Välgörare för kropp och själ – Urhästarna på Mörkö

En del tycker att Islandshästen är som en havremoppe, ”bara att åka med”. Men Marie-Louise Thorwaldson delar inte riktigt den uppfattningen.

– Precis som med andra hästar blir de vad man gör dem till. Men visst, Islandshästar är otroligt smarta och har en stor förmåga att anpassa sig efter ryttarens kunskaper.

Tjugofem år har gått sedan hon själv red islandshäst för första gången.

– Jag hade precis brutit upp från ett längre förhållande och kände att jag behövde komma bort ett tag. Tillsammans med två kompisar åkte vi på ridlägervecka till Ulvön vid Höga kusten.

Marie-Louise hade redan flera års erfarenhet av hästar, men Islandshästen blev något nytt. Den var ju inte så vanlig i Sverige då.

– Vi red över stock och sten, genom vatten och på oupptrampade stigar. Utefter långa, bilfria grusvägar fick vi prova på tölten. Wow, jag upplevde en befriande känsla i hela kroppen. Vilken kraftfull häst islänningen är, en stor häst i litet format. En sån ville jag ha.

Förverkligad dröm

Längst upp på vackra Mörkö i Södertälje skärgård ligger Engsholms säteri. Här har Marie-Louise kunnat förverkliga sin dröm.

– Ja, och det blev inte bara en, det blev ju faktiskt sju, säger hon stolt och med en klingande röst som avslöjar norrlandsgener.

I en stor öppen hage med utsikt över fjärden står en grupp hästar och mumsar på sitt hösilage. Marie-Louise myser med hela ansiktet och hennes ovanligt blå ögon lyser i den tidiga morgonsolen när hon presenterar charmtrollen Stormur, Gletta, Drifa , Geisli, Hersir, Tinna och så skäcken Glaesir alias Pochahontas. Hans ”kostym” skiljer sig från de övrigas, men så betyder också Glaesir annorlunda på Isländska. Vi går in i hagen. Marie-Louise är klädd i hatt, jeans, chaps och en mysig, handstickad islandströja. Hon smälter väl in i den melerade lilla flocken som kommer fram för att hälsa. Vänliga mular sniffar nyfiket och puffar varm andedräkt i den svala morgonbrisen. Hästarna har börjat sätta päls inför vintern och ser ut som oemotståndliga nallebjörnar.

Motprestation

I början av 90-talet träffade hon sin livskamrat, jordbrukaren Peter Thorwaldson. Peter är född på Engsholms säteri och här har han bott i hela sitt liv. Marie-Louise flyttade hit 1994. Tillsammans arrenderar de gården som är på 200 ha. Bostadshus och även övrig bebyggelse har en arkitektur som både är ovanlig och pampig. Precis granne ligger tjusiga Engsholms slott och omgivningarna bjuder på en underskön natur.

– Det var faktiskt ett gemensamt intresse för natur och friluftsliv som länkade oss samman. Peter har ett förflutet som kustjägare. Tidigt drog han med mig på en jättejägarmarsch i Helagsfjällen i Härjedalen. Som motprestation skulle han få rida Islandshäst och vi åkte till Stall M i Norge, ler Marie-Louise. Ler. Det gör hon ofta.

Plötsligt stod det klart för mig

Nu var det dock lågsäsong med turridningarna på Stall M. Ägaren och tillika islänningen Magnus Magnusson trodde att paret kommit i hästaffärer.

– Vi möttes därför av; ”Jaha, ni är här för att köpa häst”! Det hade vi ju inte alls tänkt, men plötsligt stod det klart för mig. Jag skulle ha Islandshäst. Det var precis som om jag behövde höra någon annan uttrycka det.

Peter gav sitt godkännande. Även svärmor Rita, Peters mor, blev inblandad i affären. Hon, som aldrig ridit och som egentligen var livrädd för hästar, gick förstående in och köpte en häst till. Man måste ju ha minst två!

Hemma på Engsholms Säteri fick det gamla potatislagringshuset i anslutning till ladugården en helt ny funktion.

– Peter, hans bror och pappa hjälptes åt med ombyggnationen och det resulterade i världens finaste stall, Stall Myran.

Så kunde Magnus anlända med Drifa och Geisli, ett sto och en vallack, båda födda på Island. Marie-Louise satte genast igång med träningen och även med att utbilda svärmor Rita, som absolut ville lära sig att rida.

