Westernridning i Snapphanebygd

De intensivt blå ögonen under den bruna cowboyhatten synar oss där vi går i ett lätt duggregn och med var sin grimma i handen.

[private] – Vill ni ha lugna eller pigga, undrar Gerry leende och blickar ut över den stora hagen där hans hästar fridfullt går och betar.
Vi som ska svara på frågan är en liten grupp människor med en något udda sammansättning och består av tre distriktsläkare, ”Chassi”, ”Eta” och Ylva, en polisintendent Marianne, samt en fotograf (jag själv). Vad är det som har fört oss samman och vad har vi gemensamt? Jo, vi är i ungefär samma ålder, vi älskar hästar och har ridit en gång i tiden. Sedan kom barn och annat in i bilden och ridningen fick stryka på foten. Nu vill vi ut på hästryggen igen och när vi ändå är igång, varför inte prova på westernridning.
Elfte säsongen
Här på Hyrhäst Espered hos Gerry och Gunilla Arvidsson finns den möjligheten. Gården är vackert belägen vid foten av Hallandsåsen och bakom boningshuset brusar Stensån. I de omkringliggande hagarna finns sammanlagt sexton hästar av olika raser och samtliga är anpassade för turridning. Nåja, det lilla nytillkomna New Forest-fölet har några år kvar innan det blir dags för sadel o träns.
Gerry sorterar lugnt och sansat våra vilda önskemål om olika karaktärsdrag och snart är vi tilldelade var sin passande häst. Själv har jag önskat en mentalt stabil ”kamerahäst” varför mörkbruna Patrick av irländsk härkomst blir den självklare aspiranten. Vi leder in hästarna i stallet för att borsta, kratsa hovar, sadla, tränsa och packa de sadelväskor som ska med. Utanför stallknuten har himlen öppnat sig och regnet vräker ner. Det är en tur på två dagar som väntar med cirka tio timmar i sadeln. Alla har regnkläder men vi avvaktar lite med avfärd i hopp om att vädrets makter ska lugna ner sig. Under tiden bekantar vi oss med varandra och hästarna.
– Det här är elfte säsongen som jag bedriver turridning, avslöjar Gerry. Men i år ska jag faktiskt arrendera ut verksamheten till vännen och hästentreprenören Evalena Åberg,
Evalena som håller på att integreras i rollen som turledare ska följa med på ritten. Trots sin ringa ålder på 23 år har hon en gedigen och bred hästutbildning bakom sig. Hästar är hennes liv och hon har en egen liten ranch i närheten av byn Hasslöv tre kilometer härifrån.

