LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Mineraler – Livsviktiga för din häst
Lars Bråve lotsar oss i vitaminernas och mineralernas värld. Allt du bör veta för att din häst ska må bra.
Lucky Rider Nr 1 2007
Text: Lars Bråve Foto: Carina Kvist
Mineralerna indelas i makro- och mikromineraler eller spårelement. Denna uppdelning är gjord beroende på mängden av respektive mineral som hästen fordrar, och inte på grund av den betydelse mineralet har. I makrogruppen ingår kalcium (Ca), fosfor (P), magnesium (Mg), natrium (Na) och kalium (K). Övriga mineraler räknas in som mikromineraler eller spårelement, och här återfinnes bland annat järn (Fe), koppar(Cu), mangan (Mn), zink (Zn), kobolt (Co), jod (J) och selen (Se). Man räknar med att hästen behöver cirka tjugo olika mineraler och många av dessa har studerats, och man har försökt räkna fram lämpliga nivåer, men mycket arbete återstår inom detta område.
Mineralbrist förekommer hos hästar än idag och litteratur från mitten av 1800-talet beskriver fall av NSH- nutritional secondary hyperparathyroidism- eller ”big head” där urkalkning, på grund av kalciumbrist eller för hög halt av fosfor, försvagade skelettet i några av benen, framförallt skallbenet, invaderade bindväv den angripna delen vilken började växa i storlek och fick namnet ”big head”. Den traumatiska behandlingen som användes utövades med glödande huggjärn och punktering av nosben med syl för att sedan hälla arsenik i såret. Vetenskapen har idag onekligen kommit en bit på väg.
Kalcium (Ca)
Redan 1842 gjordes försök med kalcium till duvor där det konstaterades att krita eller kalcium har en mycket positiv effekt på benstrukturen. Varför dessa försök då inte omsattes på häst eller människa är idag svårt att förstå och fortfarande är forskningen på kalcium ofullständig.
En vuxen häst innehåller ca 1.5 kg kalcium per 100 kg vikt. och omkring 35% av benstrukturen består av kalcium. Mineralet är även involverat i andra kroppsfunktioner som muskelsammandragningar och i blodkoaguleringsmekanismen där kalcium behövs i steget från protrombin till trombin (ett av de ämnen – proteiner- som behövs för koagulering.)
Brist på kalcium hos en unghäst visar sig som rakitis, mera känd som engelska sjukan på humansidan, vilket leder till mjuka ben och att de långa benen böjer sig. Kalcium är nödvändigt för att kroppens celler fungerar. När kalciumhalten i blodet sjunker kompenseras detta genom att uttaget från skelettet ökar och en urkalkning sker och hästens försvagade skelett reagerar med hälta och stelhet.
Ett stort överskott av kalcium kan i vissa fall leda till sämre benkvalitet då den naturliga nedbrytningen försvåras. Varje dag förlorar hästen via träck och urin ca 20 mg/kg. kroppsvikt.
Med utgångspunkt från detta och en beräkning att smältbarheten är 50%, framkommer att behovet för en vuxen häst är 20 gr kalcium. Till detta skall sedan läggas ökat behov vid hårt arbete vilket dock inte fordrar något extratillskott eftersom behovet fylls genom en högre foderkonsumtion.
Framförallt ett ökat behov under dräktighet och digivning medför att man måste öka kalciumgivan. Ett sto som väger 500 kg och producerar 15 kg mjölk/dag i den tidigare delen av laktation och vid en beräknat kalcium-absorption på 50% behöver 36 gr kalcium enbart för mjölproduktionen. Detta skall då jämföras med de 20 gr. som behövs för underhåll.
Spannmål har lågt innehåll av kalcium. Oorganiskt material som ex. kalcium karbonat, benmjöl och dicalciumfosfat är rika källor för kalcium.
Fosfor (P)
Även fosfor är involverat i skelettet och dess tillväxt. Omkring 80% av kroppens fosfor finns i skelettet som i sin tur består av 14-17% fosfor.
Fosfor är mycket viktigt för energiomsättningen i cellerna och för syntetiseringen av fosfolipider, nukleinsyror och fosforproteiner. Förlusten via träck och urin beräknas till 10 mg/kg kroppsvikt. Fosfor i spannmål har endast 30% smältbarhet. Behovet är framräknat efter 35% vilket är den beräknade upptagningen. En vuxen häst på 500 kg har ett underhållsbehov av ca 14 gr fosofor/dag. Under senare delen av dräktigheten och under laktationsperioden ökar behovet upp till 35-40 gr.
Liksom med kalcium beror fosfortillförseln av grovfodret på växtplatsen. Det är ingen större risk för brist på exempelvis Gotland. Fosforinnehållet i spannmål är betydligt högre än i hö, men den fosfor som finns i spannmål är till del bunden och hästen kan inte tillgodogöra sig denna. Det finns emellertid oorganiska källor att ösa ur såsom monosodium och dikalciumfosfat.
Ca/P
Kalcium/fosforkvoten är mycket viktig. En för hög halt av fosfor försämrar utnyttjandet av kalcium, nivån i blodet sjunker och stimulerar bisköldkörtlarna att frisläppa ett hormon vilket ökar nivån på det kalcium som tas från skelettet. En för hög halt av kalcium betyder inte så mycket under förutsättning att fosforintaget är korrekt.
Låg fosforhalt vill precis som låg kalcium och D-vitaminhalt förorsaka rakitis hos växande hästar och förorsaka urkalknig på vuxna djur. Normalt strävar man efter att underhållet ger en Ca/P-kvot på 1,4, medan man hos växande unghästar skall försöka ha 1,8. Försök få balans mellan de olika mineralerna
De tre återstående makromineralerna är kalium(K), natrium (Na) och magnesium (Mg).
