LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
En period som volontär på en hästranch som räddar vildhästar förändrade livet för Sophie som i våras deltog i Extreme Mustang Makeover.
text och foto: åsa wikberg foto: privata
Många drömmer om att komma ut i världen, kanske till USA och förkovra sig inom sitt intresse – hästar och ridning. Eller kanske bara ta ett år, resa runt och ”hitta sig själv”. Oavsett vilket, ett rancharbete I USA står högt i kurs vilket vi på LuckyRiders redaktion har förstått då folk ofta här av sig till oss för att få tips om var man kan söka arbete. Men från dröm till verklighet är steget ofta långt. För att få lov att arbeta i USA krävs arbetsvisum, något som inte är tvärlätt att få. Men det finns en annan väg. Man kan arbeta som volontär, något som Sophie Linde från Stockholm nappade på när det var dags för henne att bege sig på sin drömtripp.
–Från början hade jag nog tänkte göra en längre resa, men så fick jag tips om att man kunde volontärarbete. Jag kände att jag ville göra någon nytta och funderade först på Sydafrika och arbeta med hästar, elefanter och lejon. Men bestämde sedan att det nog var nordamerika jag ville till. Men där hittade jag bara arbete på dude ranches (turisminriktade rancher) och det var inte riktigt det jag hade i åtanke, berättar Sophie.
Volontärarbete
Genom en kompis fick hon kontakt med en byrå, Blueberry, som erbjöd volontärarbete på olika ställen. ”Vill du arbeta med hästar i USA” var rubriken som lockade och där hittade Sophie sitt drömställe. Wild Horse Rescue Center i lilla staden Mims, Florida.
Sophie som ridit aktivt på ridskola sedan femårsåldern var klassiskt skolad inom engelsk ridning. Hon hade gått ut gymnasiet och avslutat ett år på högskola när hon kände att det var dags att breda ut vingarna. Genom Blueberry blev hon också garanterad mat, boende och aktiviteter.
–När jag först kom till WHRC fick jag börja med bara lite ansvar, jag fick en projekthäst som jag fick ha som min egen. Fick en av deras hästar som hade hudproblem som behövde skötas om varje dag. Vi fick även testa på och hjälpa till med träning. Arbetet bestod sedan av att jobba med unga hästar och hästar som inte var så tama.
Infekterad fråga
I USA finns mycket vilda hästar men det är faktiskt fler som är internerade genom BLM än i det vilda idag. Mustangfrågan är infekterad och det finns många olika åsikter och viljor, från markägare, myndigheter och frivilligorganisationer.
–BLM bestämmer när vildhästar samlas in och sätts i hagar. Nu är problemet att det finns så väldigt många infångade hästar. Man försöker på olika sätt adoptera ut de insamlade hästarna till folk.
–Wild Horse Rescue Center tar först och främst hand om hästar som hamnat hos privatpersoner som inte klarat av att ta hand om dem eller träna dem. Det kan även vara misshandlade hästar eller hästar som är undernärda.
–Då och då kommer folk som vill att vi ska ta hästar av andra raser men de försöker vi omdirigera till andra center. Så vi har nästan uteslutande mustanger på ranchen, men även miniatyrhäst, hundar, grisar och lite annat, berättar Sophie som sedan den första resan fick blodad tand och återvänt till Florida i flera omgångar.
Efter en månad i USA åkte Sophie hem och fortsatte skolan, men kände ganska direkt att hon ville tillbaka.
–Det var alldeles för kort tid och eftersom jag fått frågan om jag ville komma tillbaka och jobba så var det ett lätt beslut. Resue Center hade skapat ett arbete för mig som volontär koordinator.
Sophie som mellan halvårslånga turer till USA hunnit skaffa sig en kandidatexamen i företagsekonomi kan numera åka dit på ett B1/B2-visa som är för tillfälliga arbetare. För arbetet har hon fått mat och logi.
Wild Horse Rescue Center är en non profit organisation med vd Diane Delano som äger anläggningen och grundaren av organisationen vid rodret. Mary Alice Smith hjälper till och är vice vd.
Åkte med kontrollant
Även om det är billigt att adoptera en mustang så är proceduren omgärdad av en del regler, man ska kunna visa att man kan ta hand om hästen och myndigheterna ska kontrollera detta innan äganderätten efter ett år övergår till den nya ägaren.
