The Vaquero way: Jeremy Dunn, JB Cattle Company

Jag saktar in och stannar jeepen vid vägkanten där asfalten tar slut och övergår i snustorr grusväg. Öppnar dörren och svingar ut mina tiomila ben. Medan dammet sakta lägger sig runt mina fötter hälsas jag välkommen av en lågt flygande hök på jakt efter föda genom salviasnår och kaktus. Jag traskar runt och sträcker på benen samtidigt som jag blickar ut över Antelope Valley. Brandie, Jeremy Dunns fru skall möta upp här vid den ”kända världens” slut, ca 2 mil väster om staden Rosamond i Kalifornien, och guida mig den sista milen till deras Broken Arrow Ranch.

LR 4/2009
Text och foto: Martin Langels, www.4corners.se

[private]

Det känns uppfriskande att blicka ut över det tomma ranchlandskapet då det mesta av södra Kalifornien förvandlats till en enda stor förort till Los Angeles.
Trots det upprivna dammet och skumpandet som skakar om både ben och märg, är det en vacker färd upp till ranchen.
Beläget vid foten av Tehachapi Mountains ligger ranchen väl avskild i den vackra Cottonwood Canyon. En liten bäck rinner genom ägorna och bildar en svans av grönska där den slingrar sig nedför det sluttande, kulliga landskapet. Den vidsträckta och historiska Tejon Ranch omgärdar Broken Arrow på tre sidor men åt öster är det Open Range. Detta gör det möjligt för JB Cattle Company att förse sina kor med bete på vida mer än sina egna dryga 300 hektar. Denna gamla sedvänja är något som den sakta men säkert växande hjorden av kor och kalvar  gärna tillgodogör sig.
Väl framme vid ranchen hälsas jag välkommen av Jeremy och en flock hundar i alla möjliga skepnader och former. Katie, bordercollien och lilla byrackan Moose leder anfallet med Schäfern Tanya, släpande en trädstam dubbelt så stor som hon själv, som efterpatrull. Jeremys handslag är kraftfullt och ärligt och det varma, vänliga leendet får mig att känna mig hjärtligt välkommen.
Efter en kvick visning av hus och de närliggande hästhagarna, ger vi oss av mot arenan där Jeremy, omåttligt stolt, visar upp sin nybyggda sadelkammare.  Vi avslutar bygget med att sätta upp hängare och krokar och får hjälp av paret Dunns treåriga son Steel med att hamra in ett otal spikar i det nylagda golvet. Efter att sadlar, träns och hackamores nu pryder väggarna sätter Jeremy igång med dagens ranson av hästar.

The Look of Eagles

Förste häst till rakning är Flash, en treårig valack efter JB Cattles egen hingst Sonny Cody Canyon. Han uppvisar den där stolta, självsäkra blicken som bara riktigt bra hästar besitter, när han tittar ut över omgivningen. Flash är bara riden ett fåtal gånger sedan han startades förra året, så han är fortfarande relativt grön.
Som med de flesta publika tränare kommer Jeremys egna hästar i andra hand och arbetas när tid ges. Familjen Dunn har händerna fulla med att träna hästar, jaga boskap och hålla reda på Steele och dennes storasyster Sage 5 år, då de bara är en liten, familjedriven ranch utan anställda. Tacksamt nog har de många goda vänner som gärna hjälper till då det kniper.
Med en repgrimma  jobbar Jeremy Flash från marken i rundcorallen. Att böja, ge efter och samla tankarna i markarbete ger Flash tid att mentalt koncentrera sig på Jeremy innan sadling.  Han använder en flagg monterad på en gammal bilantenn till att beröra några känsliga punkter på unghästen. När sedan Jeremy ökar trycket genom att flaxa och klappa på sina chinks, får det önskad effekt och Flash ger sig av och går runt sin tränare.
Jeremy håller den Kaliforniska vaquero traditionen högt och försöker verkligen hålla den vid liv i sin träning. Hans gammelfarfar och farfar var Jaqui indianer som jobbade som vaqueros på Tejon Ranch vid förra sekelskiftet så historien ligger Jeremy varmt om hjärtat. Traditionell utrustning som jaquima (hackamore), bosalitas och spade bett är den utrustning han föredrar. För Jeremy och Brandie är den traditionella vaquero metoden att handskas med hästar och boskap en del av deras arv.
I takt med att den bruna valacken lugnar sig skiftar hans fokus från min kameras klickande till Jeremys önskningar. Flash är uppmärksam och visar prov på både lyhördhet och intelligens och snart kliver Jeremy ombord. Han tar det lugnt och försiktigt även om han rör sig taktfast och beslutsamt. Jeremy sitter upp både från höger och vänster innan han bedömer att Flash är mogen att bli guidad runt i inhägnaden. Genom att öppna upp kroppen mot den önskade riktningen mer än att dra i mecaten, inbjuder Jeremy hästen att följa hans önskan. Inga ryck, hårda tag eller förbannelser av unghästen och hans mamma här inte. Med fjäderlätta hjälper och massor med känsla får Jeremy Flash att ge efter för tryck och bli omedelbart belönad.
Efter tjugo minuter av böja och ge efter, start och stopp är paret klara för dagen. En session som lämnar Flash mer avslappnad på väg ut ur rund corallen än han var på väg in. -“I really like this horse” är Jeremys kommentar då han binder upp honom på stallplanen.

