Philip Örtegren – Reiningindustrin behöver förändras

^{text och foto: åsa wikberg} 

I Gainesville, Texas har Philip Örtegren tillsammans med syskon och sin mamma Susanne slagit ner bopålarna för att satsa på en karriär inom reining. Ett stort kliv för en ung man men inte helt ologiskt. För att utvecklas maximalt inom sporten krävs det att vara där de bästa förutsättningarna är och där underlaget att utvecklas finns. Mamma Susannes satsning på avel har dessutom lagt grunden till den nya satsningen, Quarter Oak Ranch, strax utanför orten Gainesville i Texas.

När LuckyRider kommer på besök är Philip Örtegren och mamma Susanne Örtegren Friberg på plats. Dessutom är ungdomsryttaren Oskar Eriksson på besök från Sverige.

Ringde ridskolan själv

Familjen Örtegrens hästintresse började med Philip. När han var sju år ville han börja på ridskola och övertalade mamma att det var en bra idé.

–  Vi bodde inne i stan, på Östermalm, på den tiden. Philip kom hem till mig och sa ”mamma, jag vill börja rida”. Jag tyckte inte det var någon god idé men han tjatade så jag ringde ridskolan men fick veta att det var fullt i flera år framöver. Det gick några dagar så kom Philip och sa ”mamma, jag har fått plats på ridskolan”. Han hade ringt själv. Ridskolan tyckte att om man är man pojke och sju år och så gärna vill börja rida så fanns det plats för honom, berättar Susanne.

När familjen flyttade ut från stan till Nacka fortsatte Philip att rida, han tog privatlektioner på en grannes häst. Grannen höll på med natural horsemanship.

–  Det tyckte vi var jätteroligt, hon erbjöd också att ta hand om vår häst om vi ville köpa en egen. Philip letade och sa att man kan köpa en häst för tusen kronor, skrattar Susanne. Jag började titta lite och i och med horsemanshipintresset kom jag in på quarterhästar. Det slutade med att vi köpte vårt första quartersto, för 75.000 kr. Det blev inte vad man hade tänkt direkt, skrattar Susanne vid minnet.

Efter ett par år hade antalet hästar utökats till tre, som var inackorderade i ett stall.

 

Köpte hästgård

Stallhyran blev dyr för tre hästar så familjen bestämde sig för att sälja huset och köpa en hästgård i stället, Frötuna Gård. Där hade man inackorderingar och Camilla Pantzar fungerade som tränare.

–  Vi utvecklade också avelssidan med fler märrar, berättar Susanne.

När Philip var 17 år bestämde han sig att det var det här med hästar och reining han ville syssla med. Han hade kontakt med tränaren Morey Fisk i Frankrike och åkte dit för att arbeta.

–  Hela familjen var emot att han skulle sluta skolan, men till slut sa min pappa att det är bättre med en lycklig skomakare än en olycklig doktor, låt honom åka. Så blev det, berättar Susanne.

Flyttade till USA

Örtegren åkte till USA på alla Futurityn och World Shows och Susanne köpte även avelsston och betäckningar härifrån. Tankar började spira om att flytta till reiningens hemland.

–  Sedan sjönk dollarn och marknaden med den. Dollarn var väldigt låg vilket ju gjorde att det var läge att investera här i USA, menar Susanne .

Hon sålde Frötuna Gård i Sverige för att satsa i USA tillsammans med Philip som redan jobbade i landet och hans två bröder.

Flytten gick med hela familjen, tre hundar och fyra hästar. Yngsta brodern går nu skola i Whitesboro och äldsta på Universitet i Denton. Att få visum till USA är inte en enkel procedur men Örtegrens har löst det med ett investeringsvisa, då måste man investera en avsevärd summa i ett företag, anställa amerikansk arbetskraft, göra vinst och betala skatt.

–  Det är ett enormt pappersarbete med allt som ska presenteras för immigration, suckar Susanne som har haft fullt upp sedan flytten. På fastigheten där ett ståtligt boningshus blickar ut över hästhagar och en damm har man på kort tid byggt stall, rundkorall, ridbana och ridhus. Susanne har hållit i det mesta men ibland fått prova på vad en flytt till ny kultur kan betyda.

