Raggarbrudarna från de värmländska skogarna

Amerikanska raggarbilar och amerikanska hästar, det är Katarina Björklund och Marie Borgs melodi. Mor och dotter är båda två färgstarka kvinnor med bestämda åsikter och stor plats i sina hjärtan för alla djur som kommer i deras väg. Katarina har dessutom coachat många framgångsrika värmlänningar på tävlingsbanorna.

Text och foto: Natalie Lindholm

Jag ska träffa Katarina och Marie i Sunne, den här vackra men kalla sommarkvällen. De två raggarbilarna, med flagnad färg och texten ”White trash” i ena bakrutan, står parkerade på gatan och skvallrar om att jag hamnat rätt. Utifrån är det inget med huset som vittnar om att två hästfantaster väntar på insidan, det ligger på en lugn gata mitt inne i samhället, utan en enda häst i sikte. När jag kliver in genom dörren snubblar jag dock genast över cowboybootsen på golvet samtidigt som jag blir utskälld av aussietiken Saga. Jag har kommit helt rätt. Uppifrån köket ropar Katarina åt mig att kliva in och när jag kommer upp är köksbordet dukat med kaffe och kakor. Katten Jax lägger sig snabbt tillrätta på bordet mitt emot Marie och så snart vi satt oss dyker nästa katt upp. Katarina föser iväg dem gång på gång och skrattar lätt när de envist likt bumeranger återvänder till gemenskapen. Katarina och de två katterna bor i det hemtrevliga huset mitt i Sunne. Åtta kilometer därifrån bor hunden Saga med Marie som idag hälsar på hemma hos mamma. Hästarna, de står på en mindre anläggning inte långt därifrån.

Hjälper problemhästar
Katarina är förtidspensionär sedan en olycka med häst satte stopp för tyngre arbete och idag sysslar hon egentligen bara med hästar på fritiden. Hon menar att för henne är det viktigt att hålla sig aktiv och ha ett socialt liv trots sjukskrivningen. Hon arbetar inte längre med häst men hästägare med problem tycks ändå hitta henne.
– Det är såklart alltid roligt om man kan hjälpa någon, att få djuret att landa och acceptera sin tillvaro. En del hästar föds ju idioter precis som folk och sen är det någon utlösande faktor som gör att det slår slint. Oftast beror det på människan. Den erfarenhet jag har säger mig att det egentligen aldrig är hästens fel. Någonstans är det alltid människan som ställt till det. Katarina sippar på sitt kaffe och ser fundersam ut.
– Det har blivit en vana att ta hand om knepiga hästar. Nu har jag ju tyvärr fått säga ifrån men förr tog jag emot allt, säger hon och himlar lätt med ögonen åt sig själv.
– Man slog sig, och det hörde till. Sen var väl frågan hur länge man kunde hålla på och om det var värt det, för det mesta tycker jag det var värt det. Både jag och Marie vill gärna utmanas lite, ler Katarina och Marie håller med.
– Ja, man får en kick av det kanske. Man vet att man lever, säger hon och skrattar. Förutom hästarna har både mor och dotter ett stort intresse för gamla amerikanska bilar och Marie, som är tatuerad över hela kroppen, styrketränar flera timmar om dagen, året runt. För henne är ridningen inte så mycket träning för kroppen som ett stort intresse.
– Nu har jag haft ett uppehåll på säkert tre, fyra år när vi inte haft hästar. Fast i år ska det blir kul att komma igång igen.
Liksom sin mamma intresserar sig Marie för knepiga hästar som hamnat fel och Katarina berättar att de oftast fått ordning på hästarna som dykt upp hos dem.
– Hästar är ju oftast väldigt enkla. Om man studerar dom ett tag så ser man ganska snabbt hur dom fungerar. Man kan se vad de varit utsatta för. MEN sen finns det såna som inte har något riktigt språk. Med såna hästar är det svårt att säga vad som gått fel, har den växt upp fel och inte fått ta del av det sociala samspelet med andra hästar eller är det ett genetiskt fel på grund av att vi avlar på så mycket knäppskallar vi inte ska avla på? Frågar Katarina retoriskt.

Hela artikeln hittar du i LuckyRider nr 5!