LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Någon sa något till mig en gång i min ungdom, ord som jag har funderat på en hel del som vuxen. Jag kommer inte ihåg de exakta orden men det var nåt i stilen av, En cowboy letar hela sitt liv efter en speciell häst, när cowboyen äntligen får tag i den speciella hästen är den så bra att cowboyen säljer hästen för pengarnas skull sedan tillbringar resten av sitt liv i jakt efter en exakt likadan, utan att lyckas.
Jag vet inte om det är ett sant påstående, det finns säkert många människor som har ägt fler än en riktig speciell häst, hästen som passar en som en hand i handske och dyker upp vid precis rätt tillfälle i livet, hästen som är nästan ens fyrbent motsvarighet eller själsfrände. Det finns säkert dom som har ägt 10 eller 100 sådana. Men de flesta av oss får nöja oss med den speciella hästen. Jag kan även tänka mig att det samma gäller andra djur såsom hundar, katter och kor. Folk som inte har hästar eller djur har nog svårt att relatera till det jag pratar om men om du har någonsin berörts av djur så vet du precis hur den känslan känns.
Jag har en god vän som miste sin ögonsten för några år sedan. Han ringde mig en kväll när jag på jobbet då jag hade tusan saker att göra men jag hörde i hans röst att något hade hänt, så jag lade ifrån mig allt, som en god vän ska. Jag lyssnade medan han kämpade mot tårarna och med en ostadig röst berättade han att hans vän, kamrat och hingst hade plötsligt gått bort.
Jag hade haft mycket med hingsten att göra, jag hade bevittnat hans storhet och hade varit priviligierad nog att vara en av dom få som fick rida honom, den hästen var speciell, hade en kraft, karisma, utstrålning och skönhet som väldigt få.
Jag sa adjö till min vän för den kvällen med mina hjärtligaste kondoleanser och ett löfte om att ringa nästa dag.
Jag ringde honom morgonen därpå och vårt samtal dominerades av hingsten, hingstens liv, hans påverkan på våra liv och hans plötsliga bortgång. Tonläget under vår diskussion skiftade från höga skratt av nostalgi till dämpad saknad medan vi försökte ta fram godbitarna och roliga historierna som fanns om hans fallna kamrat men konversationen tyngdes av sorg oavsett hur vi kämpade emot. Hingsten själv hade nog aldrig liknande samtal med andra hästar om oss men för oss var han en kung.
Jag hade ingen särskilt emotionellt band till min väns häst, men det hade min vän och jag visste att saker aldrig skulle bli detsamma, då en hel del av de roliga tiderna vi hade haft kretsade mycket kring hans älskade kamrat från tävling till arbete. Jag visste att min vän aldrig skulle bli detsamma för att den hingsten betydde så mycket för honom, att en del av honom, en del som inte skulle gå att få tillbaka skulle också grävas ner i samma plats hans kära hingst lades till sin sista vila.
Jag sa till min vän, Du kommer aldrig att få en sådan häst igen, det är bara så.
Jag ångrade mina ord nästan direkt men lät det vara eftersom orden inte var menad som en rak höger av verkligheten eller en kall fakta i min väns svåra stund utan mer som ett varmt konstaterande och en hyllning till en individ som berörde många, inte minst min vän, och det fattade han.
Efter att vi lade på tänkte jag mest på min speciella häst, djuret som påverkade mig på många sätt som väldigt få människor har kunnat göra, hästen som fanns i endast ett exemplar och kommer vara den som kommer aldrig att kunna ersättas, min gamla skimmel Junior.
Jag stod på en roping tävling i Texas när jag var en tonåring, på den tiden hade jag en paint. Painten var en svart vit tobiano som var vacker att titta på men nådde inte upp till mina förväntningar eller min egen kapacitet som roper. Jag var på jakt efter en annan häst.
Den eftermiddagen hade jag anlänt till tävlingsbanan i sällskap av en vän. Jag höll på att sadla min paint, ivrigt förväntansfull över den stundade tävlingen. Jag sköt en blick över parkeringen när jag såg Junior för första gång.
