Stina Gatel på Klockarhagen

 Jag skulle ju bara göra en tjusig piruett och visa sällskapet var fikaplatsen låg, skrattar Stina självironiskt vid minnet av den förargliga händelsen för snart nio år sedan.Det var vintern 2002, en riktig isvinter. Stina hade fått ett par långfärdsskridskor i julklapp och utanför knuten låg Norrbysjön blank och inbjudande.– Under två dagar gjorde jag inget annat än att åka skridskor. Jag var stjärna. Kompisen på andra sidan sjön hade inte samma framgång, men smittades av min entusiasm. Vi beslöt oss för att ”göra” Göta kanal.

Stina tittar ut genom köksfönstret, tar en sipp på kaffelatten och berättar om den ödesdigra utflyktsdagen, den 27 december 2002.

– Förutom min väninna hängde även syrran med, plus en stor, fällande jämthundshane. Under högtidliga former skjutsades vi till kanalen. På med skrillorna och så bar det iväg. Det var medvind och det gick fort. Vi hade inte hunnit med att fika och snart blev detta faktum förstås livets viktigaste. Jag kände till en mysig fikaplats längs färdvägen och vi satte fart mot den. Nästan framme saktade jag in för att imponera med en piruett, peka och ropa – Där borta ligger den! Då plötsligt händer det! Ena skridskon fastnar i en spricka, det tar tvärstopp. Jädrar…vad ont det gjorde! Dels vred jag av vänsterbenet vid vristen, dels föll jag över benet. Panik utbröt. Kompisen ringde efter sin syster som just då stod och lastade höns. Med hönsskit från topp till tå körde hon oss i ilfart till sjukhuset. Där infann sig även min käre make, John. Han hade fullt med blod på kläderna, efter en lyckad jaktdag i skogen. Min egen hästluktande och ”eleganta” mockar-dress var övertäckt med hundhår. På akuten hade man inga problem att se vilka som hörde ihop. När röntgenläkaren dök upp utbrast han; – Men Stina, vad i hela friden gör du här!

Röntgenläkaren, visade det sig, var en av alla människor som Stina hade ridit in häst åt. Självklart trodde han att det handlade om en ridolycka. Visst hade Stina ramlat av både en och annan gång genom åren, men aldrig råkat ut för en skada av den här kalibern. Röntgenbilderna visade på en svår spiral-fraktur och det blev operation.

”Hopplösa fall”

Med en bestående nervskada och ständig värk var inte bara den begynnande skridskokarriären över, utan även den mer etablerade hästtränarkarriären. Trots att Stina var utbildad journalist hade hon huvudsakligen valt att försörja sig på hästar, framför allt på problemfyllda familjehästar.

– Ofta var de, så kallade, ”hopplösa fall”. När man inte är en ”flashig” tränare får man de individer som har skickats bort två gånger först, man är det tredje försöket så att säga, ler Stina aningen kritiskt.

Utan någon som helst marknadsföring hade hon, fram till olyckan, ridit in bortåt hundra hästar. Men nu var den eran alltså över. Stina tvingades planera om sin verksamhet och satte istället igång med kurser och clinics för ryttare, såväl nybörjare som mer rutinerade. Hon åkte runt i landet för att dela med sig av sina erfarenheter.

Charmig start

Den egna banan började vid åtta års ålder. Vid sidan av lektioner på en traditionell ridskola i Linköping tillbringade Stina och en kompis mycket tid i stallet hos en gammal hästhandlare.

– Han var typen som bytte snöskoter mot en kuse på en bensinmack. Ingen dussinperson precis, men där lärde jag mig massor. Jag ”red in” flera hästar till gubbens stora glädje, de blev ju lättare att sälja då. Mamma och pappa trodde hela tiden att jag skötte om en snäll och oförarglig liten shettis.

Som elvaåring fick hon och storasystern sin första, alldeles egna häst, ett arabhingstföl vid namn Charm. På ridskolan tyckte man att det var idioti att barn skulle ta hand om en hingst.

– Det kan det förstås vara. Men jag och syrran surnade till och slutade på ridskolan, vars metoder vi ändå inte tyckte om. På Stora Åby, gården i Linköping där vi hyrde in oss under många år, ägnade vi all vår lediga tid åt Charm. Vi hade inga tränare och inte heller en massa blockerande regler om hur man bör eller inte bör göra. Vi bara  gjorde. Aldrig med våld, utan på kloka, hästälskande tjejers vis och vi fick en fantastisk häst. Idag skulle man kalla det horsemanship. Jag tävlade massor med Charm, allt ifrån långdistans till galopp och han fick vara hingst hela livet.

Araber och instinktiv filosofi

1982 anlände araben Celka, ett vackert sto som kom att bli stammoder åt den lilla arabfamilj som sedan följt Stina genom åren.

