Suzi fixar dig för show

Suzi Vlietstra är kvinnan bakom det framgångsrika företaget HobbyHorse. Ett företag hon startade redan som tonåring. Här hittar ryttarna allt de behöver för en komplett outfit på showarenan.

Text: Åsa Wikberg Foto: Hobbyhorse inc. / Åsa Wikberg

Varje år brukar vi ha ett specialnummer om showkläder med hjälp från Suzi Vlietstra, HobbyHorse grundare. Hobby Horse är en av de största leverantörerna av showkläder inom western och huvudkontoret med distributionsbyggnad hittade vi i Chino Hills, Kalifornien.
Suzi själv tar emot oss för att berätta om verksamheten och om det där med showkläder.

Hur kommer det sig att du började med det här? Tävlade du själv eller?
–  Tja, jag var ett hästgalet barn, jag skulle säga att jag föddes med häst-älskar genen. Min mamma var en singelförälder och syslöjdslärare. Så hon sa alltid bara ”vi gör det!”, så vi gjorde alla möjliga galna saker. Jag började med att göra sadelfiltar och fräcka boots och sådana saker när jag gick i elementary school, jag sydde aldrig åt en barbiedocka, jag gjorde aldrig dockkläder, jag gjorde kläder åt min ponny. Så han var min docka. Sedan började jag göra chaps, och en kvinna som gjorde chaps tog mig an som lärjunge när jag var ungefär 16 år. Det blev mer och mer efterfrågan på det jag gjorde så jag startade Hobby Horse när jag var i Junior High, så när jag var ungefär 13-14 år. Jag har alltså aldrig haft ett riktigt jobb, det här är det enda jobbet jag någonsin haft.
– I flera år genom college gjorde jag skräddarsydda saker. Jag arbetade med en skräddare som gjorde konstruktionen av kläderna, så jag kan sy men jag kan inte sy jättebra. Han lärde mig mycket om mönster och passform. Vi brukade göra saker som skräddarsydda kostymer för arab och saddle breed. Väldigt vackra kostymer av ull. Genom att jobba men den gentlemannen lärde jag mig mycket om konstruktion.

Gör ni allt själva här i Chino Hills?
– Några av sakerna som vi säljer köper vi från andra tillverkare men mycket gör vi själva. Tillverkningen sker inte i den här byggnaden, det finns helt enkelt inte nog med plats. Vi jobbar med många olika företag som syr år oss och har jobbat med oss i tjugo år, berättar Suzi när hon visar oss runt i det stora lagret, kontor och packlokaler.

Hur många designer har ni i lager?
– Vi har vanligtvis 40-50 basdesigner, och sen kommer några av dem i två eller tre färger. Så beroende på hur man räknar så är det hur man kommer fram till storleken av kollektionen. Vi arbetar väldigt mycket med olika slags tygers effekter, tyget berättar historien, säger Suzi som hämtar mycket inspiration från teatern.
– Så kan man sätta utsmyckningar på det, vilket är en viktig trend, men själva strukturen av tyget oavsett om det är spets eller ett tryck med sekvens berättar historien. Våra plagg görs inte i jättestora upplagor utan skulle i konfektionsbranschen definieras mer som provkollektioner. På grund av det hittar jag bara relativt små mängder med tyg. Det är nästan som en skattjakt varje år att hitta just de rätta tygerna att arbeta med.
Klä dig för scenen
– Vi säger alltid till folk att de klär sig för scenen, så allt från kläder, sadelfilt och assecoarer ska väljas med tanke på att ge uttryck från håll.
Man väljer en grund och komplementfärg och sen om du vill ha en djärv design så vill du att den ska se riktigt djärv ut från nära håll, eftersom att om jag står i mitten av ringen och ser det från långt ifrån så kommer det inte se lika djärvt ut, men det kommer fortfarande sticka ut. Så vi försöker att sätta ihop en utstyrsel åt folk för att komplimentera hela bilden samt komplimentera hästens färg, inte konkurrera med den.
– Du vill inte heller sätta ihop en brun jacka med en brun häst, det kommer inte att göra något bra för någon, inklusive domaren. Vi vill se ekipaget och det första uttrycket när de kommer in i ringen. Så vi försöker skapa en utstyrsel som gör det.