Han var bunden vid en hästtrailer med ett slakt grimskaft, väldigt medveten men ändå helt oberörd av sin omgivning och aktivitet som pågick runt omkring honom. Utan att stampa med ett framben i jorden, se sig omkring efter sällskap stod han helt still och vände öronen emellanåt vid plötsliga ljud. Han såg ut som om han trivdes men ändå som om han hade hellre velat vara någon annanstans samtidigt.
Han var skimmel fast en yngre sådan då de mörka svarta och gråa nyanserna fortfarande dominerade det vackra mönstret av svart, vitt, grått och silver som täckte hans kropp. Stora, bruna men något bekymrade, fundersamma rådjursögon var det mest framträdande draget över ett konkavt ansikte, lik en arab.
En trofésadel låg uppepå hans rygg med ett träns som vilade runt sadelhornet så jag visste att jag skulle få se honom in action under dagen vilket jag såg framemot, för att jag var kär, jag ville ha honom och visste att även om jag aldrig hade sett hästen ta ett steg så var han hästen för mig.
Junior, 2009
En stund senare på framridningen kom en cowboy som jag kände galopperande förbi mig på skimmeln jag hade sett vid trailern.
Ju mer skimmeln rörde sig desto mer förtjust jag blev av denna individ som jag aldrig hade lagt mina ögon på förrän några minuter innan. Han hade en mjuk någon flat obekymrad gång som en pleasurehäst som skvallrade om att han kanske inte var den snabbaste hästen i världen men ökad när ryttaren bad om det vilket talade om att han kunde när han ville. Han hade en lång silvervit svans som flaxade som en ängels vinge när han galopperade. Hans långa draperande silverglänsande man smekte försiktigt pälsen och flöt längst med hans nacke som kristallklart källvatten över marmor. Han var den vackraste varelsen jag någonsin vilat mina ögon på. Inte en i mängden utan en ros bland taggar, en diamant bland stenar, en kung bland kungar. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Han var, i mina ögon, den perfekta bilden av grace, elegans , fart, rå styrka, räfflade muskler och skönhet inslagen i skimrande päls. En sällsynt känsla av extas bultade genom min kropp, mitt hjärta rusade, magen pirrade och jag kunde inte slita mina ögon från honom.
Konstigt nog tävlades inte han den dagen utan var bara där för lite miljöträning då han aldrig hade varit till stan innan dess vilket jag fick förklarat för mig efter tävlingen, då ägaren var en man som jag kände.
Jag gick fram till cowboyen som hade ridit på framridningen och frågade om jag fick köpa skimmeln. Han skrattade på mig och sa att jag inte hade pengar på banken att köpa den hästen. Han skulle träna honom vidare sedan sälja honom dyrt till någon stadsbo som hade råd. Han berättade inte ens priset, utan skakade på huvudet sen gick därifrån.
Mitt intresse rubbades inte, den skulle jag bara ha!
Under de kommande veckorna ringde jag den mannen minst 10 gångar för att försöka övertala honom att sälja valacken till mig, och fick ett bestämt nej varje gång.
Det var nog en månad efter tävlingen att telefonen ringde, jag lyfte på luren och det var mannen som ägde skimmeln,
”Vill du köpa skimmeln?” frågade han irriterad
”Japp, absolut!” sa jag i chocktillstånd
”3.500 dollar ska jag ha.” sa han
Han förklarade vidare att hans tvättmaskin och pickup hade gått söder i en och samma vecka, han behövde snabba cash. Jag sade att jag skulle hämta hästen den nästkommande dagen, men det fanns ett par problem
Problem #1: Jag hade inte frågat mina föräldrar.
Problem #2: Jag hade inte en enda krona till mitt namn.
3.500 dollar är en betydelselös summa idag, men på den tiden kunde ha lika gärna ha sagt en miljon. Men jag hade en känsla, jag visste att det var hästen för mig även om jag aldrig hade suttit på honom.
