Pilgrimsritten

 Pilgrimsresor har blivit mer och mer populära. Plats för stillhet och tid för eftertanke är något som står högt på önskelistan i vår hektiska tid när vi ska hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Men pilgrimsresor är inget nytt påfund, tvärtom har det under årtusenden varit ett sätt att både göra bot, se världen och samtidigt få insikt. Dagens resor kanske inte har så mycket med botgöring att göra och inte heller betalar man andra för att göra resan åt en – som var vanligt förr.

En pilgrim är en person som gör en pilgrimsresa, som vallfärdar till en helig ort. Historiskt sett användes särskilda vägar för pilgrimsfärden där man ofta passerade speciellt heliga platser. Många av dessa pilgrimsleder används än idag.

Heliga platser kan vara sådana som blivit beryktade då man anser att där skett under, man har fått hjälp mot sjukdomar eller haft gravplats för helgon. Inte sällan har det varit tempel och kyrkor som passerats. Prästerskapet har ofta uppmuntrat vallfärderna och därigenom kunnat öka tillströmningen och  inkomsterna. I den antika medelhavsvärlden var Modergudinnans tempel i Hierapolis i Syrien, Asklepiostemplet i Epidauros i Grekland och Dianas helgedom vid Nemisjön nära Rom flitigt besökta vallfartsorter.

På medeltiden så ansågs en pilgrimsresa för botgöring nästan som en religionsplikt inom kristendomen. Man vallfärdade till Jerusalem som bot för synder.

Inom Islam är pilgrimsfärden en viktig del. Vallfärden till Mekka ingår i de fem bud, som åligger varje muslim och som tillsammans utgör islams religionsutövning.

Men den resan vi var med på i sommar var kanske mer att betrakta som en inre resa där man får tid för att tänka på sådant som man kanske inte vanligtvis reflekterar över. Vi var elva personer, pilgrimer som företog denna resa.

Det är Svenska kyrkan i Karlstad Stift, genom Karin Sanell som präst i Alster och Molkom och som anordnar pilgrimsritter, både i Värmland och i Ungern.

– Det började med att jag blev pilgrimsansvarig 2004, för Karlstad Stift. Jag tog då kontakt med Anita Gustafsson som var projektledare för Pilgrimsprojektet som Torsby kommun hade. Jag nämnde något om ridning och inte bara vandring och då tipsade hon om Peter Vester som är en av de vi förlagt pilgrimsritter till. I nuläget är vi de enda som har pilgrimsritter men det är på gång i Hälsingland, Stockholm och Linköping. Jag tycker pilgrimsritter har en dimension som inte vandringen har när det gäller att ge sig utanför sin komfortzon, öva sig i mod och tillit. Enligt min uppfattning blir ridupplevelsen ofta starkare än vandringen, berättar Karin.

Varje dag börjar med ett tema – ett ord eller en fråga som deltagarna får fundera över under dagen.

– En pilgrimsritt eller resa är en yttre resa som hjälper oss att påbörja en inre resa. Oavsett vad vi tror eller inte tror, oavsett hur gamla vi är och hur livet har varit är vi nog alla intresserade av att utvecklas som människor. En pilgrimsritt är ett tillfälle då man för sig själv och tillsammans med andra får tillfälle att fundera över livet. Vad jag tror på, hur jag vill leva, hur jag ska välja, berättar Karin som i år arrangerat fem ritter (hos Packstation Högfall, Ulvsby Ranch och i Bulgarien).

– Själva ordet pilgrim betyder egentligen utböling, lantis eller främling. Det första ämnet att fundera över handlar om att vara främling. Hur är det att komma till en helt ny miljö, med människor man inte känner och man ska göra något man inte har gjort tidigare. I det här fallet delta i en pilgrimsritt. Några tycker det är bara spännande, andra tycker det är läskigt för de flesta är det både och. Det handlar också om att göra en inre resa. Att prova något nytt och möta nya människor innebär att man utvecklas. Vi lär oss mer om oss själva, andra och tillvaron, säger Karin när vi samlas för att gå igenom vad som kommer att hända under turen.

Det är en brokig skara människor som beger sig iväg på pilgrimsfärden under ledning av Karin Sanell och Peter Vester som på denna tur bistår med hästar och guidning. Förutom ett gäng från KRIS, Kriminellas revansch i samhället, är det även en diakonissa, en lastbilschaufför, en ungdom och så jag från LuckyRider med på turen.

