LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
text & bilder: åsa björklund
Små ljusgröna buskar tränger sig upp genom sanden på Bella Vista Ranch i Scottsdale, Arizona. Det är mitt i vintern men det betyder perfekt väder. Mäktiga Saguarokaktusar pekar armarna uppåt himlen. Solen skiner så starkt att jag skulle kunna rosta bröd på huvudet. Jag tar skydd under arenans tak. Därinne håller Shadd lektion för två elever. Som limmad i sadeln galopperar han runt. Inte en muskel syns röras när han plötsligt får hästen att snurra runt i snabba varv. Hans två elever försöker imitera honom så gott det går. Det går så där.
Shadds trogna hund springer efter honom längs med arenans staket, fram och tillbaka, med ett oroligt gnyende. När han till slut kommer ut blir hon till sig av glädje och släpper sedan inte husses sida. Cowboyhatten skuggar Shadds ansikte, mestadels täckt med rödbrun skäggstubb. Han är lång och välbyggd och på gränsen till stor för quarterhästarna. Ett holländskt varmblod vore kanske något att överväga? Han skrattar bara åt min kommentar.
– Det finns ju inget alternativ eftersom quarterhästar ju är bäst på alla westernsporter, säger han.
Inne i stallet tar personalen hand om de svettiga hästarna som tvättas och löddras så att skummet yr. De borstas sen skinande och eftersom pälsen klipps så kort känns den som sammet.
Tjat lönar sig
Amerikaner är de bästa intervjuobjekten en journalist kan ha. Pratglada och öppna och alltid redo att bränna av en briljant självpresentation som skulle få varenda rekryteringsbolag i Sverige att anställa på studs. Ofta är det så. Men inte alltid. Shadd är som en Clint Eastwood, vänlig men så tystlåten att jag får känslan av att varje ord måste fiskas upp i en segdragen kamp där Shadd är det starkare bytet. I korta ordalag berättar han att han om sin uppväxt på en ranch i Montana. Han var bara fem år gammal när han började tävla i rodeo för barn, men det var först när han såg en reiningshow som han blev förälskad i en sport. Han tjatade på sina föräldrar, som själva visade hästar i Haltershower, men hans mamma tyckte han skulle lära sig alla westerngrenar innan han satsade på en. Till slut gav hon med sig och Shadd fick sin första reining/cowhorsehäst när han var tolv år gammal. Beslutet visade sig helt rätt. Han vann ”Youth World Honor” i både reining och cowhorse. Sedan dess har han vunnit flera stora tävlingar, till exempel Snaffle Bit Futurity 2014, en av världens största cowhorsetävlingar, och AQHA:s världsmästerskap i Senior Working Cowhorse.
Stora pengar
Snaffle Bit Futurity för 3-åringar går av stapeln varje höst med en förstaprissumma på 100,000 dollar. Derbys är för 4- och 5-åringar och ”Bridle spectaculars” är för 6-åringar och äldre hästar. Det finns betydliga summor att vinna på tävlingarna men Shadd är realistisk.
– Även om man vinner 100 000 så kompenserar man ändå inte för alla utgifter, säger han och drar handen över den rödlätta skäggstubben. I bakgrunden klingar hovslagarens hammare mot metall, ett ljust slamrande blandat med hästarnas frustande.
Det är en dyr sport, precis som all ridning på hög nivå. Resor och omkostnader drar i plånboken, för att inte tala om priset för hästen.
–De riktigt bra hästarna kostar 50-75 000 dollar, fast man kan ha tur och hitta en för lite mindre, berättar Shadd och betraktar de blågrå McDowell Mountains vid horisonten.
Hästar gillar koarbetet bäst
Han rider i stort sett bara sina klienters hästar. Ägarna deltar ibland på amatörnivå, men de flesta låter Shadd tävla för att ha störst chans att vinna. Ju fler placeringar desto mer är hästarna och deras framtida föl värda. Elithästarna säljer för upp mot 250 000 dollar.
Efter morgonens lektioner är det dags att träna hästarna i cowhorse, närmare bestämt i en av de tre delgrenarna: ”koarbete”. Han tränar runt 20 hästar per dag. Vi traskar över till den soldränkta utomhusarenan och Shadd svingar sig smidigt upp på hästryggen. Med ett snabbt tag öppnar han porten och en mörkbrun ungko spurtar ut i arenan. Shadds häst är genast på bettet. Hingsten står mitt emot kon som är trängd mot staketet. Djuren stirrar på varandra, avvaktar, bedömer motståndarens minsta rörelse med extrem koncentration. Inte för inte kallas situationen ”boxning”. Till slut kastar sig kon till höger och Shadd och hans häst sätter av efter i full galopp. På andra sidan vänder de kon så snabbt att den för ett ögonblick försvinner i ett moln av sand. Efter några korta övningar är passet klart och kon får springa tillbaka till sin hjord. Enligt reglerna får djuret aldrig blir utmattat.
–Koarbetet är det som hästarna gillar mest. Det är deras chans att samspela med ett annat djur, säger Shadd och torkar av svetten i pannan med en snusnäsduk.
Cowhorse är Shadds favoritgren, eftersom det är en större utmaning, förklarar han. Reined Cowhorse (också kallad Working Cowhorse) är en av de svåraste Westerngrenarna eftersom tre olika delar ingår i tävlingen: ett reiningmönster, fence work och herd work (i AQHA:s tävlingar ingår dock inte herd work). I den första grenen måste hästen utföra ett reining mönster, i den andra (som jag fick se) släpps en ko ut i arenan och hästen måste hålla kvar den på ett ställe och sedan driva den längs med stängslet och vända den tillbaka och i cirklar. Den sista grenen liknar cutting i det att en ko separeras från hjorden och hindras från att springa tillbaka till den.
Cowhorse har rötterna bland de spanska och mexikanska bosättarna i Kalifornien på 1700- och 1800-talen. Spaniens kung hade gett sina anhängare stora områden mark som de använde som boskapsrancher. Namnen och gränserna finns kvar än idag, men kan nu vara en hel stad (som Irvine som fick namnet efter den första rancharfamiljen där) eller en förort till en storstad (som Rancho Peñasquitos i San Diego). Eftersom rancherna var så stora var boskapen halvt förvildad. Därför behövdes snabba och tuffa hästar som vågade separera en ko från hjorden för märkning och andra behov. Efter hand tränade Kaliforniens vaqueros sina hästar så väl att det räckte med en fjäderlätt rörelse för att de skulle reagera. Maskiner tog så småningom över hästens betydelse och cow horse blev en sport, men än idag märks arvet av den vältränade ”ko-hästen” från Kaliforniens enorma boskapsrancher. På tävlingarna är det samma egenskaper som förr i tiden som vinner poäng: precision, timing, gensvar, förmågan att handskas med en ko och skilja ut djuret ur hjorden.
–Jag kan inte röra mig så snabbt så det måste vara min häst som läser kon för att förutse djurets nästa rörelse. Jag kan hjälpa hästen genom att visa var den ska vara, i vilken riktning, men det är allt. Hästen gör jobbet, förklarar Shadd.
Vid sidan av sin tävlingskarriär ger Shadd Parkinson lektioner i reining och cowhorse och välkomnar européer att komma och träna med honom. Hästar finns alltid att låna. Med sol och tjugofem graders värme i februari finns det värre platser att till-bringa vintern än i Arizona.
Och med Clintan som ridlärare kunde sällskapet vara mycket värre.
