LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Här fortsätter vår artikelserie om ridgrenen Trail. Nu går vi bland annat igenom ryttarens hjälper och grundridningen.
NR 6/2010
Text: Lars & Mia Bråve Foto: Åsa Wikberg
[private]
Det är inte bara utrustning och klädsel som skiljer westernridning från engelsk ridning. Inom western utbildar man hästen att gå undan för tryck från tygeln, neckreining. En ytterligare skillnad mot till exempel hoppning och dressyr är att man rider hästen i en annan form. Hästen ska kunna bära sig själv i alla gångarter. Med bära sig menar man att den ska kunna samla sig och balansera sig bra i en sakta trav – jog och en kort galopp – lope. Hästen sänker halsen och huvudet medan den höjer bogen, bröstkorgen och ryggen och sätter bakbenen längre in under sig. I klassisk dressyr rider man hästen mer mellan hand och skänkel för att samla den. Det får man även göra med en westernhäst när man bygger upp den och innan den är stark nog för att samla sig på en lång tygel och bära sig utan att ha stöd i munnen. Man rider även westernhästen med kontakt i munnen när man värmer upp och när man utbildar den.
Ryttarens sits
Inom westernridningen kan det variera från gren till gren vilken typ av sits man skall ha eller hur viktigt det är med ”rätt” sits. I tävlingsgrenen horsemanship sitter man i en klassisk lodrät sits med rak linje mellan ryttarens axel, armbåge, höft och häl. I tävlingsgrenen cutting är sitsen en helt annan av praktiska skäl. I trail ska man ha en lodrät, effektiv sits där man kan styra hästen med sits och skänkel. Man ska kunna flytta hästen med viktförflyttning och sittbenen och det ska ske enkelt, smidigt och lätt. För att kunna manövrera hästen och reglera tempo på en trailbana med många bommar och hinder så måste sitsen vara effektiv.
Ryttarens hjälper
För att få en effektiv sits måste man kunna styra hästen med hjälp av vikthjälper, sittben, blick och skänklar. Målet är att så småningom kunna ta sig fram med så lite hjälp av handen och tygeln som möjligt. I trail ska du sitta rakt upp och ned på dina sittben. Med sittbenen kan man så småningom reglera hästens riktning, fart och samling. Med sittbenen hjälper man även hästen vid galoppfattning och byten. Tänk alltid på att sitta på det yttre sittbenet i en sväng. Så till exempel i serpentinridning får du byta sittben flera gånger. Vrid alltid ditt bäcken och dina axlar parallellt med hästens bogar i rörelseriktningen och se vart du är på väg, samtidigt som du sitter mitt på hästen och inte sänker din axel i sidled. Dina axlar ska vara horisontella.
En av dina viktigaste hjälper är din röst. Lär hästen dina röstkommandon redan som ung när du tränar den från marken. De vanligaste kommandona är ”whoa” för halt och pussljud för lope. Komplettera med egna kommandon för avsaktning, ökning, jog och ryggning. Till exempel schhh (saktning), smackning (ökning), back (ryggning). Röstkommandon är ett komplement till dina andra hjälper men kan även tränas att användas separat. Tänk bara på att du ska vara konsekvent när du använder dina röstkommandon.
Händer och tyglar
Neckreining är ett centralt begrepp inom western. Hästens bogar och därmed riktning styrs genom neckreining, det vill säga att hästen går undan för tryck från tygeln. När du till exempel lägger höger tygel mot hästens hals så ska den svänga till vänster.
En unghäst rids på vanligt tränsbett med delade tyglar och tvåhandsfattning. Den yngre hästen rider man oftast med lite hjälpande och ledande tygeltag. Vid svängar kan man öppna upp, leda, med innerhanden och använda yttertygeln mot hästens hals – neckreining. Tänk på att ta handen i riktning utåt och inte bakåt. När en westernhäst är färdigtränad så ska den kunna ridas på en hand och med neckreining. Det vill säga, hästen ska gå undan för minsta tryck när du för tygeln svagt åt vänster eller höger. Tygelhanden ska vara placerad över mankammen framför sadelhornet. Det är valfritt att rida med vänster eller höger hand.
Vid tvåhandsfattning korsar man de lösa tygeländarna och låter dem ligga på var sida om hästen. Man kan sluta hela handen om tyglarna eller välja att ha tyglarna mellan ringfingret och lillfingret. Tummen lägger du över tygeln. Du bör ha cirka två decimeter mellan händerna, yngre hästar har man ofta längre mellanrum på.
Vid enhandsfattning håller man båda tyglarna i sluten höger- eller vänsterhand. Om du vill kan du placera pekfingret mellan tyglarna. De lösa tygeländarna ska ligga på samma sida som den hand man rider med. Rider man på en hand vid tävling får man inte använda den andra handen till hjälp. Gör man det blir man diskvalificerad.