– Araber är hjärtat. Kommer alltid att vara. De är lugna och trygga och de blir din speciella vän. Va… opponerar sig en del, araber är ju inte alls lugna, de är struliga och nerviga. Jag brukar svara att araben är en mycket intelligent häst och det passar inte alla att ha en intelligent häst. Då håller de tyst, fnissar Stina.

På 70- och 80-talet slog en arabtrend igenom i Sverige. Det gick prestige i att avla fram dyrbara hästar, enbart för skönhets skull. Inget för Stina, som alltid har sett det arabiska fullblodet som en av de allra bästa all round-raserna.

– Inför Halter-säsongerna kom det över folk från USA. Flera av de amerikanska tränarna var hemska, andra var väldigt bra. Bill McDonald tillhörde den senare kategorin. Han hade en grund inom western och jag fick förmånen att rida för honom. Äntligen lektioner som rimmade med min egen instinktiva filosofi. En filosofi där jag bland annat slapp att dra hästen i munnen.

Egendesignad westernsadel 

Westernridningens ideologi föll Stina i smaken, så gjorde även den utrustning som hör westernridningen till. Men ska man ha kvalitet kostar det.

– Turligt nog kom Sini Stjernswärd att korsa min väg. Hon drev firman Cowboy och hade startat ett samarbete med Crates Leather Company i USA. Sini importerade sadlar och skickade mig på kurs i utprovning så att jag kunde hjälpa hennes återförsäljare. Det var toppen och själv fick jag förmånliga priser på alla produkter.

Det här var före ”custom”- sadlarnas tid. De arabsadlar som fanns på marknaden var för små och för rundskurna, tyckte Stina. Hon ville ha en riktig westernsadel till sina araber. Därför designade hon en själv och skickade förslag och beställning till Crates. Men de hörde inte av sig, inget hände. Så åkte Stina på hästmässa till Berlin och tänk, där, med ett försäljningsnummer, hängde ”hennes” sadel.

– Jag kände igen den på mått och mönster, ja alla detaljer. Man sa att det var en storsäljare. Smått förbaskad kontaktade jag Crates för att berätta om min upptäckt. Snart kom en sadel hemskickad till mig, gratis! Fast utan Stina-stämpel, men skit samma, sadeln är MIN och den passar våra araber, liksom den passar min bak!

”Jag blir aldrig gift”

1993 köpte föräldrarna gården Klockar-hagen utanför Borensberg, några mil från Linköping. Detta för att Stina skulle kunna utveckla sin hästverksamhet.

– Vi var på utflykt och såg en ”till salu”-skylt vid vägen. Gården låg i ett ljuvligt eklandskap mellan Norrbysjön och stora, vidsträckta hagar; det blev kemi direkt. Det här stället skulle vi bara ha och så blev det.

Veden sprakar skönt i kökets braskamin och Dixie, en ”golden delicious” (golden retriever/cockerspaniel) lägger sig till rätta vid mattes fötter under bordet. Jämthunden Isa däremot har valt kylan utanför knuten.

– Oj, vad vi jobbade de första åren med allt här på gården, fortsätter Stina engagerat. Ta bara stallet. Från början var det en lösdriftsladugård för kor. Bra potential med god ventilation, men långt ifrån fräsch och inte mockad på åratal. I värsta fluginvasionen och ikl-ädd regnställ gick jag här i något som kändes som en evighet och försökte få rent, hade koskit upp till öronen. Jag kommer aldrig att bli gift, tänkte jag.

Men ödet ville annorlunda. Plötsligt dök John Gatel upp, en atletisk brandman i sina bästa år. Han kom till Klockarhagen för att ta ridlektioner. Det var på hans mammas rekommendationer. Hon hade själv ridit här och tyckte det vore roligt om sonen förkovrade sig så pass att han kunde hjälpa till med hästen på hemmaplan. John visade sig vara en begåvning på hästryggen och blev mer och mer intresserad, inte bara av ridningen utan även av den attraktiva och mycket pedagogiska lärarinnan. Besöken blev tätare. Efter några månader köpte han Klockarhagens CC Hollywood Code, ”Cody”, en quarter med reiningblod i ådrorna.

– Men oj vad han ångrade det, inte hästen men köpet, för halvåret senare flyttade John hit. Vi blev ett par och då kunde han ju lika gärna ha fått Cody gratis, tyckte han, garvar Stina retsamt men hjärtligt.

Arab, Quarter och Quarab

I dagsläget finns tio hästar på Klockarhagen. På gården bedrivs uppfödning av Araber och Quarter och under senare år även en blandning av dessa, den så kallade Quaraben. Stina tror stenhårt på en kombination av de båda rasernas individuella egenskaper. Småskalig avel har legat i hennes intresse ända sedan 1987, hon kallar det uppfödarglädje.

– Ja, jag tycker det är väldigt roligt. Det är inget jag gör för att tjäna pengar. Om du ska bli rik på uppfödning måste du vara rik från början. Men jag är noga med att ta fram bra material, ridbara all round-hästar med starka ben och bra hovar. Jag prioriterar också köpare som har en plan för hästen och som verkligen planerar att behålla den. För mig slutar affären ofta hos ryttaren som inte har råd men som är den perfekta ägaren. Jag blir inte miljonär, men jag sover gott om natten.

