Mot alla odds

I två års tid har jag haft en och enbart en dröm. Att tävla Double. Det har varit så viktigt för mig att varje motgång har känts som en undergång.

Jag åkte ned till Italien för en veckas intensiv träning. Ridpass 1-2 gr om dagen för tränare. Ni vet hur svårt det är att hitta rätt tränare? Kanske lika svårt som att hitta rätt häst. Sen ändras man också. Det bästa är när man hittar en tränare som kan förklara för en på ett sätt som gör att man gång på gång känner AHA. Så är det för mig just nu jag har fått så mycket “aha” känsla när jag ridit i Italien så jag måste se helt tokig ut när jag rider ibland.

Men tillbaka till tävlingsdagen; vi hade alla odds emot oss den dagen tror jag. Dagen innan tävling körde jag, R och A till arenan för att lämna alla hästarna och rida igenom dem, känna av arenan lite. Till min stora förtjusning var precis ALLT lavendelfärgat.

När vi red lördagskvällen så kändes det… ok. Vi tränade spinn och byten, la inte så mycket fokus på det andra. Min tränare förklarade för mig att vi skulle åka från ranchen till tävlingsplatsen 06.30 morgonen därpå så det skulle finnas gott om tid för att testa stoppen. En lättnad för mig då jag kände mig alldeles för sliten för att göra det där och då och skönt att få känna på det samma dag. Jag vet att det som sitter, ja det sitter, det går inte att träna för att förfina på tävlingsdagen men det är ändå skönt att få känna på arenan och underlaget.

På lördagskvällen blev det sen middag då en tjejkompis fyllde år så vi var inte tillbaka på ranchen för än runt 02 tiden. Att ställa kockan på 06.00 kändes lite tungt men när det är tävling så går man på andra batterier, sömnen känns inte lika väsentlig, man får sin energi från annat.

På söndagen vaknade jag till en tragedi. Min tjejkompis knackade på min dörr och såg förkrossad ut. Hon sprang in fort och stängde dörren om sig. Jag frågade vad som hänt och hon berättade att Chico var död. Chico var en äldre häst som funnits på ranchen länge. Han led av lymfangit. Jag hörde hur min tränare skrek utanför, förtvivlad. Jag stack ut huvudet genom dörren för att ropa på honom, fråga om jag kunde hjälpa till med något. Synen jag möttes av är något jag hoppas att jag slipper se igen. De försökte ta ut livlösa, fina Chico ur boxen… Jag kollade på klockan och såg att vi redan var över en timme sena. Det tar ca 45 min till arenan så jag förstod redan där och då att min tränare inte skulle hinna starta sina klasser.

Tre timmar senare än planerat satte vi oss i bilen. Innan vi åkte förklarade min tränare för mig att jag kommer få starta i en annan klass, vilket betyder nytt mönster. 8 i stället för 6. Jag har ingen erfarenhet av att tävla själv i rening så att lära sig ett nytt mönster kändes lite stressigt men det fanns inga andra alternativ om jag fortfarande ville starta, och det ville jag, såklart. Jag åkte inte med min tränare dit utan jag åkte med min bästavän S som också skulle tävla, hennes pojkvän och en annan tjejkompis till oss. Vi valde att göra det bästa av situationen. Vi var ledsna. Men våra hästar var redan på plats, så vi tog med oss kaffe, satte på musik och sjöng och de skrattade åt mig medan jag med fingret i luften satt och övade på det nya mönstret, haha.

Väl framme på tävlingsarenan så var det bara att börja sadla, vi hann rida i stora arenan ca 1h i pausen som var och det gick så himla bra. Ni vet hur det är när man värmer upp. Tusen andra hästar och ryttare, ingen tar någon direkt hänsyn till varandra, alla galopperar. Jag trodde han skulle vara stressad och spooky men han hade full fokus på mig, öronen åt mig, hela hela tiden. Det var ca 2,5h kvar till min start så vi sadlade av, spolade hästarna och lät dem äta och vila. Själva tog vi en välförtjänt lunch och kollade på klasserna som var innan.

När det var dags att sadla igen så kände jag mig trygg. Morgonen hade gått från kaotiskt till stabil. Vi kom överens om att jag bara skulle jogga honom varm för att sen rida in på banan. Inget mer behövdes. Han var fortfarande fullt fokuserade och jag kände att jag hade koll på läget. Vägen från framridningen till arenan var dock lite pirrig, då kände jag av nerverna samtidigt som jag visste vilken extremt känslig häst jag satt på, så när jag väntade på min tur valde jag att bara stänga av och fokusera på det vi skulle göra. A peppade mig och påminde mig om att ta en sak i taget och att inte fokusera på ex stopen medan jag rider in. Ta varje moment och manöver för sig. Jag är alltid händelserna i förväg annars och då är det så lätt att fucka upp det som pågår i stunden.

Ritten gick över förväntan, Double gav mig allt. Jag slarvade lite här och lite där, inte medvetet såklart men det var första gången. När jag red fram till domaren för att hoppa av och visa bettet så hörde jag speakern säga mitt namn och något på italienska efter. Min italienska är knackig som tusan så jag trodde han sa att jag nollade mig. Fan… tänkte jag. Red jag fel mönster ändå?

Jag kollar på mina vänner och min tränare som står längs sargen och skriker och visslar. När jag kommer fram till dem så frågade jag vart jag nollade mig. De skrattade och sa “DU LIGGER 2A!!!”. Jag fick ett score på 69 och vinnaren vann med en halvpoäng. Jag startade som 11 och när jag ridit så var det ungefär i mitten av klassen så den timmen var så sjukt pirrig men jag höll min plats och vi kom 2A i vår första tävling någonsin. Första för mig, första för honom. Helt klart den bästa dagen i mitt liv, utan tvekan.

 

/Ellie