Som tur är så har jag en mamma som delar samma känsla för djur, när hon kom hem förklarade jag läget för henne, hon suckade, himlade med ögonen och fick det hela att verka besvärligt men i slut änden åkte hon och jag till banken, jag tog ett lån på 3.500 dollar sen åkte vi för att hämta min nya häst.
Killen som hade hästen var irriterad från när vi kom fram tills jag lastade skimmeln på släppet, han svor, skakade på huvudet och sa att den ena anledningen att jag fick köpa honom var för att hans fru inte ville tvätta kläder med en tvättbräda i bäcken bakom huset. Han berättade också att det var den bästa affären jag skulle någonsin göra. Han hoppades att jag inte skulle sova på en hel månad efter köpet eftersom hästen var värd 3 gånger så mycket, att jag i princip stal från honom och att det var ren välgörenhet att jag fick köpa hästen och om jag förstörde den hästen skulle han spöka i mitt hem efter att han hade dött.
Men mitt samvete påverkades inte, jag åkte hem med honom i släpet med min mamma med ett leende på läpparna. Vid den åldern hade jag ridit hundra olika hästar och sett 10000 andra men han var speciell, han var min.
Skimmeln hade inte ens ett namn men han hade ett brännmärke på bogen, JR, så utan att tänka vidare fick han namnet Junior.
Den vintern efter skolan fick jag ta hand om ungdjur för att betala för min häst, varje dollar gick åt för att betala mitt lån, men ungefär 7 månader senare betalde jag in det sista och han var äntligen min villkorslöst!
Under den vintern visade han sig vara den individen jag hade trott att han var, nej fel, han var ännu bättre och jag förstod efter första dag varför den tidigare ägaren inte ville sälja honom till mig. De sjuka ungdjuren vi medicinerad var vilda, stora och jag var tvungen att fånga dom med lasso. Junior kom alltid ikapp stutarna som vägde minst 350 kilo, lade sig i perfekt position så att jag sällan missade, höll lassot sträckt medan jag arbetade sedan sänkte huvudet som om inget hade hänt. Det var hans sätt och så var han alltid.
Han bockade aldrig, var lätt att fånga, hade blicken ständigt framåt, gjorde alltid det han bads om utan motstånd, uppskattade sin vila och hade tålamod med mig som fortfarande utforskade hur hästar fungerade.
Han var 4 år, jag var 15 och under de kommande åren blev Junior mer än min häst utan han blev min vän och arbetskamrat. Oavsett var han stod, fanns inte jag långt bort förutom när jag var i skolan. Han blev den ropinghästen jag hade drömt om, han blev en pålitlig arbetshäst som kunde räknas med i alla väder. Det fanns inget som jag inte kunde göra ombord honom inte ens i den hårdaste terrängen mitt i den värsta stormen; kasta lasso, sortera kor, korsa de värsta floderna, rida genom stan med trafik och utmana de mest ilskna tjurarna.
Jag hade det svårt som tonåring, jag var aldrig populär i skolan, jag blev aldrig inbjuden på fester, och var en ensamvarg. Medan alla hade sina käraste ägodelar i form av nya Reebok skor och spel hade jag min ute i hagen, min junior. Medan deras skor blev slitna och spelen blev utdaterad så blev min käraste ägodel bättre och bättre med åren. Medan alla andras vänner kom och gick, medan deras lojalitet växlade från dag till dag, min bästa vän förblev den samma och min lojalitet stannade hos Junior.
Han var min krigare, min arbetskamrat, den jag berättade allt för, han var min bästa vän, det bästa som hade någonsin hänt mig. I många fall var han den enda fasta punkt jag hade i mitt liv. Ombord honom var jag en gud, en hjälte, jag var någon, och det fanns aldrig en sekund jag kände mig lika betydelselös eller otrygg i hans värld som jag kände i min egen värld bland mina egna.