Mustang Makeover

Näst i tur är Ojos, en femårig mustang från Calico Mountains i Nevada. År 2007 var  Jeremy en av hundra deltagare från alla möjliga discipliner i tävlingen Extreme Mustang Makeover.  Professionella tränare, utvalda att ta emot en vild mustang, träna den i hundra dagar för att sedan visa upp sina färdigheter i en stor final i Fort Worth, Texas.
Jeremy döpte sin mustang till Ojos (ögon på spanska), ett mycket passande namn då han har de vänligaste ögon man kan tänka sig. Han är även prototypen för den tidiga spanska hästen vaqueros använde.  En spansk look med romersk profil, kraftig nacke och den naturliga bärigheten som delas av andalusier och lusitanos. Efter att ha startat Ojos och tränat på hemma gjordes den 230 mil långa färden till Texas där de tog sig till final och slutade på en mycket hedrande 12:e plats. Efter avslutad tävling auktionerades samtliga deltagare ut till allmänheten. Ojos drog det fjärde högsta budet av samtliga på 6.000 dollar! Han köptes turligt av en lokal förening som tar sig an behövande hästar. Jeremy och Brandie löste slutligen ut Ojos av ägarna och numera är han en älskad familjemedlem.
Ojos går riktigt strongt i hackamoren. Den traditionella hackamoren består av en bosal, eller nosband av flätad råhud eller läder och en 7 meter lång mecate, ett rep av tvinnat man – eller svanstagel som bildar en tygel och getdown i ett stycke.
Av naturen känslig och med den där attityden riktigt bra hästar visar; vad vill du att jag skall göra nu? Han litar blint på att Jeremy aldrig skulle sätta honom i en situation han inte skulle klara av. Han har förvisso kvar lite ”Mustang Moments” och är trots allt en enmanshäst. Under veckan jag tillbringade med honom löste han dock alla uppgifter han ställdes inför med beröm godkänt som att skilja kalvar eller hålla stutar i schack. När man ser Ojos och Jeremy interagera förstår man det starka osynliga band de delar. –“I really, really like this horse” är Jeremys kommentar vid träningspassets slut, vilken chock!

Min är vårt nästa offer

Ett sexårigt paintsto som är något längre kommen i sin utbildning är Min. Hon har påbörjat sin utbildning på signalbett och går nu väldigt starkt i two-rein.  Hon blir manövrerad i alla tänkbara riktningar i arenan med stopp, vändningar, spins och ryggningar som utmaningar. Hon hanterar det mesta med lätthet och när jag observerar Jeremy i sadeln ser allt så lätt och smidigt ut. Two-rein riggen är till för att guida hästen sakta och säkert från hackamore till att ridas enbart på ett spade bit. En bosalita, en bosal av mindre diameter, används tillsammans med ett signal bett. På detta sätt rider du med två tygelpar, ett för bettet och ett par för bosalitan. Till att börja med är romal tygeln till bettet längre än mecaten till bosalitan och man använder således den senare att kommunicera med. Detta tillvägagångssätt låter hästen bekanta sig med bettet i lugn och ro. Hon kan signalerna från hackamoren och i takt med att hon lär sig plocka upp bettet och hålla det själv, använder man mer romal tygel och låter hästen så sakteliga känna signalerna från bettet. Om hästen vid något tillfälle behöver hjälp kan man ögonblickligen ge henne de välkända  direktiven från hackamoren.
Detta är en långsam process som kan ta mellan tolv till arton månader beroende på hästen. Det är väl värt mödan dock då du i slutändan kan ha kohästarnas Rolls Royce. Min sköter sig klanderfritt och när vi leder henne tillbaka mot hagarna är Jeremys komentar…just det; -” I like this horse”.

