Thank god for horseshoers! DEL 1

Thank god for horseshoers! Del 1.

Om jag tittar nära på min vänkrets idag kan jag följa ett visst mönster, 5 av 10 har samma yrke, och det är nog inte konstigt när man tänker på min bakgrund. Av någon anledning dras jag till dessa människor som är ett handarbetande yrkesfolk som hamnar ofta bakom kulisserna, som sällan (eller aldrig) synes vid prisutdelningar, vinnarbilderna eller nämnes vid namn vid framgångar men som spelar en vital roll för hästbranschen. Det är ett folk som har tålamod för det mesta har jag märkt, båda för tvåbenta och fyrbenta, medan dom sliter i en onaturlig arbetsställning, som kör otaliga mil på väg från arbetsplats till arbetsplats som inte är den andra lik för att utföra ett arbete under ”klienter” som kan variera stort i storlek, ras, och temperament. Japp, jag snackar om hovslagare.

Jag som växte upp på en ranch lärde mig tidigt att yrket ”hovslagare” inte är bara ett yrke, utan det var (och är) en grupp människor som har en väsentlig och grundläggande del i allt som har med hästeriet att göra. Det är något som många vill bli men det är inte alla som klara av det antingen fysiskt eller psykiskt. Jag som har försörjt mig ombord hästar sedan barnsben har en djup respekt för dessa människor. Dom är superviktiga individer som får världen att snurra om ens värld innebar att man sitter upp i en sadel och jag kan inte med ord uttrycka min uppskattning för hovslagare, men jag ska försöka.

Jag själv hade aldrig klarat av att vara hovslagare pga. den praktiska kunskapen dom måste inneha, stresstålighet, den pressen dom lever under från tacksamma och minder tacksamma kunder, och påfrestningen deras kroppar måste genomgå varje arbetsdag. Hade jag varit en hovslagare hade vi förmodligen fått åka fyrhjuling eller hade fått rida kameler eller älgar.

Jag har en stor respekt för en individ som har bemästrat konster som täcker ett brett spektrum. Från att arbeta med järn till kunskaper om den inre anatomi som sitter i en hästs 4 fötter. En person som kan svetsa, forma stål för att passa olika individer sedan skicka sylvassa föremål med en hammare genom en känslig kroppsdel med omsorg och skicklighet utan att skada hästen.

Jag älskar att se en hovslagare arbeta och lyssna på det dom har att säga om världen, folk och hästar. Det finns en hel del visdom, kunskap och roliga historier man kan plocka om man lyssnar noga till personer som reser mycket, träffar många olika individer, och får se så många olika hästar.

När hovslagaren dyker upp kan du hitta mig bänkad i en stol i stallgången, försiktig att inte vara i vägen, jag ser alltid till att våra hästar är tränad att stå still, för att ge hovslagaren den trevligaste vistelsen som möjligt. Jag frågar dom hur dom har det, ber dom att säga till om dom behöver hjälp sen låter jag dom arbeta och pratar med dom när jag märker att jag inte stör. Man kan säga att jag har en bra, trevlig och hälsosam relation till dom som står böjt under mina hästar. Man kan också säga att jag har en gigantisk respekt för dessa människor, en respekt som har sina rötter i min barndom.

Vi hade en hovslagare när jag var barn som var förmodligen den tjurigaste människan som någonsin drog på ett par stövlar. Vi kan kalla honom ”Bill”.

Bill var sur som blodapelsiner inlagd i ättika. Hans temperament var förmodligen befogat då han var överarbetad, då han var den enda hovslagaren inom en 40 kilometer radie vilket både betydde att han hade mycket att göra och att hans kunder var tvungen att hålla sig sams med honom och hans humör. Blev man ovän med honom så blev hästarna utan skor.

Inga skor=Inga hästar, Inga hästar=Inget gjort, Inget gjort=sälja ranchen.

Om man råkade ha en häst som Bill inte ville sko, då bytte man inte hovslagare utan man fick förmodligen sälja hästen.

Att ringa till honom, med hans temperament, var som att ringa till skatteverket om man hade fått ett brev angående restskatt, man fick bita sig i läppen, kisa och hoppas att man skulle överleva diskussionen.

