Robin & Maggie – Två extrema Cowgirls

Det var inte självklart att det skulle bli westernridning för Robin Bond, eller ens ridning överhuvudtaget. Ingen annan i hennes familj var intresserad av hästar.

– Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men när jag var sju lyckades jag övertala mina föräldrar att få börja rida på ridskola, berättar Robin.

I mer än tjugo år var det sedan främst dressyr, hoppning och fälttävlan som gällde. Hon har tränat för kändisar som George Morris i hoppning och Les Vogt i reining. Efter sju år inom flottan som mekaniker, fick Robin jobb hos tränaren och quarteruppfödaren Sandy Arledge. Där stannade hon i tio år och det var där som hon på allvar började träna olika westerndiscipliner, främst reining och reined cowhorse. Hon har provat på bågskytte till häst samt tagit upp ranch roping som ett led att bli bättre i sin nya tävlingsgren, Versatility Ranch Horse. Det finns visst ingenting som den här mångsidiga hästkvinnan inte klarar av! Därför är det kanske inte så konstigt att Robin också tidigt drogs till Extreme Cowboy Race, där det mesta i hästväg ingår.

Allround häst

– Det är utan tvekan den roligaste och mest spännande hästsporten och en fantastisk åskådarsport, säger Robin. Mina kunder såg en tävling och tyckte att jag borde prova. De sa också att det var en sådan allroundhäst de själva skulle vilja ha. Dessutom är det en bra introduktion till hästsport överhuvudtaget och en fördel är att man inte behöver ha en dyr häst för att kunna tävla.

När Robin började träna på olika typer av hinder inför extreme cowboy race, hade hon god hjälp av allt hon lärt sig hos Sandy Arledge.

– Jag såg hur hon tog sina hästar genom och över trailhinder och det har verkligen hjälpt mig att rida Extreme Cowboy Race, säger Robin. Du måste göra det sakta och korrekt så att de känner sig trygga, sedan kommer farten automatiskt.

Robin har verkligen fått upp farten och gjort en raketkarriär inom cowboy racing. Hon vann den största regionala kaliforniska tävlingen redan det första året hon tävlade och kom trea i världsmästerskapen samma år. Förra året blev hon reserve champion i prestigefyllda Calgary Stampede och i världsmästerskapen var hon länge segertippad, men blev på tävlingens sista dag med knapp marginal nerpetad till en tredje plats igen.

– Min häst Chappo kunde inte varit bättre. Det var helt enkelt jag som inte

var snabb nog, säger Robin. Jag har liksom vant mig vid att till exempel sitta upp eller utföra vissa manövrar i ett visst tempo och det är svårt för mig att ändra på det.

Dressyrsits

Förutom stjärnan, Jose’s Perfection, som är Chappos riktiga namn, hade Robin även kvalat sin unga påläggskalv, Karona. Det femåriga stoet var lite spänt på tävlingens första dag, men redan andra dagen imponerade hon stort med sin följsamhet, uppmärksamhet och mod. Chappo är erfaren vid det här laget och gjorde således en jämnare insats. Den numera trettonårige valacken väjer inte för något. Nästa säsong är det meningen att han ska börja få ta det något lugnare och istället tävla med sin ägare, Ricardo Cruz. Robin har dock både Karona och ytterligare en häst, ägd av en annan kund, att fortsätta tävla med på den absoluta toppnivån.

– Chappo, som han är nu, är verkligen den bästa allroundhästen. Han kan göra ALLT, säger Robin lyriskt. Han är cool, har ett oklanderligt uppförande på marken och är en riktig gentleman, en toppenkille! Dessutom har han en finurlig slags humor, där han spelar ett spel med dig och kollar av om du är fullt koncentrerad. Nuförtiden, om du till exempel kommer ur balans, kan han vänta på dig. Det skulle inte Karona göra, inte än så länge i alla fall. Hon är mycket kvickare, otroligt vig och blir mer upphetsad. Därför blev jag nästan förvånad att hon tog sig an hinderbanorna så väl. Hon är nyfiken av sig.