Trailride

Efter att ha arbetat träningshästarna nästa förmiddag tar vi en tur ut i omgivningarna. Gode vännen och en av Jeremys hästägare, Linda och hennes arabsto sluter också upp. Vi sadlar hästarna och ger oss av längs stigen. En sällsynt brant sluttning bakom ranch högkvarteret forceras och hästarna är ordentligt blåsta när toppen nås.
Jag rider Charlie, Jermys gamla ranchhäst numera dotter Sages älskling. Han känns riktigt skaplig även om han utnyttjar det faktum att jag tidvis tar bilder från hästryggen och inte har all uppmärksamhet på honom. Brandie följer också med på sin hingst Cody. Han har inte ridits så flitigt på sistone och den stadiga stigningen upp mot Tehachapi Mountains tar på stackars Codys krafter. Pauser att pusta ut tas med jämna mellanrum på Brandies anmodan. Jeremy och Ojos leder väg uppför stigen. Det är en vacker dag och utsikten är spektakulär. Över nästa krön ändras plötsligt landskapet. Från det ökenlika landskapet i och runt Cottonwood Canyon till det vidsträckta, stepplika gräslandet ur densamma växlar nu omgivningen till ängssluttningar bevuxna med otaliga ekar. Man kan nästan föreställa sig de vaqueros som arbetade på dessa gamla spanska landgrants som numera är Tejon Ranch,  hobbla sina hästar och ligga i skuggan av de stora ekarna för en eftermiddags siesta.
Efter den stadiga klättringen tar vi nu sikte på en vatten källa längs stigen. Ojos blir plötsligt alert och stirrar som förhäxad i fjärran. Efter några minuter förstår vi varför då några vildhästar visar sig mellan salviasnår och ekar, på väg mot samma vattenhål vi tagit i besittning.
Jeremy berättar en intressant historia om ett par bröder som födde upp förstklassiga Morganhästar här uppe runt tiden för första världskriget. Armén visade sin uppskattning genom att försöka tvångsrekrytera hästarna. Bröderna vägrade och blev satta bakom lås och bom men välvilliga grannar släppte hästarna fria innan armén hann lägga vantarna på dem. Därav den tydliga Morgan-prägeln på de hästar som skyndar förbi.
Efter pausen vid vattenhålet närmar vi oss spökstaden Willow Springs. Ett sedan länge övergivet samhälle som en gång i tiden härbergerade både dilligensstation, post och naturligtvis en bordell. Några nyare stugor har byggts i området och dessa används uteslutande som semesterstugor. Man kan tydligt känna historiens vingslag när man blickar ut över de fallfärdiga gamla husen.
På tillbakavägen vaknar plötsligt Brandies hingst Cody till liv. Från den plågade fåle som släpade benen efter sig på uppvägen, förvandlas han till en frustande, dansande unghäst då nosen styrs hemåt. Naturligtvis får Brandie höra både den ena och andra pikande kommentaren om hur synd det är om hennes stackars utmattade häst. En härlig ritt genom det undersköna landskapet drar mot sitt slut i och med klättringen tillbaka ner i Cottonwood Canyon och till Broken Arrow Ranch.
Senare under kvällen introducerar Jeremy mig i sina tankar och idéer om ranch roping, vaquero style. Mina första kontakter med vaqueros och detta sätt att hantera hästar och boskap hade jag redan under 1980-talet i södra Kalifornien. I den genomgång jag nu får av Jeremy av alla tänkbara svingar och kast känner jag dock bara igen ett fåtal och ingen kan jag säga att jag behärskar. Kast att användas i alla möjliga, tänkbara situationer som kan uppstå i arbetet med kor och kalvar. Nyckelorden dock, är stillsam effektivitet. Få mest uträttat med minsta möjliga stress på boskapen. En traditionell, flätad råhuds reata är att föredra på grund av dess överlägsna tyngd och känsla, men även ett långt ranchlasso av den mjukare sorten kan få jobbet uträttat. En väl flätad kvalitets reata kan kosta mellan 5-600 dollar, så nylon- och polylasson för en tiondel av priset behöver inte vara fel. Vi börjar med några enkla heel-traps och jobbar oss sedan igenom lite finurligare kast som Houliahan, Del Viento, Scoop-Loop, en uppsjö backhand och bakom ryggen kast och till sist Johnny Blocker. Ja, det vill säga Jeremy gör, själv gick jag vilse efter det andra eller tredje kastet. Houliahan sitter dock och den blir nu mitt främsta vapen. Ett av de mer stilfulla kasten är Del Vienton. Svingen startar som en vanlig side-arm men med en snabb handledsvridning kastas lassot ut från målet för att sedan vända i en bumeranglik båge och draperar sig över kalven. Det ser otroligt imponerande ut när det utförs av ett proffs. Jag, jag lyckas fånga min egen häst!