När Bo Eriksson från KRIS i Karlstad satt upp var det första gången någonsin på en hästrygg.

– När dom först frågade mig var jag tveksam, men så tänkte jag att en sådan här chans får jag aldrig igen.

Karlstad stift har samarbetat med KRIS sedan 2001. Karin Sanell ville gärna ge ”krisarna” en möjlighet att komma med på Pilgrimsritten.

– Tanken med det här är inte att vi ska värva medlemmar. Det här är ett sätt att ge de här människorna en upplevelse som de inte skulle kunna få annars. Tanken med en pilgrimsresa är ju att den yttre resan ska leda till en inre resa. Att man börjar tänka ”hur har jag det nu och hur vill jag ha det” säger Karin.

Dagen blev spännande för alla och för en del var det något helt nytt att sitta på hästen och ta sig fram över stock och sten. Så mycket tanke kanske inte hanns med under dagen, tyckte några som aldrig ridit tidigare – det var fullt upp med att hålla sig kvar på hästen fastän turen mestadels gick i lugn skritt.

Under kvällens samling i den lilla rökstugan och runt lägerelden där dagens middag lagades, fick alla som ville tillfälle att berätta hur man själv ser på att komma till en ny miljö och att göra något helt nytt. Sedan kom John Blund.

Mat och Gud

Efter en god och mättande frukost bestående av amerikanska pannkakor med lönnsirap, bacon, ägg och smörstekta vita bönor var det dags att börja sadla hästarna. När hästarna var klara samlades vi i en liten ring för dagens början. Ordet Karin gav oss att fundera över var tillit.

– Att rida handlar en hel del om tillit.

Tillit till hästen, till sig själv och till Gud eller livet. Lita på att hästen vet var den har sina ben och hovar, lita på att jag klarar av det jag ska göra och lita på livet. Att visa tillit ät att kunna släppa taget och att våga. Därför hänger tillit ihop med mod menar Karin och läser ”Skalbaggedikten av Margareta Ekström” som hon även tycker fungerar för människor.

För att man ska kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man ska kunna flyga måste man högst upp på strået också om det böjer sig och svindeln kommer.

För att man ska kunna flyga måste modet vara större än rädslan och en gynnsam vind råda.

Dagens ridning, gick upp och ned för berg i den värmländska finnskogen. I väntan på kvällsmat satt vi runt lägerelden och pratade under Karins ledning om tillit. Simon pratade om tillit till hästen, att låta den sätta hovarna i den mjuka sanden, även om det ser ut som att den ska rasa ner i diket. Det intressanta är, konstaterade vi, att tillit verkar smitta av sig, för när tilliten till hästen ökar, ökar även tilliten till sig själv.

Roland pratade om tilliten till Peter som han hade valt ut vilken häst han skulle ha. Att få en häst som passar i temperament och gång.

Johnny, som fick en flygande start och åkte av hästen efter fem minuters ridning, berättade om resan från att inte tycka hästen var den allra bästa till att känna en otrolig respekt och samhörighet. Efter några dagars ritt hade de verkligen blivit ett ”par”.  Sista backen hem var en känsla av total gemenskap.

Kristina som tidigare har skadat sig allvarligt, som kunde ha dött men som inte gjorde det sade:

– Jag tror egentligen inte på Gud men när vi red iväg i morse kände jag att jag litade på Gud till hundra procent. Att jag inte skulle ramla av, och om jag gjorde det skulle jag inte göra mig illa. För Gud skulle inte låta det hända två gånger.

Prästen Karin berättade om när Carl-Jan Granqvist kom till kyrkan för att prata om njutning. Han inledde med att säga: Jag tror på Gud och det är så skönt att tro på Gud, för då behöver jag inte vara Gud själv utan jag får överlämna mig till något som är större än jag själv. Då kan jag bara släppa taget.

– Så visst handlar mycket i livet om tillit, avslutar Karin.

Ordet som ändå fick sammanfatta kvällen var tacksamhet. Att få uppleva allt detta, naturen, hästarna, att möta nya människor i gemensamma upplevelser och samtal. Inte minst maten som lagades av Peter samt inlånad kock. Maten var förstås en del av total upplevelsen. Kvällens middag, en riktig cowboy-rätt, var tjurtestiklar kokta i kaffe och chili!*. Mums!