När jag får se Robin värma upp just Karona, märks det att hon har en bakgrund inom klassisk dressyr, för hennes sits är väldigt korrekt, men ändå mjuk och avslappnad. Mjukheten avspeglar sig i alla hennes hästar.

– Jag använder mycket skolor, öppna och sluta, och ställer och böjer mina hästar mycket när jag värmer upp, bekräftar Robin.

I egenskap av någon som har gedigen erfarenhet från båda världarna är jag nyfiken på att höra vad Robin har att säga om skillnaderna mellan western och engelsk ridning? Hon menar att grunderna är desamma, men att de skillnader som finns har sitt ursprung i deras olika syfte.

– En ryttare som rider engelskt måste vara väldigt atletisk och aktiv hela tiden, det går inte att slappna av. En ryttare som rider western har däremot utvecklat en mer avslappnad stil som gör att man kan rida en hel dag om man måste. Det handlar om att hitta en balans över hästen och en jämvikt. På samma vis får en engelskt skolad häst feedback av ryttaren hela tiden, och det är ju inte så konstigt, eftersom dressyren har sitt ursprung i krigskonsten, där situationen förändras i varje ögonblick. En westernhäst är tränad att fortsätta med det den håller på med tills den får ett nytt kommando. Inom western gäller det att kunna förlita sig mer på hästens instinkt, eftersom du som ryttare måste kunna koncentrera dig mer på det du håller på med, till exempel att fösa en

ko, sammanfattar Robin.

Full rulle som tränare och mamma

Robin Bond är sedan drygt tre år tillbaka huvudtränare på Rancho Dos Palmas i Vista, Kalifornien, som är en stor träningsanläggning och inackorderingsstall. Där har hon själv totalt ett tjugotal hästar i träning, varav fyra egna, och hon undervisar ett femtontal elever. Efter att hon skjutsat sina båda söner till skolan på morgonen är det därför full rulle hela dagen. Det är svårt att hinna med allt som hon skulle vilja och i takt med att Robin blir äldre har hon funderat lite på hur hon ska kunna använda sin tid på effektivast möjliga sätt utan att jobba ihjäl sig. Förutom att fortsätta tävla, tror hon därför att det kommer att bli mer clinics i framtiden. Det är nog inte fel tänkt, för att hon är både en mycket populär och framgångsrik tränare råder det ingen tvekan om. Inte minst sedan hon började tävla i extreme cowboy race har hennes rykte som tränare spritt sig.

– Många kontaktade mig efter att de sett mig tävla och sa att de ville ha en häst som kunde utföra alla de här sakerna, även om de kanske inte hade tänkt sig att själva tävla inom cowboy racing. Nu har det blivit lite av min huvudsyssla att träna hästar och ryttare för att kunna klara av åtminstone de lägre nivåerna i den här sporten.

En av de ryttare som Robin tränat ända sedan de var absoluta nybörjare är elvaåriga Maggie Cincotta. När hon ville börja rida som åttaåring hörde sig hennes mamma, Carroll, för om olika tränare i trakten. Robin Bond var ett av de namn som genast kom upp.

– Fast jag visste inte om hon tog sig an barn, säger Carroll. Jag ringde henne och vi åkte ut till ranchen och tittade.

Det var för bara knappt fyra år sedan. Nu hjälper Maggie Robin att grundträna de hästar hon har i träning några gånger i veckan. Även om Maggie bor i stan kan hon cykla till stallet, vilket är få förunnat i tättbefolkade Kalifornien. När hon började tävla, för bara ett par år sedan, blev det naturligt så att hon också började med cowboy racing.

– Det är ju det Robin gör, säger Maggie, men jag blev förälskad i sporten första gången jag hamnade på en bana.