Westernridna hästar
Äntligen avtar regnet något. Klockan har hunnit bli tio denna lördagförmiddag i mitten av maj och vi får leda ut våra nyvunna kompisar i paddocken för en kort introduktion i westernridningens konst.
– Hästarna är tränade att ridas med sätet både i skritt, trav och galopp. De tudelade tyglarna ska hållas omlott och slaka. När ni ska svänga lägger ni över vikten samt motstående tygel åt det håll ni ska. De undre skänklarna ska hållas stilla och de övre klämmer ni med när tempot ska ökas. Vid galopp kan ni göra ett litet pussljud med munnen, informerar Gerry sakligt som om det vore det mest självklara i världen för de av oss som tidigare bara ridit engelskt.
Med koncentrerade miner ger vi oss iväg. Det är en brokig liten skara som sluter upp på led efter Evalena i täten. Hästarna skiftar i såväl färg som ras. Det är Halvblod, Nordsvensk, Tinker, New Forest, Arabiskt fullblod och så min irländare.
– Anledningen till att jag inte väljer de klassiska westernraserna Quarter och Paint är att de är så dyra att investera i för den här formen av verksamhet, berättar Gerry som sällan betalar mer än 20 000 kronor för en häst. Jag köper gärna grundtränade unghästar som jag sedan formar själv.
Nät av ridvägar
Hovarnas klapper mot grusvägen avtar när vi viker in på en mjuk skogsstig vid Kungsbygget där det ligger en stor rodelanläggning.
– Här kan man åka rodel i en 900 m lång bana, säger Gerry och meddelar stolt att han har provat på själv.
Inne i skogen med höga granar får vi lite skydd mot det envisa regnandet. Mariannes regnkläder är inte av bästa sort men Gerrys gulbruna och skräddarsydda skinndress med fransar verkar vara av allround-kvalitet. Vi färdas i skritt och s k jogg. Denna saktare form av trav är nästan lika skön som islandshästens tölt. Myrstackar kantar stigen och utefter stammen på en gran skuttar en lekfull ekorre. Landskapet sluttar svagt uppåt och vi ska efterhand ta oss till Hallandsåsens topp via sydsidan av denna flera miljoner år gamla horst som bildar gräns mellan Halland och Skåne. Området ger fantastiska möjligheter till långritter och förutom ridled Laholm så har Gerry själv byggt upp ett nät av ridvägar genom åren. Dessa vägar ska Evalena nu lära sig och hon försöker memorera alla höger- och vänstersvängar i terrängen där hon sitter på den vita araben Bettan. Bettan är Gerrys äldsta häst. Med den har han tävlat framgångsrikt i Reining för ett antal år sedan.
– Det går alldeles utmärkt att rida western på andra raser än Quarter och Paint, påpekar han bestämt.
Gerry berättar överraskande att han, genom sin dotter, lärde sig att rida först när han var 45 år. Helt ofattbart! Karl´n ser ju ut att vara född cowboy. Innan hästarna blev en livsstil drev han ett plastföretag. Tänk vad häftigt att genomföra en sådan drastisk förändring mitt i livet!
Till bords i Guds fria lokal
Efter några timmar på hästryggen börjar det, trots de bekväma westernsadlarna, att kännas i lårmusklerna. Den mörka granskogen har övergått till förtrollande och skir bokskog. Vi är inne på naturreservatet Djurholmens område. Plötsligt uppenbarar sig en härlig syn. Under några stora bokträd står, i skön kontrast, ett litet bord dukat.
– Här tar vi rast, utropar Evalena.
Gerry presenterar samarbetspartner Lena Bengtsson. Det är hon som har förberett den lättare lunch vi snart ska avnjuta. Tillsammans med sin make Håkan driver hon Bed & Breakfast på den gård i Bingsgärde som om några timmar kommer att bli dagens slutstation.
Medan vi tar hand om våra hästar genomför Gerry en provisorisk inhägnad strax intill. Tränsen åker av men sadlarna behålls på och hästarna får, liksom vi, en välbehövlig vilostund. Som genom ett trollslag skingrar sig molnen precis när vi sätter oss till bords. Ett poetiskt skimrande ljus uppstår då solen skickar sina strålar genom det friskt limegröna bladverket. På bordet står vinglas och Gerry plockar fram en vinbox ur sadelväskan.
– Jodå, säger polis Marianne och skrattar, han har serveringstillstånd. Även i Guds fria lokal!
Marianne känner Gerry sedan tidigare och har varit med på flera ridturer.
Det smakar verkligen med mat och det känns lyxigt med ett glas rött. Även om alkohol och hästar inte hör ihop så bidrar det glaset trots allt till en något mer avslappnad sits i westernsadeln.
Galopp i Snapphanebygd
Solen strålar när vi rider genom en stor myr med ett myller av stigar som alla verkar döpta. Mina tankar för mig till historieböckerna och 1600-talet då Hallandsåsen, med alla sina gömställen, var ett utmärkt tillhåll för Snapphanar. Men även en bit in på 1900-talet var vägen över åsen fruktad av resenärer som färdades här. Området var ett känt tillhåll för laglösa och det skedde många överfall. Min häst Patrick rycker till. Det verkar precis som om han har läst mina tankar. Jag tittar in i buskaget men kan inte se något konstigt. Nåväl, i sällskap av läkare, polis och cowboy så är väl säkerheten tryggad om någon dåre skulle dyka upp.
– Nu är det dags för galopp, upplyser Gerry!
Hästarna är pigga och glada och går lätt över i den underbara gångarten. Det här är livet! Lukten av svettvarm häst konkurrerar snart med doften från de syrenhäckar vi rider förbi. Landskapet har sakta men säkert övergått till en mer öppen karaktär. Långa och välbyggda stengärdesgårdar kantar hag- och åkermark. Stämningen är hög och humöret är på topp.
30 km i timmen
Vid en rolig vägskylt med ett Reining-ekipage och en upplysning om maxhastighet 30 km/h stannar vi till. Här står två fuxfärgade Quarterhästar och tittar nyfiket på oss vid en grind utsmyckad med ett ko-kranium. Ägaren kommer och hälsar och bjuder spontant in oss att sitta ner en stund på hans westerninspirerade veranda i anslutning till stallet. Traditionsenligt binder vi upp våra springare vid en stock och äntrar sedan verandan som pryds av klassiska westernföremål. När Gerry slår sig ner i en gungstol och slänger upp fötterna på bordet får jag en stark förnimmelse av någon huvudrollskaraktär i en gammal svartvit cowboyfilm. Det blir en trevlig pratstund. Men eftermiddagen är sen och det är snart dags för oss att ta adjö. En knapp timme återstår innan slutmålet. På en härlig grusväg fattar vi åter galopp och denna gång går det undan. Polisintendent Marianne susar iväg på sin Figaro med ena armen i vädret och ekipaget åker nästan dit för fortkörning. Även Patrick ligger på och den kameraförsedda sadelväskan studsar allt häftigare mot hans sida.
– Anpassa hastigheten, påminner Gerry med ett smil i mungipan där han kommer i samlad galopp.
Gerry är väldigt lugn och det verkar han ha fört över på sina hästar som är harmoniska och hyggliga. Det är bara Patrick som surar lite när de andra trampar in på hans revir. Även människor tycks påverkas av Gerrys coola attityd. Tjugo timmar i veckan har han en post på Våxtorpsskolan med ordning och reda på schemat. Där har han vunnit de mer rastlösa elevernas respekt och går under namnet Crocodile Dundee.

