Mehl Lawson – Cowboy Artist

 Text och foto: Åsa Wikberg

 

I lilla orten Rosita, strax utanför den Kaliforniska metropolen San Diego träffar vi en av Amerikas mest välkända och respekterade Cowboy Artists. Hans verklighetstrogna bronsstatyer är heta samlarobjekt och man behöver bara kasta en blick på dem för att förstå varför – och att mannen bakom är mycket förtrogen med både hästar och cowboyliv. Mehl Lawsons statyer är fulla av detaljer och uttryck som bara den som själv varit där kan lägga till. Kanske är det det som gjort dem så populära. Två av hans mest välkända arbeten finns vid entrén till Cowgirl Hall of Fame i Forth Worth Texas och utanför AQHAs högkvarter.

Arbetade som tränare

Därför är det inte så konstigt när vi får veta att Mehl började sin bana som hästtränare.

–Jag tränade och tävlade allt möjligt,  reining, pleasure, western riding, trail – ja nästan allt inom western, men även hopp- och jakthästar ett par år. När jag satsade fullt ut på att bli konstnär slutade jag tävla, men fortsatte träna hästar i mindre skala. Jag har fortfarande alltid två hästar i träning, så jag rider 4-5 dagar i veckan på eftermiddagen, berättar Mehl när han visar oss runt i konstnärsstudion.

–Det här är lite bilder från när jag hade träningsstall och arbetade som tränare här i Bonita,  säger Mehl och sammanfattar sin 20 år långa tävlingskarriär i några korta meningar.

–Det här är Corona Cody – en bra häst som jag tävlade och det här är Expensive Hobby fortsätter han och pekar på en annan bild.

– Den hästen red jag in och tränade, sedan sålde jag den till Al Dunning, han kom in i American Quarter Horse Hall of Fame för ett par år sedan, berättar Mehl vidare och innan jag hinner fråga om det var hästen eller Al som kom in där så visar Mehl nästa sak, en bronsstaty.

– När Englands drottning kom hit på statsbesök för några år sedan gav president Bush och Mrs Bush henne en av mina statyer som present. Och den här bronzen är förlagan till den staty som nu står i naturlig storlek framför National Cowgirl Hall of Fame i Forth Worth i Texas, berättar Mehl.

Vi börjar förstå att i den lilla oansenliga studion i trädgården bakom Mehl Lawsons hus, i ett vanligt bostadsområde utanför den soliga Kaliforniska kuststaden San Diego, så döljer sig ett konstnärskap som är vida känt för sin kvalitet och exklusivitet.

Det var Mehls första fru, som avled för några år sedan, som uppmuntrade honom att satsa på konstnärskapet.

– Jag målade lite på den tiden men övergick till att göra skulpturer och kom på att jag faktiskt hade mer talang för det än att måla. Det gjorde också att jag snabbare kunde börja livnära mig som konstnär, berättar Mehl som brukade ta med sig sina konstverk på tävlingar och där blev det snabbt en efterfrågan på dem.

–1979 bestämde jag mig för att satsa heltid på konstnärsyrket och det har jag aldrig haft anledning att ångra.

Exklusiv skara konstnärer

Då och då är Mehl ute och hjälper till med rancharbete hos någon av sina vänner. Dessutom deltar han årligen i en trailride tillsammans med en skara unika personligheter som utgör konstnärsgruppen Cowboy Artists of America.

– För drygt tio år sedan tog jag med mig en hatt på trailriden som alla konst-närer fick rita var sin liten bild på. Drygt hälften av dem har faktiskt avlidit sedan dess så det är väldigt roligt att ha kvar den hatten som ett minne, säger Mehl.

På ett kaffebord i ateljen ligger en samling utställningskataloger med lyxigt tryck. Några av dem representerar den andra konstnärsgruppen som Mehl tillhör. Den utgörs av hantverkare/konst-närer som tillverkar hästutrustning på gammeldags vis. Sadlar, bett, sporrar, bosaler, mercate etc.

–Det här är en katalog till en utställning vi har varje år i september, i Oklahoma. Det är en grupp som funnits sedan 1965, vi är ute på trailrides varje år och besöker dessutom ett par arbetande rancher.

Mehl är faktiskt den enda konstnär som fått medlemskap i båda dessa ex
klusiva föreningar. Men hur går det då att försörja sig som Cowboy Artist?

–De flesta i gruppen går det bra för generellt sett, men som med allt annat så klarar en del sig riktigt bra, medan  andra som kanske är snäppet under får hanka sig fram.

Egen färg

På väggarna i ateljen hänger många kons-tverk och bruksföremål som häst-utrustning flätat i råhud, sporrar och bett. En del är riktiga samlarobjekt medan andra bara är gamla, unika saker han samlat på sig. Var kommer alla idéer ifrån som så småningom blir konstverk?