–Jag fick åka med en av dem som arbetar på BLM och åker runt och kontrollerar att hästarna har det bra. Hästarna är billiga, de kostar 125 dollar och ibland mindre om de varit på många adoptioner och inte blivit adopterade. Men många inser inte att detta är vildhästar som ej är tränade. De tar hem hästen och har dem på bakgården. Många vill göra en god sak, men saknar kunskap och så anlitar de en tränare som säger sig kunna.
–Vi får faktiskt väldigt många hästar till WHRC den vägen. De har blivit förstörda av självutnämnda tränare.
–Det är så många som inte förstår sig på mustangerna och tycker de är bara vilda och galna. De ser inte de kvaliteter som hästarna kan ha.
–När jag åkte med BLM:s kontrollant passade jag på att fråga hur många av hästägarna som han egentligen tyckte var opassande som ägare. Han sade varannan person.
Det värsta
Problemet med adoptionerna är att det är så många hästar som adopteras ut hela tiden, så BLM har inte tid att kolla upp alla. Efter ett år gör de koll och om hästen har det bra så skriver de över den på ägaren, berättar Sophie.
–Vid ett tillfälle fick vi in tre vuxna hästar varav ett hade ett lite föl vid sidan. Alla var underviktiga och stoet var extremt magert. Fölet var tre månader gammalt men var inte utvecklat. Detta blev en tragisk historia då omhändertagandet utvecklade sig till en tvist med BLM. Kvinnan som hade hästarna hävdade att det var hennes föl, medans de andra tillhörde BLM. Om fölet föds på ens mark tillhör det markägaren enligt gammal vävd. Hon hävdade det och vi var tvungna att se det lilla fölet gå tillbaka till ägaren.
–Men vi har solskenshistorier också. Hope, Faith och Promise blev adopterade när de var fjorton månader. De blev satta i spiltor i ett hyrstall där de stod i princip utan mat i flera månader. De hade gnagt ner hela inredningen. Men sedan de kom till Rescue Center har de blivit runda och fina och får leva ett naturligt hästliv i ranchens stora hagar. Nu trivs de med tillvaron.
Skiljer sig väldigt mycket
På Rescue Center tränas hästarna och de flesta rids också.
–Vissa vi får in och jobbar med inser vi efter ett tag att den här hästen kommer inte att komma över sitt problem. Då får de vara sanctionary, det vill säga de får gå på stort fält och vara så vilda det går.
–När man väl skapar en band med en mustang skiljer sig det från en vanlig häst. Det är mycket starkare. Det man ger får man verkligen tillbaka, förklarar Sophie.
–Mustanger i allmänhet har mycket närmare till sina naturliga instinkter, de reagerar mycket mer på ditt kroppsspråk. Jag tycker att det är mycket lättare att kommunicera med kroppsspråket än med dem än med andra hästar.
–Allt som vi gör för att förmänskliga hästar gör att de blir mer domesticerade. Det har jag förstått så tydligt efter jag började med Natural Horsemanship och westernstil. Jag har kunnat jämföra detta med det jag lärt mig tidigare och mer och mer upptäckt brister i ”vanlig” träning.
–Men har ju förstås även sett brister hos folk som har haft och tränat mustanger. All träning vi tillämpar på Rescue Center är grundad i hästens naturliga instinkter och inte något som nån tränare hittat på.
–Ett exempel jag kan ge hur mustangen skiljer sig från andra hästar jag ridit och hanterat tidigare, är att om jag till exempel är ute och rider och den ser en plastpåse, så tänker de efter om det kan vara farligt eller inte. Om mustangen skulle springa från allt som den uppfattade som farligt skulle den få springa ihjäl sig i det vilda.
Apollo favorit
Finns det då någon häst som blivit lite speciell efter flera längre vistelser i Florida på Wild Horse Rescue Center?
–Jag har flera favoriter men den som varit mitt eget projekt är Apollo. Han fick vi in i januari 2015 och han var då 2,5 år cirka. Helt vild och galen. Så fort man gick in i hagen var han helt tokig och det tog flera månader innan vi ens kunde klappa honom. Vi använder i början en lång pinne som gör att man kan röra hästen från längre håll. Den kan man lägga på manken på tre meters avstånd och klia lite. Hästen vänjer sakta vid en och sedan kan man närma sig successivt. Vi använder även vattenterapi, vilket är en vanlig vattenslang som man sprutar vatten med, bra för det är så varmt i Florida. Då kan man också vara längre ifrån och hästen lär sig efter ett tag att det är väldigt skönt att få lite svalka.