Förra året kvalificerade hon sig och deltog i världsmästerskapen i Extreme Cowboy Race i Young Guns-klassen med strålande resultat. Nästa säsong är det tänkt att hon även ska börja tävla i reining och trail.

– Det märktes direkt att Maggie är ovanligt tuff, berömmer Robin sin elev. Hon är stark och målmedveten och har god balans. Hon har lärt sig otroligt snabbt och nu har jag börjat ge henne svårare hästar att rida, för att utmana henne att tänja på sin komfortzon. Det var inte länge sedan hon föll av för första gången, men hon var direkt uppe igen.

Maggie tävlar än så länge mest Rayo, en ponnyvalack som är jämnårig med henne själv och som hon leasar av Robin.

– Maggie växer så snabbt just nu, så att hyra en häst är en utmärkt lösning

för oss, säger Carroll.

Maggie närmast avgudar Rayo.

– Han är precis allt vad jag älskar hos en häst, säger hon strålande. Han är en kung, en blandning av tillgivenhet och självständighet och så är han lite macho. Dessutom samarbetar vi bra.

Maggie själv ser ut som den typiska söta, unga hästtjejen med kavat uppsyn och röda Pippi Långstrump-flätor.

– Fast låt inte hennes utseende bedra dig, varnar mamma Carroll med en blinkning, vi kallar henne ”Mad Dog”.

Maggie, som är väl medveten om sitt smeknamn, ler underfundigt och bekräftar att hon är en utpräglad tävlingsmänniska med en urstark vinnarinstinkt. Det gäller allt hon tar sig för. Hon spelar fotboll också och har på kort tid blivit väldigt bra i det med, men än så länge tycker hon att hästarna är roligast.

– Jag känner mig alltid liksom tillfreds när jag sitter på en häst och så älskar jag att träna, säger Maggie.

Hela familjen har blivit involverad i hästeriet och i samband med världsmästerskapen förra året följde både mamma Carroll och pappa Sean med till Kansas. Medan Maggie och Robin gick banor och värmde upp hästarna sydde Carroll fast etiketter på deras sadelpaddar och Sean hade stalltjänst.

Vill bli som Robin

Under tävlingen betedde sig Maggie som ett vant proffs, när hon gick banan och diskuterade taktik tillsammans med Robin, eller ”Ms. Bond”, som hon artigt tilltalar henne. Fast mellan ritterna, när Maggie skött om Rayo, smet hon iväg med jämnåriga kompisen och tillika konkurrenten Addison Coutts, och simmade. I hemmaklubben ”California Cowboy Racers” kallas flickorna skämtsamt för ”Extreme Team Magison”. Inför finalen ledde Addison med några få poäng, men Mad Dog-Maggie visade vad hon gick för och gjorde en alldeles perfekt avslutande ritt på Rayo. Hon gjorde inte ett enda misstag och visade inte minst att hon har total kontroll över Rayo. Hon knep dessutom extrapoäng genom att öka svårighets-graden genom att till exempel lägga till skänkelvikning mellan hindren. När det var Addison och Cowboys tur verkade emellertid nerverna ha kommit in en smula, för Cowboy sprang nästan ifrån Addison vid några tillfällen. Alla trodde därför att segern gått till Maggie, men när slutresultaten kom visade det sig att Addison med minsta möjliga marginal behållit sin ledning. Maggie blev således tvåa och reserve world champion. Om hon blev besviken visade hon det inte och ute i stallet poserade hon glatt med Rayo, Addison och Cowboy. Nåja, att vara elva år och näst bäst i världen är ju inte fy skam! Och sista ordet är knappast sagt. Maggie tänker fortsätta att träna och tävla. Hon skulle gärna bli hästtränare, precis som Robin.

– Hon är den bästa tränare man kan ha! Hon lär dig att ha finess samtidigt som du är snabb och att ha kul medan du gör det. När jag blir stor vill jag bli som Robin.