–   Man är inte van att det man säger ignoreras, att man inte bemöts med respekt, speciellt när man kommer från företagsvärlden i Sverige. Men här har jag många gånger fått vara med om att man talar över huvudet på mig för att jag är kvinna. Det är frustrerande. Men det har samtidigt varit ett otroligt spännande äventyr att flytta hit och vi stortrivs i klimatet.

 

Jobbade hos topptränare

Philip som hade jobbat i Europa fick erbjudanden om jobb i USA.

–   Jag arbetade hos Jordan Larson, Ruben Vandork och sedan på Sterling Ranch, berättar Philip.

Philip fortsatte att jobba på Sterling Ranch det första året familjen bodde i USA.

–  Under tiden fick jag in egna träningshästar så det var fullt upp. Jag jobbade sju till sju på Sterling, åkte hem hit vilket tar en timme och sedan hade jag fyra-fem hästar att träna här.

–  Han var helt slut, berättar Susanne, och somnade vid ratten vid något tillfälle så då var det dags att börja satsa fullt ut på den egna verksamheten, tyckte jag.

Nya metoder

Att komma på ett nytt ställe och börja bygga upp en egen kundkrets kan inte vara helt enkelt, men familjen Örtegren menar att det har lyckats på grund av att de kommit in med en ny filosofi och andra arbetsmetoder än vad man är van vid här. Man arbetar med en naturligare hästhållning som utgår från hästens behov. Philip lägger dessutom stor vikt vid horsemanship, respekt, förtroende och markarbete som grund för sina reininghästar.

–  Våra hästar får gå ute. Stona går i flock och har även sina tidigare avkommor i hagen, de får själva välja när de skiljer ut dem. Vi har ettåringar, tvåringar, treåringar och fyråringar i samma hage. Och det är tävlingshästar. Det är många non proryttare härute och de tycker om den naturliga hästhanteringen de ser här, menar Susanne.

–  De flesta ställen här har alla unghästar i en egen flock. När de är två år plockar man in dem och sedan står de i princip inne bara, vilket är fruktansvärt onaturligt och dessutom ger det mycket onödiga skador om de aldrig får röra sig fritt utan bara i begränsad form i ridhus. Sedan går de mellan ridhus och stall och får ingen sol på kroppen, fortsätter Susanne.

 

Missförhållanden

Baksidan av att använda hästar i sport som kräver snabba resultat diskuteras inte så ofta och för Örtegrens var flytten till USA en ögonöppnare. Den naturliga hästhållning man var van vid hemifrån är inget självklart här.

–  En följd av den hästhållning man har på många tävlingsanläggningar är att det blir mycket skador på senor och ligament på hästarna. Det är även extremt vanligt med magsår inom performanceindustrin, berättar Philip.

–  Dessutom är det en annan sak som hästägare börjat bli medvetna om de senaste åren –   det är drogproblematiken som är i USA. Tävlingsmässigt på den höga nivån så finns det inga regler inom reiningen. Du kan stoppa i dem precis vad du vill. Nu senaste åren har de börjat drogtesta, men det betyder inte att du inte får droga hästen. Samma som att man skär nerverna i svansarna för att hästen inte ska vifta med den vilket inte ger det avslappnade intrycket man eftersträvar vid tävling. Förut injicerades det mycket för att bedöva svansen på hästen, men man fick för mycket biverkningar och då började man skära. Det här är ju inte tillåtet inom AQHA och veterinärer får inte utföra proceduren, ändå görs det hela tiden som en rutinåtgärd på tvååringar, menar Philip. Men det handlar om pengar och att få ett snabbt resultat, förklarar han.

 

Mer medvetna ägare

Men nu blir ägarna mer och mer medvetna och börjar förstå vad som händer i kulisserna, berättar Philip.