–Efter tre månader hade vi fått Apollo så man kunde sätta på grimma. Då gick jag in en dag och började borsta honom och det fortsatte jag med varje dag. Jag vande honom att bli vidrörd överallt med borsten och skapade ett förtroende mellan oss. Min intention var inte från början att rida in honom, men steg för steg blev han sedan mogen att lägga på en sadel. Chessie Perlini, som är vår hästtränare, hjälpte mig vid varje steg.
Extreme Mustang Makeover
I vår blev Sophie uttagen att vara med i Mustang Makeover Challenge som går på flera platser i USA. Tävlingen går ut på att man på hundra dagar ska ta en mustang från vild till tam.
– Jag fick chansen tillsammans med 35 andra deltagare att träna min alldeles egna mustang. Vi fick alla en häst tilldelad till oss, ston i åldern fyra-sex år. Jag fick ett brunt sto med svart man och svans som jag döpte till Viska. Första gången jag såg henne, när vi skulle hämta hem henne slogs jag av hur hennes blick var mjuk och vänlig men ändå tom och sorgsen. Livet hos BLM är inte alltid så inspirerande.
– Jag hämtade hem henne och började min hundra dagar långa resa. Jag vann hennes tillit relativt fort, hon var redo att bonda med någon och var väldigt villig att göra vad jag krävde av henne. Dag två fick jag på grimman första gången, dag tolv red jag henne för första gången. Efter det var det ett äventyr med olika event, hinderbanor (obstacle courses), jobba boskap, rida uteritter, fila på dressyren på ridbanan, genomföra rancharbete såsom att öppna grindar, leda andra hästar, jobba andra unghästar ridandes Viska, göra mounted shooting (skjuta pistol från hästen i full galopp) etc. Jag lyckades ta Viska från vild till mild. Hon blev en bra, stabil och pålitlig ridhäst. Jag lyckades behålla hennes nyfikenhet vilket gjorde att istället för att bli rädd för saker och ting var hon nyfiken på det istället, berättar Sophie som tog hem en hedrande femte plats i finalen..
– Tävlingen pågick under två dagar där det var tre grundklasser och två klasser i finalen. De tio bästa från grundklasserna tog sig till final där poängen nollställdes inför de sista två klasserna. Min mamma flög hela vägen från Sverige för att heja på mig i tävlingen.
De olika klasserna i tävlingen var: Handling och conditioning class – Här bedömdes hästens träning från marken. Vi fick leda hästen i skritt och trav, backa, lyfta alla hovar, lasta i en transport och släppa hästen lös i en roundpen samt fånga in den igen. Hästen bedömdes på följsamhet och även kroppskondition, muskler och päls. Jag tog åttonde plats i denna deltävling.
Trail class – Här bedömdes olika moment som kunde tänkas ingå i en vanlig arbetsdag för en häst. Vi fick leda hästen in, sitta upp, öppna en grind, trava slalom genom koner, skritta över en träplattform, backa genom ett mönster mellan bommar, göra skänkelvikning över markbommar samt vända i en fyrkant av markbommar. Här tog jag första plats! Viska var väldigt duktig och det gick så bra för att jag hade övat mycket på olika läskiga saker så hon tyckte inte det var så farligt.
Manuvers class – Här fick man visa de olika gångarterna, hästen bedömdes på följsamhet och flyt i gångarterna. Jag tog sjätte plats.
Efter grundklasserna blev Sophie trea och blev även utsedd till Rookie Champion eftersom det var hennes första makeover. I finalen kom hon femma efter klassen ”Compulsory pattern class” och hennes freestylenummer där hon valt temat Rödluvan.
– Efter finalen auktionerades hästarna ut och min häst såldes för 4700 dollar till ett underbart hem bara två timmar från ranchen. Där har hon oändligt med gräs, två hästkompisar och två perfekta ägare. De använder henne nu som en häst att rida uteritter på samt arbeta med sina kor. Det var extremt känslosamt att behöva skiljas från Viska, efter hundra dagar av hårt arbete så var det plötsligt över. Jag kan inte önska ett bättre hem för henne dock och jag är välkommen att hälsa på samt rida henne när jag vill, avslutar Sophie.
