The moneymaker

Hej i kylan!

Äntligen lite fint vinterväder med pulssnö och sol. Här busar vi med våra hästar nästan varje dag i snön nu, de är på riktigt bra humör hela bunten.

Ibland får man gå in och tina upp lite framför brasan. Här om dagen började vi bläddra lite bland kort under tiden. De flesta var bilder på olika hästar som följt oss genom livet. Det var mycket kort från tävlingar och andra event. Glada miner, segrarkort och kamratskap.

Senare på dagen sadlade jag och Fille upp våra två quarterhästar Grace och Success. Vi bestämde oss även för att ta med varsin handhäst så både Kid och vår pensionerade “moneymaker” ChaRie följde med på en mysig tur i skogen. ChaRie är 26 år i april nu, hon har mer år på nacken än de andra tre ihop. Det var ChaRie som prydde de flesta korten jag bläddrat igenom tidigare. Hon är familjens stolthet. Hon har tävlats under både mig och pappa i flera år. En riktig liten kändis och en stor diva. Tanken slog mig när jag satt där på min lilla ögonsten mitt i skogen med Filip på sin Grace framför och en ChaRie bredvid som tyckte vi gick alldeles för sakta. Undra egentligen vad hästarna tycker om livet som tävlingshäst. ChaRie har varit tävlingshäst sedan hon var i runda slängar kanske 6-7 år. Hon blev pensionerad när hon var 19 år. Hon var inte “slut” då men vi ville att en så fantastisk tävlingshäst som hon skulle avsluta på topp. Ingen skulle få komma ihåg henne som att hon blev sämre på slutet. Det var hon inte värd. Så jag tackade av henne när hon va på topp!

 

Även vår hingst Coco Skunk var med oss på den gamle gode tiden. Tyvärr lämnade han oss en varm sommardag för snart fyra år sedan och pappa har aldrig blivit sig lik efter det. Hans tävlingsanda gick i graven med Coco. Vi hann få några väldigt roliga och framgångsrika år tillsammans med ChaRie och Coco. Efter deras pension och bortgång missade jag ganska många år från tävlingsbanan eftersom Success föddes samma år som ChaRie avtackades. År 2014 kickade jag igång tävlingskarriären igen. Då tillsammans med Filip, Grace och Success.

Att åka runt för att tävla och träna en hel säsong innebär en hel del. Jag älskar tävlingslivet, har alltid gjort! Man har förberett sina hästar långt innan, de är i årets bästa form. Det är packning i hela huset och man lever i väskor. Man köper större och större bil fast platsen i den blir bara mindre och mindre. Det här blir vardag under den tiden av året. Hästarna bor på nya ställen ofta, det är många mil på transporten och jag tror de uppskattar det.

Ofta hör man människor som tycker synd om hästarna som tävlar på högre nivå. Att det är stressigt för dem, att de är tvingade, att de slits sönder och att de har ont och inte får återhämta sig. Förr fick jag ont i magen av de här orden. Jag älskar mina hästar över allt annat och det sista jag vill är att plåga dem till döds. Idag skakar jag av mig de här orden och tycker synd om de människor som har en så skev uppfattning om det här och drar alla över ett streck. Tyvärr är det ju så att alla hästar klarar inte av träningen den utsätts för inför tävling, men jag tror inte att någon människa skulle göra hästen skada med flit. Dels handlar det om skyhöga kostnader för att få fram en tävlingshäst med allt vad det innebär. Sedan är det ett livs levande djur vi handskas med, det är inga leksaker. Jag hoppas och tror att alla tar sitt ansvar för att underlätta för sin häst och göra allt i sin makt för att hästen ska ha det så bra som möjligt. Att vara lyhörd på sin häst är nog det viktigaste av allt.

Jag känner mina hästar utan och innan, jag förstår deras uttryck. De älskar att tävla! Det finns ingen annan gång som de utstrålar mer glädje än när ChaRie och Success kommit ut från ett barrel-heat. De älskar tunnorna. Att vara hemma och nöta på samma bana, rida samma gamla väg dag in och dag ut är inget för mina hästar. De blir rastlösa. De är nyfikna själar och åkandet berikar dem känns det som. Så länge man gör det på bådas premisser.

