LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
På Stewart Ranch i Ale kommun norr om Göteborg bor ett par med höstleriga boots. Här erbjuds både engelskt och western och man anordnar clinics och aktiviteter i både hoppning, dressyr, western, NH och lastning.
text och foto: åsa wikberg LuckyRider nr 6/2016
Anna och Garry Stewart är det som driver Stewart ranch, båda är aktiva ryttare.
Vi träffar paret en tidig höstdag och lyckades också fota lite mellan regnmolnen.
Araben Danfas
Anna, som är född i Indien, kom till sin nya familj i Sverige när hon var åtta månader.
– Jag är uppvuxen i Nol, inte långt ifrån där vi bor idag. Jag har alltid gillat hästar och detta är väl mest tack vare mina morföräldrar. De hade travhästar i många år, jag tror morfar köpte sin första häst på 40-talet och sedan hade han hästar ända till han gick bort, berättar Anna.
När hon var liten bosatte sig Anna mer eller mindre hos sina morföräldrar för att umgås med hästarna.
– När jag var tio år tyckte min morfar att det var dags att skaffa en häst till mig och kom hem med min lille arab, Danfas, som då var sex månader.
Danfas fanns kvar på gården ända till 2013 då han fick somna in vid 25 års ålder.
Bättre om båda red
På Stewart ranch erbjuder man idag prova på-lektioner både inom western och klassisk engelsk ridning. Man kan komma med egen häst, eller låna några av gårdens.
– Jag har alltid tyckt om att göra allt möjligt. När man var mindre var det roligt att hoppa tyckte jag, men det tyckte inte Danfas så vi tränade och tävlade dressyr, terräng, distans och provade lite akademiskt.
Paret träffades i ett öltält i Nol när Anna var arton år, det är i år tjugo år sedan får vi veta. En snabb huvudräkning ger vid handen att Anna ser oförskämt ung ut för sin ålder.
– De sex första åren höll jag mig långt från hästarna, berättar Garry. Men min pappa och syster höll på med hästar så det var inte helt okänt territorium. Garrys pappa var amerikan och höll på med hästar där han bodde i Arizona.
– När vi byggde här så ville Garry börja rida också, men han var intresserad av westernridning så då började vi skola om araben för att han skulle ha en häst att lära sig på.
– Danfas var en naturbegåvning på westernridning, funkade superbra med kossor och allting, berättar Anna.
– När vi byggde huset så reste vi mycket i jobbet båda två. Jag räknade ut att det skulle bli billigare att bygga eget stall än att hyra in och det kändes ju lite onödigt att bygga för att bara en skulle rida och den andra sitta inne och rulla tummarna. Så eftersom jag inte hade någon direkt hobby förutom gitarrspelande så tänkte jag att man kan väl prova om det är något man skulle fastna för, berättar Garry.
– Så jag åkte upp till Jultorp Ranch för en intensivkurs i westernridning och blev helt biten. Jag förstod att det är ju det här jag ska hålla på med. Det tyckte min pappa också var roligt. Jag hade väl provat rida hos honom någon gång, men i öknen i fyrtio graders värme, och då var det ingen vidare fart på hästarna, skämtar Garry.
Efter det har det fortsatt blivit många kurser och clinics inom olika discipliner.
– Vi har gått otroligt många kurser med bland annat kosseträning i Falköping, NH träning för John Moore, ridning för Per Larsson och de senaste åren har jag tränat mest för Peter Ljungberg med inriktning på reining, säger Garry.
Började erbjuda träning
På gården byggdes fyra boxar och de var såklart strax fyllda.
– Vi köpte skäcken, Tingeling. Sedan köpte vi en oldenburgare som bland annat drog oss i ett fyrspann på vårt bröllop, han är en dressyr- och hopphäst. Sedan köpte vi vår quarter, Kingen.
Paret startade 2006 ett företaget som sålde foder och från det var steget inte långt att utöka verksamheten.
– Jag började få förfrågningar om träning och lektioner, vi byggde ridbana hemma på gården och jag åkte ut mycket och höll träning, berättar Anna.
Sedan rullade det på med träning inom markhantering, horsemanship, lastning.
– Grunderna är ju likadan oavsett om man håller på med hoppning, dressyr, fälttävlan eller vad du vill. Men i Sverige känns det som att många förknippar det med westernridning och lite föraktfullt kallar det för repvifteri, vilket är lite tråkigt. Det handlar ju egentligen om vanligt hästvett, menar Anna.
– Jag tycker om att se helheten och hjälper alla ryttare oavsett vilken disciplin de kommer ifrån. Jag gillar att ha med mig kommunikationen från backen upp på ryggen. Det har man mycket gratis av, säger Anna.
Anna tränar både ryttare och hästar inom engelsk och western. Hon tävlar även de flesta westerngrenarna samt dressyr, men det är timed events, barrel race, pole bending och roping, där hon tränar med Kinna Ropers, som ligger varmast om hjärtat.
Kossor, reining och uteritter
Garry tränar gärna reining och med kor, men säger sig inte vara någon tävlingsmänniska.
– Jag gillar också finliret, kommunikationen och samspelet med hästen. Jag red mycket på Tingeling också i skogen för att bonda med henne som var unghäst då. Men jag fick mycket hjälp av NH-coacher som hjälpte mig med den tuffa damen.