Skänklar
För att kunna sitta i en korrekt, effektiv och lodrät sits måste du ha en bra längd på stiglädret, fendern. Du kan inte ha så långt stigläder att du måste stå på tå om du ska resa dig upp i lätt sits, men det får inte heller vara så kort att du skumpar i sadeln när du sitter ned i jog. Släpper du foten från stigbygeln så brukar det vara en bra längd när du kan fånga upp stigbygeln genom att tippa upp tån. Stigbygeln i nivå med vristen kan vara lagom. Tänk på att ha knä och tå framåt, parallellt med hästen. Vrid inte ut benet så tårna pekar ut från hästen. För att ha en effektiv skänkel så måste du kunna använda den och röra den. Det kan du bara om du har tårna framåt och hälen sänkt. Träna på att kunna använda överskänkeln från låret också. Om du bara drar bakåt underskänkeln, nedre delen av benet, för att till exempel flytta hästen så åker hälen upp och tån ned. Då hamnar din sporre på helt fel plats och du får fel position på hela kroppen, inklusive dina sittben. Använd istället hela benet, både över och underskänkel, då kan du dra skänkeln bakåt och bli kvar på rätt sittben samtidigt som din kropp är i rätt position. När du använder hela benet så kan du manövrera hästen helt och hållet med skänkel och sits. Det är viktigt att inte bli sittande i en stolsits med knäna för långt fram och fötter rätt ut – ett alltför vanligt problem. Över- och underskänkel använder du både till framåtdrivande, samlande, bromsande och sidvärts rörelser samt till ryggning. Det är den hjälp du ska använda mest.
Sporren ett hjälpmedel
För den oinvigde kan westernryttarens sporre se otrevlig ut, men för en duktig ryttare är den en förstärkning som används för att finjustera hästens rörelser. Den används för att samla hästen, korrigera den och göra fina förflyttningar på ett sådant sätt att hjälperna är ”osynliga” för åskådaren. Sporren är ett bra redskap vid alla sidoförflyttningar, ryggning, samling och vändningar. Man kan naturligtvis rida utan sporrar, speciellt om man är oerfaren bör man vänta med att använda dem.
Gångarter
Skritt (walk) i trail ska ske taktfast i fyrtakt och inte överilat. Hästen ska vila på steget. Skritten ska se lugn och samlad ut. Det är viktigt att hästen inte taktar. Jog är en långsammare trav i tvåtakt. Här ska man vara noga med att hästen är så samlad att den lyfter på benen och inte slår i bommarna. I alla gångarter är det viktigt att man kan reglera längden på stegen för att anpassa dem till den bana som ska ridas. Är det långa avstånd mellan bommarna i hindren får man öka steglängden. Är det trångt, mellan skrittbommarna till exempel, måste man kunna bromsa upp och korta steglängden så mycket att hästen nästan står stilla och lyfter ett ben i taget. I lope (sakta galopp) är det speciellt viktigt att ta reda på hur långt det är mellan bommarna. Detta för att veta om man ska driva på för att öka steglängden så att hästen når över bommarna, eller samla och korta ned galoppen så mycket att det går väldigt, väldigt sakta om det är en snävt byggd bana. Galoppbommar med ökad galopp kanske vi så småningom kommer att se även i Sverige, då de introducerats vid tävlingar i USA.
Utrustning för häst och ryttare
På trailtävling rider man med klassisk westernutrustning. För ryttaren innebär det oftast hatt eller hjälm, skjorta, byxa eller jeans, chaps, western boots och sporrar om man vill. Spö är inte tillåtet i någon ridgren inom western. Många som tävlingsrider vill ha en färgkoordinerad utrustning där både tävlingskläder och sadelfilt matchas med hästens färg. Här varierar modet från år till år och mycket styrs via influenser från USA. Många som tävlar trail på lite högre nivå tycker om silver- och strassdetaljer på sadel och träns. Inom ranchtrail är inte denna utrustning tillåten, där vill man se en praktisk arbetsutrustning. Hästen får inte ha några benskydd, lindor eller hjälptyglar. En häst som är fem år och yngre får ridas på tränsbett eller bosal. Sidepull är inte tillåtet, ej heller nosgrimma på träns. Häst som rids på stångbett får ha delade tyglar eller romaltygel. Lössvans är tillåtet i trail, men tänk på att sätta den högre än när du rider pleasure eller visar i halter. Du vill ju inte att svansen ska bli kvar på banan efter ryggningshindret.
Man bör alltid läsa regelboken för den klass man ska tävla i. Där står vilken utrustning som är obligatorisk och vilken som är valfri. Detta kan ändras år från år.
[/private]