Kalium
Kalium är den viktigaste intracellulära katjonen och är involverad i stödet av syra-bas balansen och det osmotiska trycket och ingår även i enzymer som reglerar energi- och fosforomsättningen.
Grovfoder innehåller stora mängder kalium – upp till 1 a´4% medan spannmål typ korn, havre och vete håller ca 0.3-0.4%.
Den rekommenderade kaliumhalten för växande föl är 1%. Vuxna hästar behöver 0.06 gr kalium/kg kroppsvikt/dag. Då grovfoder innehåller tillräckliga mängder finns det ingen anledning att tillsätta något extra kalium. Det kan emellertid vara betydelsefullt när hästar svettas ymnigt då svett och urin innehåller en hög koncentration av kalium, och kalium bör alltså tillsättas framförallt när hästar arbetar extremt hårt i distansritt och 3-dagars fälttävlan.
Brist på kalium i pelleterat och raffinerat foder innebär företrädesvis en minskad tillväxt hos föl, reducerad aptit, slöhet och hypokalemi (lågt seruminnehåll av kalium).
Överskott på kalium utsöndras fort via urinen och är inte på något sätt skadligt. Dock finns undantag av hästar som lider av den genetiska defekten HYPP (hyperkalemic periodic paralysis) där överskott på kalium tenderas att byggas upp. Sjukdomen är begränsad till Quarter,- Paint- och Appalosahästar. Här skall kaliumhalten hållas under 1%. Kalium finns i stora mängder inne i cellerna och är tillsamman med natrium viktigt för muskelsammandragningen. Många mineraler är på ett eller annat sätt antagonister till varandra och stora mängder kalium hämmar magnesiumupptaget.
Natrium
Natrium (Na) är också en mycket viktig intracellulär katjon som medverkar i regleringen av syra-bas balansen. Natrium finns i små mängder i det naturliga fodret – ofta lägre än 0,1%. Natriumklorid (NaCl) – vanligt salt – tillsättes till mineralfoder.
Förlusten av natrium kan hos en vilande häst vara 15-20 mg/kg kroppsvikt. Om natrium absorberas till 100% behöver en fullvuxen häst omkring 7.5 gr natrium per dag och detta motsvarar 19-25 g NaCl (salt).
Under hårt fysiskt arbete kan en häst förlora 30 gr natrium eller 130 gr NaCl (salt). Det är mycket viktigt att hästen har tillgång till saltsten men även att salt i lös form tillföres via kraftfodret eller som elektrolytblandning.
Tidigare försök har visat att hästar, som under en distansridning fått fysiologisk saltlösning (9gr koksalt/1 lit.vatten), drack mer och återhämtade sin vikt snabbare.
Tänk på att hästar skall vara tränade och vana att dricka saltlösning. Det tillhör inte de kulinariska höjdarna – inte ens för en häst.
Ett lågt natriumintag kan leda till att blodvolymen minskar och vid långvarig natriumbrist påverkas kroppens totala förmåga att hålla vatten och kroppsvikten sjunker. Vid akut brist på natrium uppstår muskelsammandragningar, tuggningarna blir okoordinerade och hästen får en mycket ostabil gång.
Kroppens innehåll av natrium och kalium regleras av en känslig balans mellan intag och utsöndring. Ett lågt intag av natrium gör att kroppens natriumsparande hormon aldosteron aktiveras så att mängden Natrium i urin och träck minskar. Aldosteron gör även att utsöndringen av kalium ökar. Det blir en reglering av elektrolysbalansen som gör det mycket svårt att ”ladda” kroppen med elektrolyter inför en kommande fysiks prestation. En förlust av kalium kan hästen enkelt kompensera då hö och gräs har högt kaliuminnehåll, men det är svårare med natrium och klorid.
Magnesium
0.05% av hästen består av magnesium, och 60% av detta finns i skelettet. Magnesium aktiverar ett flertal enzym och är nödvändigt för muskelarbetet. Mineralet ingår även i syntesen av ben och brosk och i metabolismen av kolesterol.
Absorptionen från foder varierar mellan 40-60% medan absorptionen från tillskott typ magnesiumsulfat/karbonate/oxid ligger på ca 70%. Förlusten genom träck och urin beräknas till 6 mg/kg kroppsvikt.
Hårt arbetande hästar behöver ca 20 gr/dag. Fölsto har ett ökande behov i sista delen av dräktigheten. Magnesiumkoncentrationen i stomjölk är 0.09g/kg i början av laktationen och hälften av detta i slutet av laktationen. Brist på magnesium kan leda till muskelkramper och reproduktionsproblem, försenad ägglossning, reducerad fertilitet, spontanaborter och skelettdeformationer hos föl. Sällsynta fall hos lakterande ston har visat muskelspasm liknande den som förekommer i samband med stelkramp och orsaken till detta kan vara en hög kalium/låg magnesium foderstat.
Det är ingen större risk med en eventuell överdosering av magnesium. Hästar har en hög tolerans för detta mineral. Däremot kan ett för lågt intag få negativa effekter och då speciellt för hästar i hård träning, avelshästar och unghästar.
I våra vanliga mineralfoder ingår både natrium, kalium och magnesium i väl avvägda doseringar, varför det i normalfallet inte behöver bli några problem.
Det väsentliga är att man inte fixerar sig vid ett mineral utan att alltid försöka få balans mellan de olika mineralerna. Mineralernas uppgift i kroppen är att deltaga i: byggnad av vävnader, bindväv, brosk, ben, och som Co-faktor till olika enzymer, energitransport, hormoner, aminosyror och vitaminer.
[/protected][/private] [/private]