Sonny

De nästkommande dagarna tillbringas på liknande sätt. Fodra, vattna och arbeta med hästarna. Inte alltid med framgång dock. Sonny, en sexåring med kraftig sadelskräck är ett praktexempel på detta. Han köptes av sin ägare från ett räddningscenter för misskötta hästar. Han hade tydligen straffat ut sig från ett par rancher i Montana då han sett till att flertalet cowboys fått gå hem.  Då Jeremys framgångar som tränare växer, mycket tack vare projektet med Ojos, ser han fler och fler problemhästar som kunder. Jeremy utstrålar ett lugn och en naturlig trygghet som hästarna känner vilket får dem att slappna av och ta till sig träningen. Sonny går igenom samma markrutin som Flash men när det blir dags att sadla formligen exploderar han. Han bockar, hoppar och far runt som en vilde i rundcorallen. Jeremy försöker få hans uppmärksamhet men när det misslyckas fångar han Sonny med lassot och tvingar honom att lyssna. Med lassot om halsen lugnar han ner sig något och vänder sin uppmärksamhet mot chefen. Jeremy longerar honom en stund med otaliga stop, vändningar och gångartsbyten vilket får Sonny att lugna sig ytterligare och vara mer fokuserad på Jeremy. Jeremy tränsar honom och får honom att ge till bettet innan han sätter foten i stigbygeln. Han låter Sonny känna sin vikt i stigbygeln från bägge håll och beslutar att avsluta sessionen med dessa små framsteg. Han medger dock att Sonny tagit ett par steg tillbaka sedan förra gången. Detta är dock poängen med Jeremy och hans sätt att hantera hästar. Han svär inte över Sonny eller hans hyss utan konstaterar bara lugnt och sakligt att det här inte var dagen att ta honom längre. –”Det är ett steg framåt och två tillbaks ibland” avslutar Jeremy.

