NCHA clinic med Josh King

Det var länge sedan man kände sig så urvriden, sprudlande glad och deprimerad, allt i en enda röra, som efter den gångna helgens clinic med Texasbaserade Australiensaren och cuttingtränaren Josh King. 

Vid ca 35 års ålder har Josh skrapat ihop en bit över $300.000 inridet hittills i karriären mestadels som privattränare åt den stora boskapsranchen Silverbrook Ranches som ägs av Helen Groves, barn-barns barn till Richard King, grundaren av den idag historiske King Ranch. Att Josh hamnade där var naturligt då han som ung och nyinvandrad fick arbete hos sin blivande mentor, den legendariske Buster Welch.
Hos Buster träffade Josh även sin blivande fru Amy Welch King, dotter till  Busters son Ken som är den miss Helen tog hjälp av för att bygga upp och driva Silverbrook Ranches.
Meriterna finns alltså i överflöd och kombinerat med Josh’s lättsamma sätt, tålamod och förmåga att se individens, både häst och ryttares behov lämnade nog fler än jag clinicen en bättre ryttare och cutter.
Med start fredag morgon deltog flertalet av oss i att resa paneler och iordningställa ridhuset på Hanaskede utanför skara till våra kosse aktiviteter. En avspänd och ödmjuk Josh släpade och konkade nog mest av alla. Två ridpass per dag bjöds det på under dagarna tre där alla fick den tid och den mängd kalvar att jobba som just de behövde. Det bjöds på 20 nya, färska kor om dagen i lite skiftande cutting kvalitet visserligen men på det stora hela, klart godkända djur.
Ett stående tema för flera av oss deltagare var att försöka släppa kontrollen lite och inte försöka få allt så perfekt. Slappna av och hellre låta varje tygeltag betyda något när det väl behöver tas än att sitta och tjyvhålla och plocka där emellan. Mycket positionering och arbete med ben i både stopp och vändning blev det också. Mestadels jobbades det med hjorden satt i mitten av en fyrkants arena vilket ger en chansen att jobba kalven på räta linjer men med möjligheten att byta linje, följa kalven runt hjorden för att sedan hitta en ny linje att arbeta på utan pressen att alltid hinna före kalven till ett stopp.

För egen del var det en klart blandad kompott, från ett katastrofartat första pass med en hyperspänd pålle till ett skapligt eftermiddagspass under fredagen. Lördagen var för min del bland det roligaste jag gjort. Hästen var, för henne, avslappnad och träningsbar och lät mig rida henne hyggligt korrekt med ett utmärkt resultat! Mycket stolt över hästen, det var kanonroligt och otroligt skönt med tanke på fredagens halvfiasko. Fast säg den lycka som varar för evigt! Söndagen bjöd om möjligt på ännu mera ”fiolsträng” och lika fantastiskt som det kändes under lördagen, lika nattsvart blev söndagen. Den nya boskapshjorden gav märren frispel och minsta öronviftning bland korna bakom henne var en ursäkt till panik. Josh gav mig dock en hel del nycklar och verktyg att jobba vidare med och efter vad som kändes som en evighet fick jag min häst såpass avslappnad att vi kunde vända med en kalv ett par gånger hyggligt korrekt och hitta ett bra avslut, kanske finns det hopp…

Det var ganska stor spridning på både ryttare och hästar i kunskaps och erfarenhets nivå, från rena nybörjare via ”wannabes” som undertecknad till  rutinerade tränare och tävlingsryttare men Josh anpassade sig verkligen till var och ens behov och jag tror vi alla fick ut just det vi behövde. Vid de gemensamma luncher och middagar vi avnjöt lät alla klart nöjda med sina ridpass och även om det alltid är lite svårt att hänga med i vad coachen säger när du själv rider och har fullt upp med ditt, hängde de flesta av oss på staketet och sög i oss vad Josh förmedlade till de andra ryttarna.

De fyra deltagande hjälpryttarna, som även de fick tillfälle till individuell träning var dag, vill jag  passa på att  tacka för all hjälp. De var i sadeln från tidig morgon till siste man fått sitt framåt kvällningen. Även Michael Kalén som för cuttingföreningens räkning släpat Josh ”över pölen” förtjänar en stor eloge samt alla deltagare som med sin härliga attityd skapade en skön och avlappnad stämning!

För NCHA of Scandinavia, en slutkörd men lyckligt deprimerad Martin Langels

Foto: Annelie Larsson