Ranch 52

Lång kall vinter är inget som bekommer nybyggarna Melanie och Jurgen. De lämnade tyska storstaden för ett nytt liv på landet i Småland. Följ med till ranch 52.

text och foto: åsa wikberg LuckyRider nr 6/2016

Sverige har blivit ett allt mer populärt land att utvandra till för människor inom Europa. Den fria rörligheten inom EU har gjort det möjligt att slå sig ner i ett annat EU-land utan allt för stora svårigheter. Vi svenskar flyttar i stor utsträckning söderut, mot solen. Men många européer väljer att söka sig norröver, mot lugnet, naturen och inte minst för att man kan få en stor gård på många ställen för en spottstyver.
Melanie och Jurgen bodde i utkanten av storstaden Düsseldorf, men fick nog av bilköer, avgaser och det hårda klimatet. Nu finns de i lilla byn Urshult i Småland där de driver en hästverksamhet, Ranch 52.

Kändes som hemma
Alla aktiviteter på Ranch 52 leds av Melanie, som har fått förverkliga sin stora dröm: arbeta och leva med hästar.
– Min man hade planen att emigrera en längre tid, men jag ville egentligen inte alls flytta utomlands, berättar Melanie när vi sätter oss på verandan till boningshuset. Regnet smattrar på taket och vi får sällskap av gårdshunden och katten som sover på en bänk.
Jurgen bedrev egen verksamhet och transporterade hästar i Europa, ofta norrut för familjer som emigrerat till Sverige och skulle ha med sina hästar. Melanie hade dock aldrig besökt Sverige.
– Varje gång han kom tillbaka så var han lyrisk och talade bara om Sverige och att han ville flytta hit, berättar Melanie.
– Vi sökte efter en hästgård i Tyskland, men så hittade jag annonsen för den här gården i Småland och vi bestämde oss för att åka upp och kolla på den, fortsätter hon.
– Vi tittade på olika hästgårdar, men den här kändes som hemma direkt. Sverige och Skandinavien känns också väldigt bra för oss. Vi kommer från en stor stad och det är för mycket trafik och folk där. Här är det natur och lugnt. Därför tog vi beslut och flyttade till Sverige, säger Melanie.
Jurgen kände till lite om landet från sina resor, men Melanie hade bara varit här en gång – för att titta på huset i oktober 2011. I juli 2012 satt hon dock bakom ratten med en hästtransport bakom. Ett nytt liv var på väg att ta form.

Från barock till western
Med på flytten var familjens egna tre hästar, en PRE-hingst, Bucanero XIV och två valacker.
– Att vi hade min hingst med var också en orsak varför vi sedan bara köpte valacker till verksamheten, berättar Melanie som i Tyskland tränade och tävlade i barockridning och working equitation. Men Melanie mixar med westernridning och då är det den gamla kaliforniska stilen som intresserar.
– Det är också bra att vara bekant med olika stilar så kan man anpassa träningen för den hästen man rider, menar Melanie.
När LuckyRider är på besök är det säsong för turridningen och hästarna går i skogen de flesta dagarna. En gång i månaden erbjuder man trailträning på ridbanan och några dagar innan hade man fotbollstävling, med hästfotboll, med rideleverna.
– Det tyckte alla var jätteroligt.
En gård blev två
Gården i Urshult har sju hektar mark, men bara tre hektar bete. Allteftersom hästarna på gården blivit fler och fler har behovet av mer betesmark ökat. Så i fjol köpte man även grannhuset, som har två lägenheter. På nedre plan bor numera en till inflyttad familj – Melanies föräldrar. På övre plan hyr man ut till turister och förstås till ridgäster som kommer för att rida på ranchen. På köpet fick man 3,5 hektar bete till, så nu finns det nog bete för hästarna på gården. Och på tal om hästarna, de är nu åtta till antalet och en blandning av andalusier, quartermix, tinkrar, islänning, nordis och fjording.