– Vi har tidigare haft mycket läger för barn och ungdomar då de fått komma med egna eller rida våra hästar. Vi har även haft temaläger där fyra olika tränare kom hit och man fick prova på en gren per dag. Ett år hade vi samarbete med en lokal bonde att få prova på att rida på kor, inte riktat mot tävling, utan mer att man fick lära sig hur kor fungerar och att det ska gå lugnt och fint till. Vi gillar att det går lugnt till för folk som kommer hit och provar på grunderna i western, som engelskryttare som är nyfikna. Lite hoppning, dressyr och i höst kommer en islandshästtränare. Anna jobbar även för Equipe ute på stora tävlingar såsom Strömsholm och Falsterbo där arbetsuppgifterna är att sköta det mesta med tekniken kring tävlingen.
IT-nördar i naturen
Både Anna och Garry arbetar inom IT, Anna på KappAhls IT-avdelningen och Garry på Volvo Group IT som IT-projektledare.
– I början reste vi en vecka var i månaden i jobbet och då fick man pussla för att det skulle fungera hemma. Men jag tycker det är en väldigt bra kontrast när man arbetar i stressande miljö i projekt där det är mycket revir, politik och religion, att komma ut och koppla av på hästryggen. Rätt skönt med god balans i tillvaron, säger Garry, som gärna rider ut i naturen så fort han har möjlighet.
– Det är en varierad träning för hästarna, det är ett måste tycker jag. De ska inte behöva bara gå i en paddock sju dagar i veckan, menar Anna.
Vad är då det bästa med att leva det här livet med djuren, träningar och tävlingar? Det måste ju bli ganska stressigt när man har så mycket arbete?
– Det är skönt när man sitter i kontorsmiljö på dagarna att kunna komma hem och vara ute med djuren. Slappna av och rensa huvudet. Det är också kul att dela med mig av min kunskap och när man ser att det funkar och det blir en skillnad för de man hjälpt är det skoj, menar Anna, som när vi besöker har två träningshästar över sommaren, en hopphäst och en allroundhäst.
– Just nu gäller det att hitta en balans på det som vi fått igång, säger Anna som tidigare även varit aktiv i flera föreningar, bland annat som ordförande i två stycken.
– Det tog mycket tid och blev slitsamt. All min fritid gick till föreningsarbetet så jag hann inte med hemma. Men nu har vi bestämt att erbjuda mer här hemma och det ska vara aktiviteter som kan passa alla. Man ska inte känna att man inte är bra nog för att komma. Det ska vara roligt och alla ska känna sig välkomna, säger Anna bestämt.
Målet och visionen är att få sådan fart på verksamheten att hon ska kunna gå ner i tid på det vanliga jobbet.
Älskar att tävla
Anna älskar att tävla och gör det gärna i olika discipliner. Men inte främst för att plocka rosetter, utan hellre för att mäta hur långt hon har kommit med sin häst.
– Blir vi placerade är det en bonus, men jag vill ge min häst de bästa förutsättningarna och bästa möjliga upplevelsen ute på en tävlingsplats, det är nummer ett.
– Det är många hästar som inte varit ute någonting på tävlingar. Som hopphästen jag har i träning nu. För ett par veckor sedan tog jag ut honom på en dressyrtävling bara för att han skulle få den erfarenheten. Jag gör ingen sak av det om de är oroliga eller lite stökiga. Är man bara lugn i sig själv och hästen känner att den kan lita på mig så brukar det inte vara något problem. Han hade aldrig sett ett dressyrstaket och målet för dagen var att presentera honom för tävlingsplatsen, kunna rida in själv på banan och vänjas vid miljön med andra hästar och publik. Poängen var inte viktiga, utan då är man glad om man blir godkänd. Men han gick in och vann så det var roligt, berättar Anna.
– I all träning tycker jag att det är viktigt att man tar ner momenten i bitar, för att senare sätta ihop allt. När man gick på ridskolan som liten fick man ofta höra att man skulle vara envisare än hästen, men jag köper inte riktigt det. Man har inte förlorat något slag för att man inte får hästen hela vägen. Men man får så himla mycket mer om man får hästen den lilla biten och berömmer det lilla, då lovar jag att den kommer att göra mer nästa gång då den smält det och fått lite mer självförtroende och självkänsla. Man måste vara ödmjuk.
– Då vet den också att hon kommer inte att be mig göra något som jag inte klarar av. När hästen vet det ger den mig alltid ett ärligt försök.
Lastträning
Något som många har problem med är den rätt vanliga saken att lasta hästen på en transport, något som Anna fått rycka in och hjälpa till med.
– Jag har varit med på jättemånga lasthästar, och ofta ringer folk när man ska iväg och har panik. Det går inte säga hur lång tid det ska ta att lära den gå på, det beror helt på varför hästen vägrar. Är den rädd eller är det av någon anledning den vägrar lastas?
– Lastträning handlar om förtroende, men också om säkerhet, både för hästen och ägaren. Det är inte värt att riskera livet för att få hästen på transporten. Man ska inte behöva be flera om hjälp, utan man ska kunna få den att lasta sig själv och kunna lasta när man är själv. Det ska gå lugnt tillväga och samma sak när man lastar av, menar Anna. Det är egentligen samma som med all träning. Hästen ska kunna veta att den kan lita på dig som ägare.