Den professionelle tränaren och tävlingsryttaren Rick LeMay är ett välkänt namn inom den svenska westernvärlden. Stina och Rick har känt varandra i över tjugo år.

– Rick har betytt mycket för mig, både vad gäller träning och hästmaterial. Vår första quarter, Copper Crown Comet, ”Tofflan” är en avkomma från LeMay´s. Tofflan är mamma till Johns reininghäst Cody och även till vår otroligt karismatiske CC Little John Gray. Pappan till dessa båda är LeMay´s Little Jackie Favor, en hingst jag är väldigt förtjust i och gärna skulle vilja ha haft ett stoföl efter, men vi fick fyra underbara hingstföl istället, säger Stina.

I och med paret LeMay´s flytt till Italien blir nu drömmen om ett sto efter Jackie verklighet då Stina och John tar över två av LeMay´s avels-ston.

Hollywood Borrego

Klockarhagens egna hingstar är tjugofemårige araben Cawat, samt femtonåriga stjärnskottet Hollywood Borrego, en av Europas mest välmeriterade quarterhingstar.

– Borrego har haft enorma framgångar inom Reining. För några år sedan blev han tyvärr svårt skadad och fick avsluta sin karriär. Dåvarande ägaren, Mikael Heineman, ville att hingsten skulle få det bra och ringde oss. Vi lovade att ge Borrego ett gott hem.

Nu är den guldfärgade tävlingsveteranen så gott som återställd, rids ibland och njuter i fulla drag där han för första gången i sitt liv får ströva fritt i stora, härliga hagar. De välsvarvade flammorna Tofflan och Catchya (ett energifyllt arabsto) delar hans sällskap. Med stort tålamod har de bägge damerna lärt honom hästvett i den lilla miniflocken. Borrego som redan har en rad avkommor blir till våren, förhoppningsvis, tvåfaldig pappa här på Klockarhagen.

RanchLife, GOWR och domarjobb

Under flera år har paret Gatel drivit verksamheten RanchLife med fokus på hästsport, avel, jakt och ved.  Ett stort antal varierande clinics och kurser har arrangerats här på gården, bland annat kurser i kohantering.

– Grannen har mjölkkor och varje vår har vi förmånen att få driva 40-talet kvigor hit för att under sommarhalvåret kunna träna och ha clinics i kogrenarna Team Sorting och Team Penning. Löjligt kul och glädjande nog har flera av våra kursdeltagare lyckats riktigt bra på tävlingar runt om i landet.

I Östergötland finns det tre westernklubbar. En av dem är Gota Western Riders, GOWR. Klubben grundades i vardagsrummet på Klockarhagen 1994. Idag består föreningen av 70-talet engagerade medlemmar. Ända tills nyligen var Stina ordförande i GOWR, men har nu istället en spännande ansvarsroll i klubbens aktivitetsgrupp.

– Jag har ett roligt projekt på gång. Ska ordna en kurs där vi ska studera delfinträning på Kolmården. Varför, jo för att se på vilket sätt deras positiva förstärkningsmetoder kan användas i träningen av hästar. Projektet ska få oss att tänka i lite andra banor.

Stina är även A-domare inom WRAS, en uppgift hon haft i flera år.

– Som domare kan jag följa westernridningen på nära håll. Den har verkligen utvecklats här i Sverige, både på gott och ont. Till viss del har den blivit hårdare, tycker jag. Man kan nästan se det på sporrarnas utveckling.

”Fånga kvarten”

Sedan olyckan för snart nio år sedan har Stina genomgått otaliga behandlingar.

– Nu får det vara nog. Jag har lagt av med all medicinering, biverkningarna blev för jobbiga. Visst gör det djävulskt ont ibland och då är jag oförmögen att göra något över huvud taget. Det innebär att jag har svårt att planera min tid. Därför är till exempel clinicbiten, för min del, lagd på hyllan.

Trots svårigheterna verkar det inte misströstas alltför mycket hos denna rättframma och humoristiska tjej.

– Jag är en barnsligt positiv person, har inte råd att vara annat heller. Många pratar om ”Carpe Diem”, för mig gäller NU, ”fånga kvarten”, skrattar hon.

En stor inspirationskälla är förstås femårige sonen Alexander. Att se honom rida runt, stolt och kavat i ridhuset eller höra hans smarta förhandlingar, typ; – Om jag hjälper till att mocka, får jag ett samurajsvärd då? Det är en fröjd!

På frågan om Stina skulle kunna leva ett liv utan hästar levereras svaret reptilsnabbt och tillsammans med en uppsyn som kunde vara sig själv nog.

– Jag har levt utan karl. Men ett liv utan hästar, vad är det för liv?