–  Jag har fått in hästar som stått hos stora tränare men ägarna har valt att flytta dem för att i den hårda träningen har det kunnat gå överstyr. Köper man en häst för 100.000 dollar så accepterar man inte att den hästen går och dör helt plötsligt. Många av hästägarna är nya inom sporten och tolererar inte att man gör vad som helst med deras investering. Tränarna är väldigt duktiga på att få fram en tävlingshäst snabbt, få den att stoppa hårt och spinna snabbt. Men när de pressas fram och är på tävling efter tävling så pallar de ibland inte mentalt. Det är inte solitt och håller inte i längden. Det är enormt mycket hästar i USA som du aldrig ser efter att de är tre år. Vi har fått in en hel del av dem som gått i väggen hos topptränarna och de inte kunnat fixa dem. De får stämpeln att de är knäppa i huvudet och att de inte går att fixa, berättar Philip.

Det är inte ofta man hör någon prata öppet om baksidan av hästindustrin och det är inte utan att man blir rejält beklämd över att höra det. Går det då att konkurrera inom en industri utan att använda sig av dessa metoder?

–  När du pushar en ung häst på så hög nivå får de en adrenalinkick av de extrema hastigheterna. Ju äldre de blir desto mer komfortabla blir de med att acceptera de höga hastigheterna och nedsaktningarna. Men att få en unghäst att göra det är svårt, därför ger man lite cedering vilket gör det lättare, du kan sporra hästen mer utan att vara orolig att de ska svischa på svansen vilket gör att den inte ser willingly guided ut, något som värderas högt i reiningen. Ska jag ut och tävla på samma nivå, på en häst som har lika mycket träning så blir det svårt att få en hög score utan att ta till de här metoderna –   men vi har aldrig tävlat med droger, aldrig skurit några svansar och kommer aldrig göra det heller, förklarar Philip som dock har en annan plan i sikte.

Satsar mot FEI

Ett alternativ till att träna hästar för 3-årsfuturity där man måste få snabba resultat är att satsa mot tävlingar för äldre hästar.

–  Jag kommer att satsa mer i framtiden på FEI. Där promotas en sundare hästhållning. I FEI ska hästen vara över sju år och svansen måste kunna röra sig. Du får inte använda droger överhuvudtaget. Hästen måste vara helt haltfri och dessutom kontrollerar de när du rider att allting sker under rätta former, avslöjar Philip.

–  Det som jag tycker är kul med reining är att sträva efter att få allting helt perfekt. I reining måste man få hästen med sig till 110% och bara lyssna. Att kunna ha längre tid på sig att få till det tycker jag personligen är roligare. Inte hur snabbt kan jag få hästen bra utan istället hur bra kan jag få den här hästen.

Stora delar av hästsporten har genomgått förändringar under årens lopp, varför inte inom reiningen?

–  Det är ju tränare som sitter som domare och hästägare på toppen i industrin så är det svårt att få en förändring. Dessutom är det ofta politik i bedömning där de som pumpat in mycket pengar under lång tid belönas på tävling, menar Philip.

–  Annan ridsport har ofta stora sponsorer knutna till både sport och toppryttare. Om man ska få sponsorer till reiningen måste den bli ren och som person måste man vara oklanderlig också. Man är en offentlig person som representerar ett företag. Det får inte hända dödsolyckor med hästar eller vara droger inblandade, säger Philip bestämt.

Horsemanship grunden

En del misshandlade och knäckta hästar får en ny chans hos Örtegrens men att vinna hästens förtroende, det kan ta tid.

–  Man måste ha ett enormt tålamod och mycket tid. Hästar är i olika perioder och ibland går det bakåt. Det är naturligt, då gäller det att ha tålamod, säger Philip

–  Det tar tid att bygga upp dem igen och inbegriper mycket konsekvent horsemanshipträning där Philip börjar med att arbeta dem från marken, berättar Susanne som själv köpt in två hästar som Philip tränat upp.

–  Bland annat en som vi köpte som tvååring. Hon var helt skållad i huvudet, så rädd och förstörd. Med mycket tålamod och träning gick det komma tillbaka, men det tog nästan två år. Hon är nu såld och var faktiskt med på Cowhorse World Show. Vår filosofi är att en häst kan bli upp till 30 år och den ska hålla i längden, den ska kunna ridas upp till 20 års ålder åtminstone, menar Susanne.

