Två viktiga lärdomar från Americana 2017

Ja, detta blev ett långt inlägg. Men jag säger bara, det är värt att läsa. För just detta inlägget innehåller faktiskt en del viktiga saker som jag tycker många i alla fall borde ge 5 minuter och läsa igenom!

Så, om ni har Lucky Rider på Facebook så kanske ni har sett att jag och flera svenskar har varit i Tyskland, Augsburg, och tävlat på Americana för ett tag sen. För er som inte vet, Americana är en stor kossetävling som hålls vartannat år i Augsburg. Det är ryttare och hästar från flera olika länder och även de största ryttarna som Baeck, Fonck, Ludwig, Kronsteiner, Pini med flera är där. Vilket gjorde att lilla jag kände mig ännu mindre på startlistorna än innan. Hästarna dessa ryttare satt på, även andra ryttare, fick mig att rysa. Man ryckte på axlarna för en 72:a… Ni förstår nog vad jag menar. Under denna resan lärde jag mig galet mycket, men det är två saker jag vill ta upp.

När jag för några år sedan såg videor från Americana fick jag gåshud, fatta att få tävla DÄR på den STORA arenan men den ENORMA publiken! Så när pappa tog upp Americana som en framtida tävling tappa jag orden. Trodde han seriöst att jag skulle passa in där? Namnet Elina Lindstad passar inte på de startlistorna. Jag blev såklart glad att min pappa trodde på mig, men fatta om jag blev nervös. På något sätt gick aldrig nervositeten så långt, för jag hade en tanke i bakhuvudet att vi kommer aldrig ta oss dit.

Juni, juli, augusti går. Vi är fortfarande inställda på att åka, anmälan är inskickad, box och camping bokad, träningen är i full gång. Först då kom chocken; SHIT, jag ska till Americana! Vi packade bussen, lastade hästen och ett antal timmar senare stod både jag och pappa med fötterna på tysk mark, mer specifikt; Am Messezentrum, Augsburg, Tyskland! Jag och pappa går ur bussen, kollar på varandra och börjar skratta. Vi tog oss hit! Och tror ni inte man blir liiiite starstrucked när man ställer in Pärlan i stallet och inser fakta. Vi delar stallgång med Pini, Fonck och Baeck! Den du! Men det var först då jag insåg vad vi verkligen gett oss in på. Och jag blev så extremt taggad!!! Nervositeten bara försvann och allt blev till en enda stor dröm som höll på att gå i uppfyllelse.

Så vad vill jag komma fram till? Jo, tips 1. Även om ni känner er små (precis som jag gjorde och fortfarande gör) så får ni möjligheten till något liknande så kör! Var inte rädda för att “göra bort er”, ingen kommer ihåg det ändå. Känner ni att ni kan och vill, så är mitt tips att ta dessa möjligheter och samla erfarenhet istället för rosetter. Det var exakt det jag gjorde och är så himla nöjd, glad och framför allt stolt att jag, min pappa och speciellt jag och min häst tillsammans klarade detta.

Så, nästa ämne. Jag vet att detta är ett lite “känsligt” ämne speciellt i Sverige, men jag måste ta upp det här med att promota sig själv, sina hästar och sina resultat. När jag kom in i stallet så var det första jag såg, en 2x2m stor promotionposter som tillhörde Denis Pini (våran boxgranne). Det var en stor bild på Denis när han tävlade och sedan en massa loggor från olika sponsorer och såklart hans egen logga. Pappa kollade bara på mig och sa “Jag sa ju att vi skulle ta med din poster också!” Men när pappa hade tagit upp idéen hemma hade jag varit en typisk svenne och sagt “Nä men det är ju lite skrytigt. Vi lämnar den hemma.” Och ändå så är min poster bara 2x1m, alltså mindre än Pini’s. Men under veckan i Tyskland lärde jag mig att man ska inte skämmas över att synas lite. Alla storfräsare hade sina loggor på allt en logga kunde sitta på. Boxar, grimmor, täcken, jackor, västar, kepsar, posters och allt däremellan. Och ja, jag ångrar att jag lämnade min promotionposter hemma. Jag har faktiskt några resultat och liknande jag kan skryta med så varför i hela världen ska jag inte göra det? Den där svenne-lagen att man ska vara så blygsam och tyst, inte sticka ut, kan ju bara ta och försvinna.

Så tips 2, var inte rädda för att synas! Har du en poster, ställ upp den. Har du några resultat du är stolt över, berätta om dem. Har du någon ide om en snygg logga (eller om du reda har en), låt den synas överallt. Jag tror ni förstår vad jag menar, man ska väl inte gå runt och tro att man är bäst i världen, men man kan ju faktiskt få göra reklam för sig själv utan att vara skrytig eller mallig. Right?!

Som ni nog förstår har denna resan varit något av det häftigaste jag gjort i hela mitt 17-åriga liv. Att höra sitt namn ropas upp i ett så pass maffigt sammanhang är rent ut sagt helt j*vla galet! När jag ändå sitter här och skriver måste jag faktiskt tacka lite folk, alla författare har ju några tack-ord i sina böcker så varför ska inte jag också? Hihi..

Först och främst och mest måste jag tacka min häst, Pearls Peppy Lady, Pärlan, Pearly, Buppen, Hjärtat, Grisen, ja vad hon nu ska kallas just denna stund. Behöver nog inte säga så mycket, ni hästfolk vet precis hur tacksam jag är för denna underbara häst.

Inne på det spåret måste jag även tacka Inge Överlien för att han fått fram denna superstjärna till häst.

Även stort tack till alla som kom fram och peppade och grattade och kramades under hela veckan, ni betyder mer än ni anar!

Tack alla vänner som står ut med att jag spenderar 99% av min tid i stallet eller på tävlingar. Blir inte mycket tonårsliv med er, men ni vet att ni betyder mer än diamanter och ert stöd är guldvärt.

Till min mamma, brorsa och mormor, ni är rätt grymma som orkar med mina skriksamtal när det gått bra. Eran pepp och att ni tror så på mig gör mig tårögd (blir lite tårögd när jag skriver detta faktiskt).

Och sist men absolut inte minst, TACK SÅ OTROLIGT GALET MYCKET PAPPA! Utan dig hade jag aldrig tagit mig så långt som jag gjort. Det är du som lärt mig allt och du som fått mig att inse, att jag faktiskt klarar så extremt mycket mer än jag själv tror. Så tack alla för att ni låter mig leva i min mest galna och osannolika dröm någonsin!