånen att se Matteo under Paint EM minns garanterat hans roliga tilltag i pleasure i nations cup. Matteo ville skoja till det lite i denna lagtävling och förslaget var att klä ut sig, han blev dock nedröstad av sina lagkamrater. Men under pleasuren tog Matteo en italiensk flagga från läktaren och fortsatte helt oberörd rida färdigt klassen, fast då med en flagga i den lediga handen.

Det ska vara roligt

Över huvud taget, genomsyrar glädjen Matteos filosofi, han poängterar flera gånger under samtalet hur viktigt det är att ha roligt när vi rider.
– Det får vi aldrig glömma, säger han. Långsiktighet, mjukhet och glädje är tre ord som återkommer i var och varannan mening, inte som ett mantra utan mer som ett arbetsvillkor för Matteo. Jag frågar honom vad han vill förmedla till ryttare under en clinic?
– Det är svårt att svara på, alla har så individuella behov, säger han. Men under samtalets gång kommer svaret och en av målsättningarna är att vidareförmedla den färdiga bilden av ekipaget, att ge ryttaren medel att nå fram dit. Han berättar att det funkar precis så, när han letar hästar till sina kunder.
– Först ska givetvis allt på pappret stämma, men ser jag inte en välgroomad, välklippt man och en häst med rätt steg framför mig när jag föreställer mig den färdiga hästen, ja då tittar vi på en annan, berättar han. Jag frågar om han föredrar paint framför quarters eller vice versa, men som den ödmjuka person han är förklarar han att det egentligen är oviktigt om hästen är enfärgad, fläckig, randig eller rutig, det viktigaste är att den passar för det den är tänkt för. Matteo menar också att skillnaden på paintarna och quarterhästarna inte finns när man kommer upp i toppskiktet, kvaliteten är otroligt bra hos båda.

Tyskland stor marknad

Matteo är stor i Tyskland och han menar att all-around-grenarna växer snabbt där. Många har satsat hårt på avel och kvaliteten på hästarna som föds i Europa har ökat drastiskt de senaste åren. Hemma i Italien är Matteo inte lika mycket anlitad för clinics trots sina många framgångar. En av förklaringarna är att antalet quarter- och painthästar i Italien motsvarar cirka en tredjedel av vad vi har i Sverige. Han berättar att reiningen är stark i Italien och att de som satsat på reining har haft mycket kapital och därför kunnat köpa in riktigt bra hästar. På all-around-sidan finns ett nyvaknat intresse och han har sett stor skillnad från det att han började för ett tiotal år sedan till de senaste två-tre-åren. Det är fortfarande litet i Italien, men Matteo hoppas att sporten ska växa, då han tror att all-around-grenarna egentligen passar många fler ryttare och hästar.
– Man behöver inte ha en lika specialiserad häst och tävlingstillfällena är så många fler och variationen så mycket större, säger han.

Målsättning

Att resan mot målen är det Matteo värderar högst är otvivelaktigt.
– Visst i början är det roligt att vinna, men ju mer man förstår och lär sig desto mer inser man att vägen dit är själva utmaningen.
– Dessutom kan man inte vinna jämt, det beror på så många faktorer, formtopp, hästens förutsättningar och inte minst konkurrensen, säger han.
– Ena året kanske jag har stora framgångar och allt klaffar, året därpå har en kollega både turen, hästen och formtoppen.
– Det viktigaste är att man utvecklas och når dit man tänkt med varje häst.
Alla hästar Matteo har i träning, tävlas parallellt av ägarna. Han berättar att de flesta av hans kunder kommer och tränar ett par dagar i veckan på sina hästar. Matteo påpekar hur viktigt det är att det är ett samarbete hela vägen mellan tränare, häst och ägare. Han menar också att det är viktigt att anpassa både hästen, träningen och tiden efter ekipagets förutsättningar.
Matteo säljer inte hästträning som han själv uttrycker det, han säljer ett koncept, som bygger på långt samarbete mellan parterna.

Utveckling

För att hålla sig uppdaterad och för att utveckla sin egen teknik och kunskap har Matteo som målsättning att åka över till USA med jämna mellanrum. Tidigare år har han kunnat åka i snitt sex gånger per år, men de två sista åren har han haft så många hästar i träning att han fått halvera antalet för att hinna med.
– Det är jätteviktigt att komma iväg. Utvecklas man inte blir man till slut en dålig tränare. Inspiration, nya kunskaper och träningshjälp är ett måste för att kunna ligga på topp, säger Matteo.
– Utbyte med andra tränare är också något jag uppskattar, hemma i Italien är vi tre tränare som kontinuerligt träffas och delar med oss av lösningar och nya erfarenheter, det är ovärderligt, fortsätter han.
Worldshow
Förra året åkte Matteo, med en av sina bästa hästar, över till USA för att tävla på World show.
– Det är en upplevelse, men en otroligt jobbig resa med karantän och allt för hästen. Jag kunde gjort bättre resultat, men eventuellt får jag en chans snart igen, mer kan jag inte säga, för inget är klart än, säger han och smilar.
– Nu är jag spänd på att få se alla nordiska ekipagen och jag hoppas att jag kan ge dem något att ta med sig på vägen mot målet, avslutar Matteo Sala.

[/private]