–  Ett annat sto här i stallet var prissatt till 100.000 dollar som tvååring, vilket är mycket pengar för ett sto. Ett topp-prospect. Som treåring kraschade hon. Hon har enormt mycket stopp, enormt mycket spinn, en jättevänlig häst. Men om hästen bara pressas och straffas så förstår den till slut inte var releasen är. Den ser inget ljus i tunneln. Det är då det slår slint mentalt, berättar Philip.

 

Misshandel och försvunna hästar

Philip berättar att han senaste fyra-fem åren tränat hästar som i ett senare skede helt plötsligt försvunnit.

–  Det har varit futurityhästar som varit enormt duktiga, men så plötsligt försvinner hästen. Det kan vara en häst som jag lagt ett halvår på att hitta till en kund som vill satsa, man väntar på att den ska bli två år, rider den ett halvår eller ett år. Sedan blir den satt i träning hos något stort namn… och så försvinner den. Den dör oförklarligt.

–  Det är mycket skador som vi från Sverige inte förstår hur de kan uppkomma. Man tror inte det är sant. Man tänker hur i hela friden kan någon göra så här mot en häst. Och det händer varje dag.

–  Ju mer pengar ägarna har investerat desto mer press har tränaren på sig. Det kan leda till att man tar till alla verktyg som finns tillhands. Köper ägaren en häst för mycket pengar och sätter i träning så går det inte att det inte funkar. Jag har fått uppfattningen att en del ser hellre att hästen inte finns alls än att den är dålig. Så det försvinner mycket hästar här, menar Philip.

–  En del tränare har som metod att bryta ned hästen mentalt för att sedan bygga upp den. De får en häst som gör precis vad du vill, men problemet är att det håller inte. Hästen tränas inte för att vilja göra det. De gör det för att det är en plåga att inte göra det.

–  Bryta ner hästen kan de göra till exempel genom att välta omkull hästen, binda ihop benen på den och lägga en presenning över den i 40 graders värme utomhus eller binda upp den ute utan vatten hela dagen i värmen. Det är sådant som inte ens finns i ens vildaste fantasi, berättar Susanne och fortsätter:

–  En person vi känner, en stor uppfödare, lämnande iväg fem hästar för träning. Tre av dem dog, en fick ett öga förstört och en fick en käke bruten. Han plockade hem de två hästarna och ville ju egentliga stämma tränaren men visste att om han gjorde det var han körd, då skulle ingen tränare ta emot hans hästar i framtiden.

Det positiva

Det låter väldigt förfärligt att sådant kan pågå i dessa dagar och man undrar hur det går att anpassa sig till ett sådant sätt att tänka på hästar. Som förbrukningsvaror?

–  Vi är själva är i chock fortfarande att det går till på det här sättet. Det är många gånger väldigt osjyssta metoder som används. Men vi har kommit fram till att man måste börja med att vara ett bra exempel själv.

–  Det är nog många här som tycker vi är konstiga, att vi släpper ut sto och föl i hagarna för att röra på sig till exempel är inte nåt som är så vanligt. Vi har ett annat tänk och ser hästarna, både våra egna och kundernas, som individer. När vi säljer en häst är vi väldigt petiga för vi vill att den ska överleva.

Och även om vi nu har talat om industrins baksida finns det förstås många fördelar med flytten till Texas.

–   Klimatet, vi är mitt i industrin, det finns gott om duktiga veterinärer och hovslagare, alla bra hingstar finns här och tävlingar förstås. Det jag känner är att en förändring måste börja någonstans. Om Philip blir så duktig som möjligt så kommer fler att följa efter, menar Susanne.

–  Ibland blir det jättebra. En av hästarna jag tränade på Sterling tog sig till level 4 final på Europeiska futurityt. Det var roligt, säger Philip som ändå har en förhoppning att förändring är på gång.

–  I Europa har man redan nya regler och de finns de som arbetar hårt med förändringar. Till exempel måste hästen vara fyra år i det Europeiska futurityt. Att Européerna till stor del har en annan syn på hästens välfärd sätter också press på moderorganisationen, säger Philip.

–  Enda sättet vi kan påverka på är att sköta vårt och att vara ett föredöme. Vi hoppas på sikt att få förändringar att slå igenom.