“Problemponnyerna”

Direkt efter att första inlägget släpptes har jag fått en del frågor om det här med “problemponnyerna”. Så vi kan väl gå in lite djupare på det. “Problemhäst” eller”-ponny” är för mig ett starkt ord, det här är några av de finaste individer jag stött på i mitt liv, de har inte varit något problem för mig. De har varit möjligheter, de är mina mentorer.

Samma dag som jag fyllde 18 år och blev myndig fick jag ett erbjudande att köpa en ponny av en väldigt fin familj som stod mig nära. Den här ponnyn kom från en ridskola från början men blev köpt av den här familjen till deras två döttrar som var bland mina bästa vänner. Han hade alltid varit tuff, snygg som få och han visste om det. Han växtes så småningom ur och tillslut fick jag erbjudandet att köpa ponnyn. Så två dagar efter samtalet hade jag gjort min första hästaffär. “Casper” stod hos mig i drygt ett halvår. Han var engelskt riden och tjejerna hade tränat mycket hoppning med honom. Han hade även lärt sig att skrämmas på ridskolan, så det var han duktig på. Han hade en tuff image den där Casper men när man lärde känna honom väl och ingen såg på var han en riktig liten mjukis. Att arbeta med honom lärde mig att ha ögon i nacken samtidigt som man måste tänka på annat. Man ska aldrig gå och tänka på vad som kan hända, man ska självklart vara förberedd annars kan det bli riktigt farligt även med en ponny men man ska inte stressa upp sig. Jag skolade om “C” till westernponny och han blev en helt annan ponny i att få en ny uppgift. Han tyckte han var färdig med hoppandet och det här fick honom att tänka. Tänka på vad som skulle komma näst istället för att lista ut vad han skulle göra och där mellan planera in något hyss. Jag varierade “C” träning från dag till dag, vi tömkörde, lekte, trixade, red ut, tränade på banan osv. Han fick nog träna på de flesta grenarna som finns i westernridning i den utsträckning av vad jag kunde om grenen. Jag var nöjd med Casper. Med sina 117 cm fick han säljas vidare till en ny familj. Jag ville hitta ett speciellt hem till honom. Vi var kräsna och “C” fick vara med och säga vad han tyckte om folk, det var han bra på. Tillslut hamnade han hos en westernintresserad familj. Jag fick en liten slant för arbetet och omkostnaderna och en stor dos erfarenhet.

Året efter satt jag och kollade lite annonser och hittade en C-ponny som var väldigt bråttom att bli av med. Jag åkte ner till Göteborg med släp och gick in i ett stort stall på någon form av anläggning. Jag möttes av en vit ponny med charmerande blick. Jag provred ponnyn och var lite tveksam då han var lite ojämn. Min veterinär satte sig i bilen och kom hela vägen för att kolla på ponnyn. Det slutade med att han följde med hem och att han hade väldigt ont muskulärt i ryggen. Det var mycket tid som lades på massage, stretching och mjukgörande ridning. Jag läste på och fick prova i praktiken hur man på bästa sätt rehabiliterar en muskulärt öm häst genom ridning. Den här ponnyn var en gentleman. Det fanns inget ont i honom. Jag skolade om “Levi” till westernponny. Han var en dröm. Det slutade med att även han såldes vidare. På besiktningen fick vi “återställd” som utlåtande för hans rygg, vilken lättnad! En riktig ångestfylld dag blev det när han åkte. Men jag kunde inte tacka nej till erbjudandet av att han skulle få bli någons nr. 1. Här var han bara en häst i mängden och med sina 18 år var han värd sitt nya hem. Likaväl som tjejen var värd den här fantastiska ponnyn.

Den tredje ponnyn och det senaste avslutade projektet var en ganska kort story. Jag fick ett samtal av en gammal familjemedlem ang. den här ponnyn. Jag hade tittat på henne en gång innan men den här gången var det av olika anledningar bråttom att bli av med henne. Hem kom hon lilla “Mercan”. En ponny som var alldeles för liten för mig egentligen men med mina dryga 50 kg så orkade hon bära mig utan problem. Vi gick igenom allt som skulle göras och gjorde korta men ganska intensiva pass. Hon var smart. Innan var hon riden men inte utbildad så jag hade ett smörgåsbord att bara börja duka på. Hon tyckte om beröm, hon gjorde allt för att få en liten klapp på halsen och vara i centrum. “Mercan” kom ut på annons, jag blev totalt nerringd och jag fick hopp om att hitta det perfekta hemmet. Vilket jag gjorde, hon är idag en jätteduktig liten tjejs ponny.

De här hästarna ser jag inte som några problemponnyer direkt. De har varit en utmaning för mig, de har gett mig möjligheten att utvecklas som ryttare och hästmänniska. Det är därför jag håller på med det här.

Vad avgör om det är en problemponny? Till att börja med så måste man lära hästarna hur man beter sig och vad som är rätt. Hur kan man säga till hästen att den gör fel när den inte vet vad som är rätt? Jag är väldigt noggrann med grunder och hantering. Jag försöker leka fram en positiv inställning till arbete med min samarbetspartner. Man jobbar bäst med någon man har roligt med och det är ömsesidigt. Det gäller att känna av hästens energi, lära sig att lyssna på hästen och försöka omvandla en eventuell negativ energi till något positivt eller hoppa träningen den dagen och bara tillbringa tid tillsammans. Om hästen däremot vet vad som är rätt men medvetet börjar göra fel, då kan det växa till ett problem. Viktigt är då att ta reda på om hästen har ont på något vis eller om du gör något som kan missuppfattas. Det gäller att ta reda på problemet i tid annars kan det gå så långt att du får en så kallad “problemhäst”.

I ett annat inlägg ska jag berätta om två andra projekt. Två ponnyer som står här på gården och väntar på att jag ska komma ut och umgås nu. De är de svåraste utmaningarna jag gett mig in på och också dem två av dessa fem jag har starkast band med. Antagligen beroende på den tillit de gett mig efter alla galna påhitt. Två näst intill ohanterade ponnyer. Den ena kom som ett skott i hagen och anföll mig, den andra sprang åt motsatta hållet för han trodde att jag skulle anfalla honom.

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera