What money can’t buy

Jag undrar jag om våren är på ingång… Två soliga dagar med fågelkvitter och kontot av D-vitamin är lite mer påfyllt. Jag såg även att årets första föl redan hittat livets ljus. Jag tänker genast tillbaka på hur det var när min lilla tjej Success bakades.

Det var en väldigt stor sak för mig att få planera och ta fram min nya tävlingshäst. Jag minns hur hjärtskärande det var att jag nu skulle klara av två egna hästar. Innan hade jag ju bara min ponny Quickly och det kändes som jag svek henne när jag nu skulle behöva dela på tiden till dem. Det var ett liv jag medvetet skulle sätta till världen och sköta om väl, fölet skulle ju stanna hos mig för evigt var planen. Jag minns hur jag tvivlade på mig själv, hade höga krav och ett enormt ansvar.

Jag pratade mycket med Success mamma. Det var pappas sto ,Sassy, så hon stod ju hemma på gården. Jag kommer så väl ihåg hur tiden kröp fram. Jag sprang mellan Sassy och pratade och lyssnade på magen för att sedan ta ett snack med min ponny om att hon alltid skulle betyda världen för mig och att vår relation inte skulle ändras. Undra om det var tonåren som satte sprätt på mina känslor, 15 år gammal.

Sassy hade lite problem med kolik under sin dräktighet när hon ansträngde sig vilket gjorde hela familjen oroliga. De gångerna minns jag som väldigt känslosamma för min del, inget får ju hända!

Jag minns när jag kände första sparken. Jag stod som vanligt med örat mot märrens mage, fingrade runt i hennes man och smekte magen. Pang, fick en spark rätt på handen. Jag blev iskall, kände en till! Jag skrek “hallå” så högt jag kunde, haha. Det ekade i skogen och det var nog ren adrenalin. Tror ingen hörde så jag fick springa in och hämta pappa. Mycket riktigt, fölet hade riktig akrobatik där inne.

Sommaren närmade sig tillslut och stona gick nu på bete. Jag hade räknat ut att det borde bli runt 13 juni, så jag räknade såklart ner. Sassy var riktigt stor vid den här tiden och jag spenderade mycket tid på betet. Ibland när jag precis hade cyklat hem så vände jag bara på gårdsplanen för att kolla igen, ifall. Juvren började fyllas och nu fick jag leta vaxproppar. Gud vad jag hade svårt att sova!

Så första dagen på sommarlovet skulle jag som vanligt åka till pappa efter att ha firat utgången av högstadiet. Jag vaknade av att det ringde i telefonen. “Du har blivit mamma”. Sedan var det bråttom, jag skulle bara upp till pappa. Nu, direkt, helst igår.

Jag klev in genom stalldörren med hjärtat bultandes. Jag mötte två små pliriga ögon. Den vackraste lilla varelse som jag väntat på så länge. Som jag pratat med genom Sassys mage under väldigt lång tid. Egentligen kände vi ju varandra men jag hade ju aldrig haft en klar bild av henne. Hur skulle hon se ut? Vilken färg? Kön? Alla svar hade jag nu mitt framför ögonen och det var mer än vad jag någonsin kunnat önska. SÅ söt! Nu var hon här. Det var ett sto som jag bett om varje natt.

Sassy hade fölat den morgonen 13/6 2009. Vår hingst Coco (Sassys bror) hade berättat det genom lite prat vid femtiden. Pappa gick inte ut, han ville inte störa. Utan han gick ut lite senare och där stod ett friskt föl med en stolt mamma. Där stod min framtid och där började vår resa. Nu skulle vi bara lära känna varandra från utsidan av mammas mage.

Min lilla älskade räka, Dash my Success.

/Rosie