Våra tävlingshästar servas enligt rutin med i våra ögon landets bästa tandläkare, hovslagare, equiterapeuter och veterinärer. De bär utrustning av bästa kvalité, de äter foder av bästa kvalité och de tränas så hållbart vi bara kan erbjuda.

De har vila en månad om året och den månaden hatar de oss. Det är sura miner, tråkiga dagar och vi är bara allmänt besvärliga verkar de tycka.

Under den här delen av året som vi är i nu vill jag säga att de återhämtas. De rids bara ut och det är nästan bara mysiga turer barbacka i skogen. Långa galopper i snön. Vi tolkar och skrattar. Det här är avslappnande för dem.

De hålls igång i kroppen och träningen höjs stegvis framåt våren. De ska vara förberedda både mentalt och kroppsligt inför tävlingssäsongen. De ska få göra det de älskar och vi har hela tiden ögon och öron öppna för att uppmärksamma våra hästars välmående. Vad vi tycker är viktigt och vad vi går efter, det är att träna mångsidigt. Vi varierar träningen väldigt mycket för att låta olika muskelgrupper aktiveras så de inte blir stumma i kroppen av ensidig träning.

Att ha en tävlingshäst innebär förhöjd risk för skador och olyckor. Det handlar i mitt fall om att erbjuda de det bästa för deras välbefinnande. Det handlar om att vara medveten kostnader för kalaset. Man ska även vara medveten om att aveln är ett väldigt intressant område. Det finns hästar som är anpassade för sina grenar, de är byggda för att underlätta sina manövrar till den gren de är avlade för. Vilket borde göra att skaderisken minskar. Det är bra att ha i huvudet om man ska köpa häst.

Jag skulle aldrig kunna se mina hästar gå hemma i en grusad fyrkant för att minska skaderisken. I mina ögon är det viktigt att låta hästen vara häst mellan tävlingtillfällena. Men det handlar om enorma summor pengar, i vissa fall, så  det är ett val man får fundera på själv.

Snart är vi hemma från turen. ChaRie går fortfarande och drar, hon tycker vi går alldeles för sakta även nu. Hon är kantig, hon är ärrad och hon har nog haft en katts nio liv. Hon är en glad pensionär som levt sina dagar fullt ut. Hon hade säkert kunnat se betydligt bättre ut om hon inte levt ett så “hårt” liv. Hon hade även kunnat brutit benet den där gången hon fastnade i taggtråd i sin hage och fått avsluta sitt liv redan då. Det kan hända vad som helst i en hage, de kan lika gärna skada sig där än när de tävlas eller tränas för tävling. Hon är still going strong och jag tror så här på hennes äldre dagar att vi inte kunnat erbjuda henne ett bättre liv. Hon har fått visa upp sig, vilket hon älskar. Hon har vunnit det mesta både i prisväg och i människors hjärtan. Hon är en häst de flesta känner till och hon har burit både mig, Fille och pappa dit vi är idag.

Jag hoppas kunna erbjuda mina nya tävlingshästar ett liknande liv. Ett liv med lite högre risk, fyllt av upplevelser. Inte ett liv där jag begränsat dem med tankar av vad som KAN hända. Man lär sig nya saker på vägen. Blickar framåt och välkomnar nya idéer. Man tar sitt ansvar och den dagen hästen lämnar jordenlivet för de evigt gröna ängarna så ska man känna att man satsat allt. Man ska ha gjort allt i sin makt för att ge sin häst det bästa av allt. Därför berättar jag för alla mina djur väldigt ofta hur mycket de betyder för mig.

De är det fina i mig.

/Rosie

MISSA INTE nästa LuckyRider. Prenumerera här och få Westernkalender & Vitaminbok på köpet. https://luckyrider.se/prenumerera/