Branding

Jag kliver upp vid sextiden nästa morgon och kör upp till huset och stapplar sömndrucket in i köket där Jeremy tacksamt möter upp med en rykande kopp kaffe. Det är måndag morgon och vi skall ut och samla ihop några ko-kalvpar för brännmärkning. Vi sadlar våra hästar samtidigt som grannarna Jim och Christina anländer samt vaqueron Richard Caldwell. Richard är god vän med Brandie och Jeremy och har tillbringat helgen med oss samt hållit i en cowhorse clinic över helgen. Richard är en outtömlig källa till information och kunskap på området då han arbetat på enorma rancher i hela västern under mer än 30 år. Jag kände mig som en svamp i hans sällskap och suger i mig allt om vaquerons historia och traditioner från honom.
Åter igen klättrar vi ur canyonen denna vindpinade dag och lokaliserar strax boskapshjorden. Vi delar upp oss i två grupper och börjar i sakta mak driva dem hemåt. Katie, Jeremys bordercollie gör det hon skall på Jeremys order och tåget börjar rulla. Richard och Christina tar höger flank, jag och Jim tar vänster medan Brandie, Jeremy och hundarna trycker på akter ut. Den kraftiga vinden gör det svårt att hålla kameran stadigt och min oro för hatten i stormen gör det inte ett dugg lättare.  Charlie, min ståtlige springare gillar inte heller att ideligen stanna för att fotografera. Tillslut ger jag upp, överlämnar min post till Brandie och beger mig skyndsamt nerför canyonen för att möta hjorden då den toppar krönet och myllrar nedför sluttningen. Det är en magnifik bild som målas upp när de första djuren dyker upp på toppen med solen glimmande i bakgrunden. Richard placerar sig längs canyon kanten och övervakar majestätiskt de passerande kossorna. Vinden river i hästens man och rycker i Richards hatt och armitas. Till slut är samtliga djur på väg nedför branten mot de väntande fållorna. Ojos distinkta siluett visar sig mot den stigande solen och när hemvändande hästars frustanden blandas med sporrars jingel och brölande kor, förs tankarna osökt till en annan tid.
Efter att ha sorterat ut de kalvar vi skall brännmärka samt gett läkarvård till en åring kliver de flesta av oss av och binder upp våra hästar. Brandie och Richard förblir beridna dock för att fånga de utvalda kalvarna med lasso. Jeremy plockar fram det elektriska brännjärnet och med viss förlägenhet i rösten erkänner han att det inte är särkilt traditionsriktigt. Anledningen till dess användning är dock att det lämnar ett bättre och tydligare märke.
Några av kalvarna är egentligen lite för små för att brännmärkas men som Jeremy antyder -” det är säkrast att ta dem nu annars blir det kanske inte av”. Brandie tar ett par svingar med lassot och lägger en vacker ögla över den förste kalvens huvud. Han hoppar och skuttar rätt ur densamme dock. Nästa försök går bättre då Brandie fångar både huvud och ett framben i sin loop. Det är detta man eftersträvar då kalven inte riskerar att kvävas med ett framben fast i öglan. Brandie vrider upp kalven och ger Richard en bra måltavla för ett heel-kast. De små kalvarna lämnar lite till övers för misstag då de har liten markfrigång och lassots ögla gärna blir lite för stor. Richard draperar stiligt sin reata över kalvens höft och under hans mage. Men åter igen hoppar kalven ur den samma. Nästa försök går bättre och denna gång fångas bakbenen. Richard tar slacket ur reatan, tar ett par dally´s runt sadelhornet och backar sakta hästen ett par steg. Markpersonalen skyndar fram i samma ögonblick kalven sträcks och faller till marken. Brandies rep tas av huvudet och läggs runt frambenen och kalven sträcks ånyo.
Lugnt och fint placerar Jeremy brännmärket på kalvens vänstra skuldra samtidigt som Jim öronmärker honom. JB Cattles tjurkalvar kastreras inte förrän de når fyra månaders ålder, allt för att de skall öka maximalt i vikt. Så länge de tas innan det manliga hormonet träder i kraft och förstör köttet. Jeremy avlöser Brandie och efter ett tag bär samtliga kalvar JB:s märke och släpps ut till sina väntande mödrar. Några äldre kalvar har hållits separerade i arenan vilket ger oss tillfället att träna på våra roping-skills. Det är hur kul som helst och ordentligt lärorikt att ha både Jeremy Dunn och Richard Caldwell ge tips och goda råd. Min nya, vassa Houliahan ger resultat tillsammans med en backhand-trap jag är mäkta stolt över. Som sagts tidigare behöver dock Del Vienton en del finputsning, vilket ger mig en strålande anledning att komma åter, eller?

Ordet tålamod

De här dagarna har gått alldeles för fort. Jag har fått en nygammal inblick i den gamla Californio Vaquero stilen att hantera både boskap och hästar då Jeremy frikostigt delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Om jag skall använda ett enda ord att definiera det med vore det tålamod. Det som står ut tydligast i Jeremys sätt att hantera sina djur är det enorma tålamodet! Tiden har ingen betydelse och hästarna känner detta. Jeremys mjuka, känsliga inställning betalar sig i längden och hans ödmjuka inställning kommer att ta honom långt.
Jag packar ihop allt jag fått vara med om och erfarenheter jag samlat och beger mig mot flygplatsen. Tack, Jeremy och Brandie för att jag fick trilla in och ta del av Er vardag.

Info: www.jbcattleco.com

[/private]