Han hade, på 90-talet, en sån här ”Bag phone” dåtids mobiltelefon man hade i bilen med en stor påse. Signalen kom från en antenn som skulle kunna plocka upp signaler från utomjordingar i en annna galax idag och en lur som vanliga telefoner hade. Värsta var att han hade kopplat in sin telefon till tutan på bilen, så när telefonen ringde så började hans bil att tuta, det var en inställning som var bäddad för katastrof. När man ringde till honom visste man att antingen var han i bilen och svarade på stuts eller i värsta fall höll han på att sko en häst. Man svettades när signalerna ekade i luren då man kunde se visioner av Bill med röven i vädret och skodde en häst, bilen började tuta som skrämde hästen och Bill flög iväg 20 meter, vilket inte skulle leda till en trevlig diskussion ifall han haltade till bilen och svarade.

Efter 3 signaler lade man på, om han inte svarade innan dess så ville man inte att han skulle svara överhuvudtaget och på den tiden kunde man inte se vem uppringaren var, tur!

Uppepå hans enorma arbetsbelastning hade han ett par olika ”handikappar” som gjorde nog inget för att hjälpa hans lynne som kunde ibland vara lika trevlig som en katt som hamnat i en biltvätt. För det första hade han ingen tumme på höger handen, eller jo en halv tumme, en ”stump” kan vi väl säga. Hans dyrbara kroppsdel flög över en ridbana nån gång på 90-talet under en team roping olycka.

Även hans vänster hand hade medlemmar som lyste med sin frånvaro då en häst hade slängt sig bakåt när han skulle binda den vid ett staket för att sko, även där rök halva hans pekfinger och halva hans lillfinger.

Till råga på allt hade han under sitt liv drabbats av någon sorts sjukdom som liknade Parkinsons fast det hette något annat, hans händer skakade hela tiden. James Bonds martini fick bli ”shaken” oavsett hur han ville ha det om Bill var bartendern och när Bill lade ett snus i underläppen såg det ut som en grov misshandel på sig själv. Att bara dricka ett glas cola var en utmaning då han fick hålla med båda händerna som saknade fingrar och sikta noga för att inte blötta ner sig själv och omgivningen.

Sen ska man komma ihåg att han var hovslagare som var beroende av sina händer för att försörja sig. Nej, det är inte lätt att slå in söm i en litet hål i hovarna på djur, vars beteende kan variera, när man darrar som en underkyld chihuahua och bara kan räkna till 8½ på 2 nävar. Men på något sätt fungerade det, han hade under åren lärt sig att anpassa sina handikapp efter sitt arbete och han missade aldrig en söm med hammaren, eller gjorde fel. Han koncentrerade bort sin skakning och precis när hammaren träffade sömmen, blev allt stilla, pang pang pang, sömmen satt på plats sen började hans ofrivilliga vibrerande igen.

Jo, hans åkommor stannar inte där heller, uppepå allt hade han astma. Han använde ofta sån här liten handpump, eller vad det nu heter, som man tryckte ner för att få in sin medicine

Folk som inte var vana vid hans krämpor, särskilt de med riktigt dyra hästar, blundade, tuggade sina naglar och fick rekordnotering på sitt blodtryck när han skodde, det såg alltså inte bra ut, men blev alltid bra!

Han var frisk för övrigt, rolig när han ville vara det, en skicklig cowboy och en talangfull roper! Och som så många andra som är tjuriga så hade han ett hjärta av guld när den sidan fick komma fram.

Han var en djupt religiös individ vilket betydde att han inte svor. Han är än idag den enda människan som kunde skälla ut vuxna karlar tills dom nästan lipar, kunde trycka ner folk i skosulorna så effektivt och bara rent av skär arslet av folk med sin tunga utan att säga ett enda svärord. Vilken konst alltså!

Ja, det var synd om honom, men lika synd var det om dom som kom i vägen för hans vrede när saker och ting inte blev som han ville.

Under min ungdom fick jag se honom skälla ut många, även jag blev offer för detta. Att jag var bästa vänner med hans son gjorde att jag hamnade i skottlinjen fler gånger än jag hade velat. När han skällde på folk skakade hans händer så att dom såg ut som om dom skulle trilla av, vilket fick han att se 100 gånger mer vansinnig ut än han egentligen var, han pekade med ett halvpekfinger på sin darrande hand, sen avbröt sig själv för att spruta in astmamedicin, när han hade tomt på syre, sen fortsatte han att skälla. Hade man mött en sådan man på stan skulle man ringa polisen direkt, men han vara vår hovslagare.

Han var den enda hovslagaren i trakterna som sagt vilket betydde att när man ringde till honom så var det inte som i Sverige;

”Hej det är Jason det är dags för nya skor.”

Bill: ”Ok, vi ses kl. 11.00 på tordag.”

Nej, så gick det inte till på den tiden utan man ringde och fick svaret, ”Jag dyker upp när jag får tid.”

Fortsättning följer, imorgon………………………

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera

Foto: Istockphoto