– Många av konstverken, både statyer och målningar är sprungna ur en händelse som jag varit med om ute på en ranch, andra kan komma från en historia jag hört eller en idé jag fått.

Den mörkt chokladbruna färg som kännetecknar Mehl Lawsons statyer är något som kom till av en slump mer eller mindre.

– Vi uppfann färgen, som jag använder på nästan alla statyer, genom en hel massa experimenterande. Det var faktiskt en miss från början men som vi tyckte blev riktigt bra. Färgen har blivit lite av ett signum för mina arbeten och jag gillar den, men nu är jag nästan rädd att byta den eftersom folk har blivit så vana att se den och de förknippar färgen med mig, berättar Mehl.

Mehl har aldrig gått på någon konst-skola eller annan traditionell utbild-ning för att lära sig sina hantverk. Det mesta är självlärt och han har fått gå den långa vägen med alla misstag som följer med det.

Även om han är en erkänt skicklig konstnär så tillverkas hans verk inte i några stora upplagor.

–  Vi gör vanligtvis cirka 35 stycken av varje. Är det en större bronze så gör vi kanske ett 15-tal och riktigt små kan det bli ett hundratal av.

Konstverken är under tillverkning ett par månader i Mehls atelje, sedan går de vidare till ett gjuteri, där dröjer det ett halvår ungefär innan statyerna är klara. De flesta föremålen säljs via gallerier och  art shows.

– Men vi har även en website för båda konstnärsgrupperna där man kan köpa föremål, berättar Mehl.

Tillverkning

Skulpturerna tillverkas av en speciell sorts lera som är uppblandad med olja. Detta gör att leran inte torkar vilket är bra när man arbetar länge med en skulptur. I ben och hals gör han en konstruktion av aluminiumtråd som skall stötta skulpturen under tillverkning. Är det ett större föremål som skall tillverkas så börjar Mehl med att göra en liten modell som han sedan skickar för att få en i rätt storlek utskuren i ett specialmaterial, ett foam, som han sedan finslipar och modellerar utanpå. Även foammodellen är uppstöttad med tråd för att hålla för trycket. Foamen gör att modellen inte blir alltför tung för sedan väntar det grannlaga arbetet att bära ut modellen från ateljen och i sakta mak transportera den till gjuteriet.

–När jag är klar och den har gjutits så tar jag tillbaka modellen och smashar ihop leran för att använda den igen, säger Mehl utan att verka ett dugg ledsen för det.

På gjuteriet görs en form av modellen och den används sedan för att gjuta flera modeller i brons. Men när det är riktigt stora statyer som skall tillverkas så hyr Mehl in sig i det lokala museet som har mer plats och framförallt större dörrar.

–Här ser du en bild på en staty som jag fick uppdrag att göra till entrén på en ranch. Den var 1,5 gånger verklig storlek, berättar Mehl. Det var ett roligt projekt eftersom jag aldrig gjort en så stor förut.

–Det gick inte åt så mycket lera som man kulle kunna tro eftersom det mesta bestod av foam, kanske runt 70 kg lera, uppskattar Mehl.

Man måste vara verkligt noga med proportionerna när man arbetar berättar han vidare, men speciellt när man först gör en liten förlaga som skall stå modell för en stor skulptur.

–Om det blir lite fel i proportionerna på den lilla så syns det väldigt väl när man gör den stora statyn.

Mehl har utvecklat en skala som han använder för att allting ska bli i proportion och han använder en enkel passare för att måtta modellen.

–Det är ett gammalt system som jag läst om för länge sedan, sedan så har jag utvecklat den till att även passa ryttaren så att den blir i proportion till hästen. När man väl förstått det kan man sätta en sadel på hästen eller göra vad man vill, man kommer alltid att få det i proportion.

Braiding – ett hantverk

Vid sidan om modellerandet så arbetar Mehl även med braiding – det vill säga han flätar hästutrustning i råhud.

–Det är det vanligtvis ett jobb som tar ett par dagar att färdigställa. Jag brukar varva mellan att arbeta med braiding och modellerna för då får hjärnan vila lite och det blir variation i arbetet.

De flesta arbeten är sålda eller bytta med andra hantverksvänner och inte så många produkter eller statyer finns hemma hos Mehl.

–Jag har inte så stort hus så det finns inte rum för att spara allt jag gör, men några av de jag tycker bäst om har jag kvar, berättar Mehl.

–Braiding är ett utdöende hantverk – som vi vägrar låta dö – så därför är vi väldigt måna om att föra traditionen vidare till nästa generation. Vår förening har mentorprogram för blivande hantverkare och vi har även utbyte med andra länder för att utveckla vår egen kunskap, berättar Mehl som själv gärna utbildar elever i framför allt skulptering.

