LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Trygga och välridna Quarterhästar från egen uppfödning, grillkvällar för alla och en härlig gemenskap bland elever och klubbmedlemmar. Det hittar man hos Rosie och Micke på Stenkvista gårds westernridskola. Hit kan du komma för att rida lektion lika väl som du kan ta en lugn tur i skogen och prata av dig efter en stressig tid på jobbet.
Text och foto: Natalie Lindholm
Nio elever har samlats nere på ridbanan några mil utanför Eskilstuna. Bommar ligger utlagda på marken och på ena kortsidan får två hinderstöd med ett rep agera grindöppning. Åtta Quarterhästar och en Paint finns på plats tillsammans med nio ryttare i olika åldrar och utbildningsnivå. Den lilla ridskolan som egentligen startade redan –99, men funnits i nuvarande form i snart fyra år, är en populär mötesplats för ryttare som vill rida westernridning, umgås och ha roligt tillsammans. Rosie och Micke Johansson som driver ridskolan står vid staketet och småpratar med eleverna medan hästarna värms upp. En ryttare provar på att öppna grinden från hästryggen men det palominofärgade stoet hon sitter på är inte helt med på noterna. Rosie tittar på en stund innan hon kliver fram.
– Vänd henne och ta med dig repet härifrån, använd höger skänkel, just så!, säger hon uppmuntrande.
Välbefinnande och gemenskap
Här på Stenkvista gård står välbefinnande och gemenskap i fokus. Eleverna ska alltid känna sig trygga här och må bra när de åker hem och Rosie förklarar att många som kommer hit är hästrädda.
– Är en elev rädd ligger allt fokus först och främst på att få honom eller henne att slappna av i sadeln och känna sig trygg. Det är viktigt att eleverna alltid får känna att de har kontroll för då tar det inte lång tid innan de vågar rida framåt, säger hon och berättar att det första eleverna får göra när de kommer hit är att skritta en bana med koner. Där får de öva på att svänga men också på det så viktiga stoppkommandot.
– Vi lär in att hästarna ska stanna på en gång om vi lägger vikt i fötterna och säger woa och när ryttarna märker att det fungerar direkt och de får stopp på en gång då brukar de också våga öka farten, säger hon. Rosie och Micke försöker alltid få eleverna att gå upp i galopp så tidigt som möjligt och menar att det annars är lätt att rädslan bara blir större. Här brukar det ta tre eller fyra lektioner innan även en hästrädd vågar galoppera.
– Vi lär in grunderna väldigt väl på hästarna och på det sättet vet vi att vi har både trygga hästar och trygga ryttare, förklarar Rosie som också tar hjälp av sonen Emil när det är dags att vidareutbilda hästarna. Emil som jobbat fem år hos tränare som Craig Schmersal och Steffen Breug har precis startat upp sin egen verksamhet bara några mil från föräldrarnas gård. Idag samarbetar han med ridskolan och tar hand om elever som kommit lite längre. Alla hästar i verksamheten, utom de två avelsstona, är födda på gården och Rosie och Micke menar att det är en stor fördel att ha följt hästarna från dag ett. Hästarna skiljer sig en del från traditionella ridskolehästar och det går inte att komma hit och åka häst.
– Våra hästar följer inte hästen framför, de här hästarna lyssnar bara på ryttaren så du måste styra själv. Styr du inte så går hästen helt enkelt rakt fram, även om det råkar stå ett staket där, skrattar Rosie och förklarar samtidigt att just det är en stor anledning till varför rädda ryttare trivs bra här.
– Om en tar galopp kan den andra fortsätta skritta, det är ingen som sticker för att den andra sticker och det är det som gör att man får en väldigt bra självkänsla, att man får känna att man själv verkligen styr hästen.
Ryttaren får prova själv
Eleverna styr självmant runt sina hästar medan Rosie och Micke tittar på och kommer med instruktioner där det behövs. Jo-Ann Carlsson som började rida här i höstas inför en resa till USA säger att paret är fantastiska på att lära ut och samtidigt ge en möjligheten att prova på själv. Just det där med att låta ryttaren prova själv är något Rosie vurmar för.
– Jag är inte på och petar med mina elever hela tiden utan jag berättar hur de ska göra och om de inte får till det förklarar jag vad som gick snett, men jag vill gärna att elever ska hitta själv. Hästarna är så bra skolade att gör eleverna fel kommer inte hästarna göra som de vill, det gör att de lär sig mycket bättre, tycker hon och säger att de hästar vi ser på ridbanan idag är perfekta ridskolehästar som tar hand om de flesta ryttare. Allt från den erfarna till den som är lite rädd eller till och med handikappad. På Stenkvista gård rider man ute i ur och skur och visst är det fler bokningar under sommarhalvåret, då man även anordnar ridläger, än mitt i smällkalla vintern men Rosie tycker inte att lite snö är något som ska hindra en ridtur.
– Kommer man väl ut är det ju inte så farligt och man blir så glad efteråt, utbrister hon och säger själv att hon ser ut som en michelingubbe på vintrarna i långkalsonger, jeans och thermobyxor.
– Dessutom är det sällan varmare i ett ridhus, påpekar Micke, även om det kanske drar mindre.
Rosie nickar mot de yngsta ryttarna i gänget, trettonåriga Elsa Henricsson och tolvåriga Wilma Hedman och menar att de är de mest hängivna elever hon har.
– De äldre stannar gärna inne när vädret blir för dåligt men våra unga elever rider året runt oavsett väder och vind, säger hon uppskattande. Väder och vind ja. Tio minuter in i ridlektionen öppnar sig himlen och regnet fullkomligt vräker mer. Jag och Rosie tar vår tillflykt till bilen medan ryttarna tappert jobbar vidare på ridbanan. Snart skiner dock solen igen och det är ett gäng blöta ekipage som promenerar tillbaka upp till stallet. Gården har paret bott på sedan 1999 och det går inte att ta miste på att det är westernhästar som står innanför dörrarna. Bakom de timrade ytterväggarna döljer sig ett hemtrevligt stall med en helt egen stil. Öppna boxväggar som gör att hästarna kan umgås med varandra och en stämning som vittnar om hästar som trivs i sin flock.
Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 5-2015!