Övernattning i ”Stian”
Trötta och nöjda svänger vi så in på den stora grusplanen vid Lenas och Håkans vackert belägna gård. Mitt uppe på Hallandsåsen cirka 220 meter över havet ligger Bingsgärde. Här har man på ett unikt sätt förvandlat en ladugård till Bed & Breakfast. Det är mycket välgjort och charmigt med bl a dusch och toalett i det gamla mjölkrummet. Bänkarna i matsalen är döpta efter kor och dubbelrummens namn har anknytning till föregående verksamhet. Vad sägs om ”Stian 1-3” och ”Båset 1-2”. Det är i denna lantidyll som vi ska övernatta. Hästarna pysslas om och sedan väntar hagen. Oj, vad skönt de tycker det är att rulla sig från sida till sida innan det saftiga försommargräset tar överhand. Själva börjar vi känna av våra smått värkande kroppar och bestämmer oss för en vilostund på uteplatsen bakom ”ladugården”. De sena solstrålarna slickar den rappade väggen där vi sitter med ömma rumpor, intorkad svett, och kurrande magar. Känslan av att vara vid liv är påtaglig och förstärks med vetskapen om att både dusch och mat väntar.
Den halländska laxpuddingen smakar förträffligt och timmarna rinner iväg i trevligt sällskap med mycket humor och skratt. Några sömnproblem blir det inte efter en dag som denna. Jag sträcker ut mig i den breda sängen och ett fridfullt lugn sprider sig i varje por i kroppen. Vaknar vid åttatiden i samma ställning som jag somnade. Om kroppen värkte kvällen innan är det ingenting mot nu. Likt en nittioåring hasar jag ut till matsalen och möts där av övriga ”åldringar”. Ackompanjerade av västergöken intar vi en god och energigivande frukost ute i den tidiga morgonsolen innan det åter är dags för sadeln.
Idag blir vi en ryttare kort då Evalena måste hjälpa till med ridningen hemma på gården i Espered. Gerrys fru Gunilla som brukar ha den uppgiften har fått influensa.

Eniga ryttare
Återfärden på norra sidan av Hallandsåsen blir även den rik på upplevelser. Vi rider i ett varierat tempo med skritt, jogg och galopp. Successivt mjuknar kroppen upp och efter någon timme känns det helt självklart på hästryggen. Färden går förbi enskilda torp och gårdar med namn som Hindebärabygget och Kockabygget. Vid sistnämnda gård har man satsat på att föda upp alltmer sällsynta djur och vi morsar på en fjällko och en rödkulla som storögt tittar på oss.
Dagens rastplats förgylls av en av åsens ljuvligt, porlande bäckar. Gerry berättar här om resor han har gjort i livet och om de olika ridturer som Espered hyrhäst kan erbjuda. Han nämner bl a Slottsrundan på två dagar som verkar helt fantastisk.
Klockan tre på eftermiddagen är vi tillbaka på ranchen i Espered. Alla är mycket eniga om att den här turridningen varit väl värd sitt pris och innehållit det mesta från härliga, varierande ridvägar, bra boende, god mat, fina välmående hästar till trevligt kamratskap. Med saknad tar vi farväl och Eta ser ut som om hon skulle kunna stuva in sin arab i bagaget.
– Det har faktiskt hänt att någon gäst har köpt en häst, ler Gerry. På tisdag fyller Gerry sextio år och till sommaren ska han ”cabba” ner. Nu är det Evalenas tur att axla turridningen på Hyrhäst Espered.
Innan hemfärd hinns ett besök med i Gunillas keramikverkstad där den kända ”Esperedshästen” designats.
Ja, en sak är helt säker, genom möten med hästar, naturen och människor hämtar vi nya impulser och ny inspiration.
För mer information: www.hyrhast.se
[/private]