Ömsesidigt förtroende

Maria Eidvall är en 19- årig tjej som varit westernbiten i flera år och givetvis trogen LuckyRider­läsare lika länge. Hon har gått naturbruksgymnasium och bland annat varit på praktik på Jultorp Ranch. –Rider gör jag så ofta jag kan på min grannes fantastiska westernhästar.

Text: Maria Eidvall  Foto: Lia Eidvall

[private]

Jag vill gärna dela med mig av det bästa jag någonsin upplevt i hästväg. Det handlar om Dancer, en gammal gentlemannahäst som jag utvecklat en speciell relation med. Vi har någon slags tyst överenskommelse om ömsesidigt förtroende. Det är svårt att förklara hur det fungerar, men i vissa situationer får jag en så fantastiskt stark känsla av förtroende och tillit att jag nästan blir tårögd.
Jag kravlade mig upp på Dancers rygg i hagen en gång vilket jag aldrig hade gjort förut. Det var en ren impuls och jag hade ingen som helst utrustning. Han slutade beta så fort jag kommit på plats trots att han stod mitt i ett hav av saftigt grönt gräs. Han vände öronen mot mig och väntade. Ytterst lätt, nästan som en smekning, bad jag honom att gå framåt. Försiktigt, medveten om min obalans utan vare sig sadel eller träns, lyfte han hovarna och bar mig genom hagen. Hjärtat slog fortare när jag funderade på vad jag skulle göra om han satte av i galopp. Men det gjorde han inte. Jag provade ”whoa”. Han stannade. Ett lätt tryck med benen igen och han fortsatte gå. Jag kunde styra och stanna. Jag var otroligt fascinerad över vår kommunikation! Känslan av hans muskler som rörde sig under mig, vårt tysta språk, känslan av frihet; det var obeskrivligt.
Jag styrde mot stallet, med händerna i midjan. En lång brant backe var det enda som var kvar innan vi var framme. Vågade jag möjligen…? Nä… eller jo, jag provar! Äventyrslysten som jag är grabbade jag tag i manen. Jag flyttade bak ena skänkeln och märkte hur han väntade på kommando. Ett bestämt tryck och vi var iväg i galopp! Han accelererade mjukt för att hålla mig kvar på ryggen. Det var en fantastisk känsla att omfamna hans arbetande muskler, bli synkroniserad med hans rörelser. Som vanligt tänkte jag inte särskilt långt så jag visste inte om han hade lust att stanna när vi väl var uppe. ”Whoa!” ropade jag och höll febrilt i manen. Han stannade på fläcken. Sakta gled jag ner från hans rygg och landade med spagettiben på marken. Dancer vände sig mot mig som om för att se om jag var okej. Jag blev tårögd över den känsla jag fick. Jag har aldrig träffat en så mänsklig häst förut. Hela tiden har jag försökt förstå hans språk samtidigt som han verkade ha försökt förstå mitt. I detta ögonblick möttes vi på mitten, i ett fulländat ömsesidigt förtroende.

[/private]