Energierna flödar 

Hur hästar uppfattar världen och hur man bygger ett harmoniskt förhållande till hästen var områden som Marie-Louise ville fördjupa sig i. Den gamla ridskolans metoder hade aldrig riktigt passat henne. Hon slukade böcker om Natural Horsemanship och hon åkte på clinics för tränare med känsla som kommunikationsredskap. Det gjordes även en clinicresa till USA. Att bli en tydlig och bra vägledare för sina fyrfota vänner var inte bara ett önskemål utan en självklarhet.

Islandshästarnas entré i Marie-Louise liv väckte också ett stort intresse för landet där de kommer ifrån. Idag känner hon nästan släktskap med den eldsprutande ön i Nordatlanten, strax söder om Polcirkeln. Sedan hon och Peter gifte sig på Island 1996 har Marie-Louise varit där flera gånger.

– Landet är så starkt och dynamiskt, bergen, gräset, ljuset. Där flödar energierna, man kan så tydligt känna kraften från moder jord. Det är också häftigt på vilket sätt den karga naturen och det stränga klimatet har format hästarna, säger Marie-Louise och får ett drömmande, gåtfullt uttryck i ögonen.

Älskas & respekteras, inte mutas

Islandshästen anses vara världens renaste ras. Den kom till Island med vikingarnas långskepp redan på 800-talet och har sedan dess levt isolerad på denna ö. Där har den kunnat bevara sin genuina natur och sina extra gångarter, tölt och pass. Det har varit och är fortfarande förbjudet att importera andra hästraser och de islandshästar som lämnar landet får aldrig återvända. I den gamla asatron var hästen helig och stod i förbund med gudarna. Den hade en viktig roll som människans tjänare, både i religiösa och vardagliga sammanhang. Än i dag dyrkas den genuina urhästen för sina fina egenskaper.

– Islänningarna är ett duktigt hästfolk, förmänskligar inte och ger sällan godis. De menar att hästen är en arbetskamrat som ska älskas, respekteras och inte mutas.

För några år sedan besökte Marie-Louise Skagafjödur på norra Island. Där fick hon uppleva ett traditionellt hästintag.

– 600 hästar vällde fram över fjället, en helt magnifik syn. Isländska cowboys drev ner den enorma flocken i dalen och där föstes hästarna in i fållor för att sedan sorteras till olika gårdar. Det är ett imponerande jobb de gör, men stundtals går det ganska tufft till. Unga djur, födda på fjället, får ibland ett kaotiskt första möte med människan, särskilt vid de trånga sorteringsfållorna där de lätt separeras från sina mammor och handgripligen lyfts in i rätt fålla.

Duktiga terapeuter

Sex av Marie-Louise hästar är födda på Island. De har vuxit upp naturligt i flock och lärt sig hästars effektiva kommunikation. De har integritet, är kloka, viljestarka och dessutom utvecklade med ett sjätte sinne. Den här sensitiviteten är något Marie-Louise vill bevara, ta lärdom av själv och även delge andra. Hon brinner i sin entusiasm att lära folk umgås med hästar på bästa sätt, komma över rädslor och uppleva spännande äventyr tillsammans.

Efter att ha fått svärmor trygg i sadeln och dessutom ökat hästantalet till sju startade Marie-Louise en småskalig verksamhet på gården. Stall Myran erbjuder turridningar, men också ridlektioner för alla mellan tre och sjuttio år. Små grupper, kvalitet istället för kvantitet samt ett stort säkerhetstänk är basen. Och hanteringen av hästen, före och efter ridningen är lika viktig som just själva ridningen.

– Det gäller förstås att bemöta varje gästs önskemål och kunskapsnivå. Vissa vill inte alls rida, bara umgås med hästarna, känna in och njuta av djurens kravlösa närvaro. Hästar är duktiga terapeuter. Deras förmåga att plocka fram det bästa hos oss är unik, menar Marie-Louise.

Hon berättar om utbrända människor som kommer till Stall Myran och praktiskt taget medicinerar sig själva genom hästarna. Hon berättar om folk som i samband med kick-off, möhippa och annat blir ”tvingade” hit. Folk som aldrig i livet tänkt sätta sig på en häst, men som ändå gör det, övervinner rädslan och sedan blir frälsta.

Deras glädje blir min glädje

Sedan 2005 har Stall Myran handikappridning på programmet, var- eller varannan vecka. För människor med funktionsnedsättning och särskilda behov har hästens läkande kraft stor betydelse.

– Framför allt är det vuxna med diagnosen autism som kommer hit. De flesta har svårt att prata ord, men är duktiga på det tysta språket mellan människa och djur. De kommunicerar i bilder, precis som hästarna.