 

När började det gå emot att ha speciella utstyrslar när man tävlar?
­– I tidiga western pleasuredagar, som på 50 och 60-talet till exempel, var det mer som skräddarsydda kostymer och sådant för kvinnor. Sen började de gå mer mot rodeo queenutstyrslar, med mycket utsmyckning. Efter det gick det emot lite mer vanliga kläder, och så fram och tillbaka. I de tidiga åren av mitt företag älskade folk att ha på sig västar med smokingskjorta, som en pläderad fransk skjorta med en liten slips, det är nästan som en uniform. Det var en väldigt stilig och professionell stil  men sen efter ett tag så tröttnade folk på det. Oftast ser man trender starta som något väldigt exklusivt, AQHA World slags typ, sedan rinner de ner mellan olika raser och så vidare. I vanligt mode tror jag att man har – speciellt nu som med H&M – ett snabbt ombytligt mode.  Det kommer att förändras flera gånger om året. Med ryttarmode, för det mesta som tur är, så tror jag att vi har flera år mellan förändringarna. Det är då de åren som börjar med AQHA och sen dalar ner till den lokala nivån. Man har även Paints som är ganska jämförbara, araber och morgans och ”saddle breeds” och andalutions och frisier. Det är ett ganska stort universum.
Men jag tror att det vanligtvis är flerårsloppet med hästsaker. Vilket är tur för att om det var ”hardcore-trendy” som tjejer i high school, så skulle det kosta en hel del pengar att försöka hålla sig modern.
– Det som är coolt med vår sport är att, om du köper bra baskläder så är de okej för alltid, de är verkligen det. Ett bra par av chaps med fransar, de är mer eller mindre likadana som för 20 år sedan. Så länge som din kropp är detsamma vill säga. Och en svart hatt av riktigt bra kvalitet, jag menar efter ett tag så kommer den bli lite blekt och så, men man kan ånga om den, forma om den, uppdatera den med lite olika stuk och så vidare. Och de bra baserna kommer att hålla en riktigt, riktigt lång tid.
– Det är ungefär som en riktigt bra handväska och ett par riktigt bra skor, du vet, för kvinnor med en jobbgarderob. Hon har ett par riktigt bra svarta högklackade skor och en riktigt bra svart handväska. Klä upp och klä ner.
Så, för westernsidan av hästbranschen, tror jag att vi har samma slags bas-saker. Det är ungefär så i engelsk ridning också, de har höga, svarta stövlar och, nu, en galet dyr hjälm. Men de senaste 70 åren så hade de ingen galet dyr hjälm, de hade en vanlig svart hjälm, eller hur?
– Så, vi dekorerar emellan, mellan våra hattar och ut till våra boots eller våra hattar till våra chaps. Vi har från nacken till naveln att dekorera. Det är där det blir kul eftersom att det finns så många, coola tyger där ute och så många bra, kreativa designer. Alla kan hitta något som verkligen får dem att känna sig självsäkra och som en vinnare. För vissa är det någonting väldigt enkelt och för vissa är det, speciellt nu för tiden, något väldigt, väldigt särskilt.

Så utstuderade utstyrslar är på topp just nu?
– Ja, det är nästan lite skadligt för det finns definitivt blusar som folk har på sig i till exempel AQHA, som kostar runt 3-4000 dollar. Det är mycket pengar för en blus, eller hur! Men de är unika konstverk. Det sätter nästan lite förväntningar att om du tävlar i den lokala eller i den regionala nivån så måste du nästan tävla med samma slags varor. Och det är inte sant, men det är lite skrämmande.
Vad jag ser som händer nu är en motreaktion till det, i grenar som trail och pleasure, så har de fortfarande på sig väldigt, väldigt utsmyckade kläder med mycket silver på hästarna. Men motreaktionen till det är ranchhorse klassarna, samt westerndressyr, då de flesta har på sig arbetskläder eller liknande, som bomullsskjortor. Mycket av det är väldigt vackert, högkvalitativ slags vaqueroutrustning. Det är arbetsmannens varor.
Så i ena änden har vi ballerinorna i utställningsringen och alla de väldigt dyra sakerna, sen i andra har vi den arbetande cowboyens presentation för ranchhorse, visar Suzi gestikulerande.
– Det som är intressant är att det kan ofta vara samma ryttare. Så om folk säger att det senare inte är utstyrslar, så har de fel. Man sätter på sin kostym för att göra något, eller för att göra ett intryck. Jag finner det intressant just nu, relaterat till din fråga, att vi nått ett onåbart extremt på en sida, de utsmyckade och tyngt krönta kläderna som är så spektakulära, jag menar de skulle kunna hänga på ett museum. Men det motsatta till det är en avskalad bomullsskjorta. Och de är båda helt aktuella just nu.
– Det har jag inte riktigt sett hända förut under mina mer eller mindre trettio år som jag gjort det här. Så man har en pendel av mode just nu, som gungar fram och tillbaka, och det gör några väldigt stora utslag åt båda håll.