–Det blir vanligtvis på veckokurser vid en konstskola i Arizona, samt även en del andra ställen ibland. Jag kommer ihåg när jag själv började att det var svårt att få hjälp för att utvecklas och jag bestämde mig tidigt att om jag blev bra själv skulle jag dela med mig av min kunskap, säger Mehl.

Uttryck

Att Mehl har en gedigen bakgrund bland hästar och cowboys märks tydligt på hans skulpturer och han berättar att det är viktigt för honom att man ska förstå genom cowboyens och hästarnas uttryck hur idén kom till.

–Ansiktsuttrycket säger så mycket om historien bakom bilden; är det kallt, vinter, storm så vill jag att det ska synas att cowboyen hukar och försöker hålla sig varm. Är det en gammal cowboy vill jag att det ska synas i anletsdragen att det är en person som tillbringat sina år i sadel och solsken med ett vidnpinat uttryck, med stora och grova arbetshänder.

En av statyerna föreställer en ”Bed horse” vilket är en packhäst med bedrolls på ryggen.

–Det är en äldre typ av packning då man bara rullar ihop sovrullen med lite kläder in i och sedan knyter ihop. De mer moderna packarna har packsadlar men det här är den äldre typen av cowboy och han hade inte det, för-klarar Mehl.

En av Mehls personliga favoriter är statyn  “Early morning dissagrement”.

–Det är en cowboy som tidig morgon ska upp på en häst som ska ridas in. En annan av favoriterna är “Spring showers” som porträtterar två ranchhästar.

–De är ute på ranchen och cowboyen har kastat en regnjacka över sadlarna eftersom de överraskats av hällregn. Båda hästarna är hobblade och ena hästen har ett spadebit i munnen så man förstår att det är en äldre, utbildad häst. Den andra hästen har hacka-more och har en annan typ av hobbles som passar en yngre häst bättre. Båda står i skydd för regnet och den unga hästens tygel är knuten i den gamla hästens sadelhorn. Den gamla hästen kommer inte att gå någonstans, den stannar där den ska. Den unga hästen skulle kunna komma på att försöka hoppa iväg även om den är hobblad men den gamla hästen kommer att hålla kvar honom. Jag gjorde den här 1989 och det är en av mina favoriter, avslöjar Mehl.

Western Horseman och LuckyRider

Nästa vecka har vi vår årliga trailride  i konstnärsgrupppen, berättar Mehl och fortsätter att avslöja att både Cowboys and Indians och Western Horsemans utgivare är speciellt inbjudna att delta i ritten.

–Western Horseman var en sådan stor inspirationskälla för mig när jag var liten. Jag har faktiskt en tidning som är äldre än mig och jag kommer ihåg när man fick en tidning i händerna och såg de fina omslagen. Jag försökte alltid kopiera och rita av dem, berättar Mehl.

–LuckyRider påminner om Western Horsemen, den verkar innehålla lite av varje för westernintresserade, säger Mehl när han sitter och bläddar i ett nummer av LuckyRider som vi haft med.

–Det var nog Western Horseman som fick mig mest intresserad av hästar och ridning, det var en stor influens under uppväxten, berättar Mehl.

Nya idéer svårt

Hur går det då till när man ska göra en modell och var kommer inspirationen ifrån?

–Det mesta kommer bara från minnet, men ibland när jag har svårt att få till det kan jag sätta upp en modell med riktig häst och ta en bild för att använda som referens, säger Mehl.

– Det svåraste i konstnärsyrket tycker jag är att komma på nya idéer, för att det mesta har redan gjorts tidigare av någon annan. Så man försöker oftast hitta en ny och fräsch vinkel på ett gammalt tema.

–Jag har aldrig haft ett riktigt jobb utan har alltid haft min hobby som jobb, så jag är riktigt lyckligt lottad, Det känns inte som jag går till arbetet och jag ser alltid fram emot att gå ned till min atelje och arbeta med mina projekt, fortsätter Mehl.

–Min målarhobby blev mitt levebröd och mitt levebröd med att träna hästar blev min hobby. Även om jag arbetat heltid som konstnär över 30 år så älskar jag fortfarande hästar och kommer alltid att göra det. Jag kommer att fortsätta rida så länge som jag kan ta mig upp på en hästrygg, av-slutar en av Amerikas mest välkända hästkonstnärer, Mehl Lawson.

 

 

Vad är det svåraste. Det svåraste när jag arbetar med en skulptur är sporrar rep och händer och ansikten är också svåra att få rätt. Det är inte så svårt men man måste vara noga för att få rätt propotioner och uttryck,