Marie-Louise hävdar att ridterapi är väldigt positivt för personer med autism. Rytmen och den motoriska stimulans ridningen ger öppnar upp blockeringar och ökar kroppskontrollen.

– Det är en sådan lycka när man märker hur de utvecklas. Plötsligt kan de säga och göra saker jag inte trodde var möjligt. När världen får ett sammanhang stegras självkänslan. Och deras glädje blir förstås också min glädje.

För två år sedan arrangerade hon och en assistent en resa till Island för de autistiska rideleverna.

– Fem fantastiska dygn, tuffa, tröttande, tålamodsprövande men också alldeles underbara. Vi red, fållade in hästar, badade i varma källor och upplevde massor tillsammans. Magiskt! Där, i den hårda naturen, hände så mycket och de klarade av äventyren galant, visade med all tydlighet att de vill åka tillbaka igen!

Göra mindre och få mer

Hon utövar yoga och hon är core-instruktör. Marie-Louise lyssnar inåt, jobbar mycket med känsla och energier, hur man hittar sitt kraftcentra och hur man balanserar sig. Detta kommer till nytta på hästryggen.

– Ridningen är en rörelsemeditation, precis som yogan. Att meditativt kunna höja och sänka energin är en tillgång att ha med sig upp i sadeln. För hästen är det naturligt och den känner av vad det är du vill. Man behöver inte rycka, slita, dra och banka. Göra mindre och få mer, brukar jag predika.

Islandshästen är trots sin litenhet väldigt stark och det sägs att den kan bära upp till hundra kilo.

– Visst den är viktbärande, men om ryttaren är spänd och obalanserad blir hästen också det, med olater och skador som följd. Jag är jättenoga med att lära ut en centrerad lodrät sits, att andas rätt, vara tydlig med vad man vill och följa med i hästens rörelser, veta var den har sina hovar, säger Marie-Louise och skrattar till åt sin uppradning av ”krav”. Självklart måste det få ta tid och självklart måste man få göra fel innan det blir rätt, lägger hon till.

Friluftsboden

Att makarna Thorwaldson skulle hamna i någon riskzon för bekvämlighet är inte troligt. Utöver heltidsjobb, jordbruk, entreprenad- och hästverksamhet driver de även en gårdsbutik, Friluftsboden. Här säljer man friluftsprodukter av bästa kvalitet. Gregory, Arc´teryx, Smartwool och Marmot är några av märkesvarorna. Det är mycket Peters erfarenheter från det tuffa militärlivet som ligger till grund för urvalet. Butiken, som startade 2006, har öppet onsdagar och lördagar. Trots en ganska isolerad placering här ute på Mörkö går försäljningen riktigt bra. Att ge kunderna en personlig och proffsig service är affärsidén och också det som motiverar. En av samarbetsparterna är Udda Äventyr, vilka arrangerar äventyrsridning i lappländska vildmarken.

Jag tror jag är kär

Peter är väldigt lugn. Marie-Louise är spontan och pratglad. Fullt ös. I oljerock och hatt visar hon upp sina trevliga hästar, från marken och uppsuttet, med och utan handhäst. Under eftermiddagen blir jag erbjuden en ridtur. ”Här har du borstar, chaps och ridhjälm”. En stund senare sitter jag uppflugen på Gletta, ett finkänsligt och piggt fuxsto. Marie-Louise väljer Hersir, en mörkbrun vallack hon själv ridit in. Det blir en lustfylld ritt genom ett ljuvligt landskap i höstens sprakande färger. Turen går ner till havet, vidare in i ”Sherwoodskogen” och upp över höga åsar. Vi rider i skritt, trav och galopp och sedan får jag prova den bekväma tölten, också kallad gudarnas gåva.

”Höj blicken, öppna höfterna, hitta tyngdpunkten och andas”, ”Braaa.” Marie-Louise rider framför, men hör hur vi hamnar i den klassiska fyrtaktstölten. Och nog måste jag ha synkroniserat mig rätt, för Gletta och jag verkligen flyter fram. Mytologins åttabente Sleipner dyker upp på näthinnan. Vad härligt! Manen fladdrar över händerna, en kylig kvällsvind biter i kinderna. Det har hunnit mörkna rejält och långt bort syns Engsholms gård lysa svagt under Karlavagnens stjärnor sju. Ett härligt må bra-hormon sprider sig i hela kroppen. Jag tror jag är kär i ”min” lilla häst, utbrister jag.

Ur dunklet strax intill hörs Marie-Louise självklara, glada stämma.

– Jag vet, Islandshästar har den inverkan, på de allra flesta av oss.

 

För mer info: www.friluftsboden.se