Men när man köper de här riktigt dyra plaggen, hur många shower kan man använda dem på?
– Det är något intressant angående det och det är en bra fråga. Jag tror att många gör det som jag föreslår vilket är att ha en färghistoria som du visar.
Låt oss säga, vi tar en lätt, svarta baser och röda accenter, eftersom att det är lätt att se. Sen har du en svart och röd sadelfilt, en svart hatt, du kanske har din halmhatt, du har svarta chaps. Sen har du toppar med rött. Okej, så du skulle kunna gå in i en ranch horse klass med en simpel, röd bomullsskjorta, sen kan du gå till en pleasure klass, med en annan häst. Efter det går du till en pleasure klass med lite krönta juveler hängande, du vet, en riktigt fin skjorta. Och det är fortfarande din signaturpresentation av färg, svart och rött, även på olika hästar. Så, kommer du att använda den överdelen om och om igen? Du kommer antagligen använda den ett tag för att få lite bra värde på den, men det finns en väldigt sund andrahandsmarknad nu för att sälja använda showkläder.
– Det är inte nytt men det är på en mycket högre nivå. Då människor återsäljer utstyrslar för mer än hälften av vad de köpte det för, vilket betyder att du kan köpa en använd utstyrsel för flera tusen dollar.
Man köpte en svindyr topp för att slå folk med häpnad, och gjorde det antagligen, sedan säljs den kanske till någon som håller på med en annan hästras, eller tävlar på en annan nivå.
Men priserna för de riktigt underbara kostymtopparna är så höga så jag tror inte att de bara hänger i folks garderober. Jag tror att de försöker att hitta ett nytt liv. Och det finns ett halvt dussin med företag som har en bra online närvaro, som säljer begagnade kläder. Vi har alltid haft en liten andrahandsmarknad på saker men priserna till att börja med är så höga så det blir mer attraktivt att ha ett återförsäljningsvärde på dem. Helt ärligt så tror jag också att om du betalar 3-4000 dollar till att börja med, så vill du återsälja den och få lite pengar tillbaka.
– Det är väldigt svårt att göra sådana superfina kläder i vilken kvantitet som helst och de människorna vill verkligen ha unika kläder. Om du ska göra unika kläder så gör du skräddarsydda kläder till folk. Jag gjorde det för många, många år sedan, och för ungefär 25 år sedan tog jag ett medvetet beslut att ändra till små mängder med högkvalitativa kläder. Men inte unika, ett av sitt slag.
– Så vi gjorde ett medvetet val att inte jaga den kunden som vill ha totalt unika kläder. Det är lite roligt för att när jag var i den branschen så insåg jag snabbt att man inte kan kontrollera vart kläderna tar vägen. Det gäller fortfarande idag.
– Låt oss säga att någon gör en 2-3000 dollar fin överdel till en tjej som visar quarterhästar. Sen kanske de gör en väldigt liknande till en tjej som visar araber. Tjejen med quarterhästen säljer den efter en säsong och den hamnar hos en annan som visar araber, då är det lätt att vi får två i samma ring med väldigt liknande ”unika” kläder.
– Om jag hade på mig samma sak som någon annan och det var en 200 dollar tröja så skulle jag antagligen gå och sätta på mig något annat. Om det var en 2000 dollar tröja, så skulle jag känna annorlunda om det.
– Med våra kläder så brukar vi säga att vi servar lokala till regionala tävlingsryttare. Samt att vi hjälper dig att förbereda dig för att vinna och förse dig med stil, värde och bekvämlighet.

–Och att det inte borde kosta en förmögenhet att rida runt i cirklar, avslutar Suzie med ett skratt.