Advokat i sadeln
Melanie är advokat i grunden, men arbetar som konsult inom kvalitetsmanagement på en högskola. Hon arbetar faktiskt fortfarande i Tyskland.
– Första åren hade jag en heltidsanställning och åkte fram och tillbaka varannan vecka. Nu arbetar jag självständigt och bara den tiden jag vill och under de perioder som det fungerar för den övriga verksamheten. Det är skönt för jag kan lägga upp arbetet som det passar mig så länge jag håller deadlines, berättar Melanie.
– Nu åker jag bara ner till Tyskland ett par dagar då och då, så jag har haft fantastisk tur som har möjligheten att göra så.
– Jag tog chansen att förverkliga min dröm om att jobba med hästar, men har samtidigt inte haft den ekonomiska pressen som det innebär att starta en ridverksamhet. Så jag har kunnat ta det lugnt och bygga upp verksamheten långsamt. Jag har kunnat hitta rätt hästar och utbildat dem själv innan de gått in i verksamheten. En stark drivkraft för oss är att hästarna ska må riktigt bra. Så att även om de går i en verksamhet ska de ha ett bra liv, förklarar Melanie.
Många gäster från Tyskland
Parets idé om att flytta till Sverige och starta en ridverksamhet har gått över förväntan och lite snabbare än var man tänkte sig från början, berättar Melanie skrattande.
– Vi slog upp portarna 2013 och nu är verksamheten i full gång året om. På sommaren blir det mest turridning och på vinterhalvåret är det lektioner till största delen, men även en del turridning.
– Från i år erbjuder vi även ridläger. De som kommer hit får ofta lektioner först och sedan går vi ut i skogen, berättar Melanie som tar emot många gäster från Europa, framförallt från Tyskland. Rideleverna på lektionsridning är dock övervägande svenskar från trakten.
– Jag tänkte jag skulle prova med turridning först, men det visade sig att lektionsverksamheten blev populär. Jag åker även ut och har ridlektioner på annat håll där de har egna hästar, berättar Melanie.
– Nu har vi gjort många saker på kort tid med att köpa huset och bygga gäststuga. Framöver vill vi utveckla våra träningar och kanske ha clinics med tränare från både Sverige och utlandet.
Vilka problem?
Vad har då varit det svåraste med att emigrera till Sverige och starta ett eget företag?
– Det är att lära sig svenska, slår Melanie fast. Att läsa svenska är inte så svårt, många ord är lika tyskan, det är att prata och förstå som tar längre tid att lära sig.
– I början hade jag ett heltidsjobb också så det fanns ingen tid att gå SFI (svenska för invandrare), så allt jag lärt mig har jag gjort själv, förklarar Melanie som pratar svenska flytande numera.
– Jag ser om eleverna förstår mig, om de inte gör som jag sagt så får man fundera över hur man uttryckt sig. Planen är dock att försöka läsa in mer grammatik framöver.
Det stora steget
Vad var det då som fick paret att ta det stora steget att börja om på nytt i ett främmande land?
– Det var främst den oförstörda naturen och att det inte är så mycket folk, berättar Jurgen.
– Vi kommer från ett stort industriell område, det bor cirka 20-25 miljoner människor runt där vi bodde och det är för många tokiga människor i Tyskland som bara ser till sitt eget. Det är egoister som för krig på motorvägen. Det var bara betong, asfalt och trafik. För att ta sig två mil till jobbet behöver man 1,5 timme för bilköerna.
– Men det var också ett äventyr och jag behövde en nystart, förklarar han vidare.
Ännu finns inga barn på ranchen, men för LuckyRider avslöjar Melanie att det är en liten på väg som förväntas avisera sin ankomst i januari.
– I Tyskland lever man på full speed hela dagen, men nu känns det att vi är på rätt ställe för att bilda familj, säger Jurgen.
Att komma som inflyttad till en liten ort och by är inte alltid friktionsfritt, men paret berättar att man upplever en mycket positiv anda i byn.
– Vi har haft stor hjälp av grannarna som är jättesnälla och hjälper oss mycket. En gång om året har vi en ranchfest med uppvisningar och tävlingar då vi bjuder in alla grannar. Vi har även fått mycket hjälp av de vi köpte huset av. De har hjälpt till med alla papper när vi flyttade hit, med banken, skatteverket och så vidare.

Många nya bybor
Att den lilla orten har många nya inflyttade kanske bidrar till öppenheten. Paret har förutom alla nya svenska vänner även kontakt med andra inflyttade från bland annat Belgien och Nederländerna.
– Det känns att de tycker det är roligt att det händer saker här så vi får hjälp av alla. Vi hade verkligen tur som hamnade här. En kväll fick jag motorstopp i Älmhult. Det var sent, mörkt och jag stod där ensam. Jag stoppade en bil med en tjej i och bad om hjälp. Hon åkte hem och tog med pojkvännen som hjälpte mig att få igång bilen igen. Det händer aldrig i Tyskland, där kör bilar förbi en som ligger skadad på vägen, berättar Melanie som uppskattar det mjukare samhällsklimatet på sin nya hemort.
Det enda egentliga problemet man upplevt sedan flytten var när Melanies hingst blev sjuk.
– Det är att det är svårt att få tag i en bra veterinär i närheten och man måste åka långt för att komma till ett djursjukhus. Det är nytt för oss. Där vi kom ifrån fanns det 20-25 veterinärer vi kunde ringa dygnet runt. Men det är ett litet problem om man jämför med alla positiva saker, berättar paret som stortrivs med sin nya tillvaro i Urshult.