Senare i livet jobbade jag på en ranch och medan jag arbetade ombord Junior fick jag se en tjej som jag inte kunde slita mina ögon ifrån, som jag hade gjort med Junior många år tidigare. En vecka senare tog jag den tjejen på en ridtur på ranchen, hästen hon fick rida på var Junior. Några år senare i ett osäkert ögonblick band jag fast en förlovningsring i svansen på min gamla vän sen några minuter senare efter att den hittades gick jag på knä bakom Junior och bad den tjejen att bli min fru.
Många år senare fick båda mina söner rida på honom. Man kan väl säga att allt och alla som har någonsin betytt något för mig har jag litat på Junior att ta hand om, och under dom tillfällena tvivlade jag aldrig en sekund på att dom var trygga, det finns väldigt få människor jag skulle ge samma förtroende till.
Jag sålde aldrig Junior men han och jag särades ifrån varandra i många år, vilket gjorde att det kändes som om jag hade sålt honom. Tankarna fanns många gånger att ta hit honom till Sverige, men ville inte att han skulle slitas bort ifrån sitt hem och det varma klimatet han hade levt med i hela sitt liv.
Istället fick han leva ett lyckligt liv och bli gammal och tjock hos min mamma bland alla hennes avelsmärrar.
För flera år sedan fick jag ett sorgligt samtal från min mor, som jag fick från min vän, och fick veta att Junior inte längre fanns.
Junior gick ett öde till mötes som många djur gör i Texas. Under en storm under 2010 sträckte vår herre sina fingrar över himlen, skickade ner en blixt, kallade hem honom och han kom springande som han alltid gjorde. Junior föll i sina steg, och under den tiden det tar för en blixt att hugga ner från himlen, tog hans liv och vår historia tillsammans slut, men minnen om honom kommer för alltid att leva i mitt hjärta. Än idag förutom min fru, mina barn och min mor så har jag aldrig haft så mycket kärlek för en annan levande individ än vad jag har haft för den hästen.
I stilla stunder av reflektion, när jag är helt ensam tänker jag ofta på Junior. Jag får vinden i ansiktet igen, jag kommer ihåg svunna tider då jag fick se världen genom mellan hans öron, jag klappar hans päls som blev vitare och vitare med åren och jag kommer ihåg tider där han hade mitt liv i sina händer och jag hade hans i mina, jag kommer ihåg en plats där jag kände mig odödlig, trygg och helt lycklig, sen ler jag.
Man ska inte alltid gråta för att något tar slut, utan le för att det hände och man fick vara med på det. Jag är väldigt glad och tacksam att jag fick vara en del av hans liv, och vill inte föreställa mig hur mitt liv hade sett ut utan Junior.
Genom mina resor och mina år till hästrygg har jag känt till många hästar som har räddat livet på människor, inte bara kroppsligt utan ändå in i själen, människor som inte tar livet av sig för att dom har sin häst att ta hand om och människor som lever sitt liv i en värld dom inte gillar bara för den där stunden i stallet, i skogen eller på ridbanan med sin vän. Människor som överlever bara pga. sin häst. Även om din relation till din häst inte handlar om liv eller död så blir oftast livet rikare pga den speciella hästen finns där nu eller fanns där för många år sedan.
Det sägs att varje betydelsefull strid i världshistorien vanns i sadeln, att vår historia skapades ”on the back of a horse”. Jag vill påstå att det gäller fortfarande, även om vi inte har vapen, även om vi inte har svärd, sabel, eller pilbågar så vinns många strider och det skapas många unika historier ombord en häst dagligen, oavsett om det är en mobbad tonåring eller en vuxen som vill utmana sig själv till att bli en bättre människa, alla som sätter fot i en stigbygel vinner en liten seger varje dag. Många av mina strider vanns med Junior under mig, strider inombords som inga såg, som inga brydde sig om, men pga av honom, pga en häst vann jag mina tuffaste strider och han hjälpte mig göra mitt liv till en seger.
Tack för att ni läste och tack Junior för att du fanns.
See you next time.
Jason
Prenumerera på LuckyRider här (och få westernkalender och vitaminbok på köpet):https://luckyrider.se/prenumerera/
