Worlds greatest horseman – Bob Avila

World Champion Open i både NRHA Futurity och NRCHA Futurity. Bob Avila är en av världens mest kända tränare med egen kollektion av utrustning och utgivningar av både böcker och utbildnings DVD. Han har tränat över 35 World Champion och Reserve World Champions. Han är Worlds Greatest Horseman.

LR 8/2008
Text och foto: Tomas Polvall

[private]

Lämnar San Francisco och kör söderut på Highway 1, passerar Half Moon Bay och Santa Cruz innan jag når Big Sur där jag stannar några dagar. Därefter bär det åter av söderut längs Stilla havet till Santa Monica.
Jag är på väg till den legendariske westernryttaren Bob Avila i Temecula. Tidigare i år vann han i Sacramento för tredje året i rad Magnificent 7 All-Around Horse Championship, den största westerntävlingen i Kalifornien. Året innan hade han i Stephenville, Texas för andra gången vunnit Worlds Greatest Horseman Competition. Listan på vunna tävlingar är längre än någon annan westernryttares. Fakta ljuger inte. Bob Avila är tidernas bäste westernryttare.
Innan jag ger mig av från Los Angeles ringer jag och avtalar tid för besöket. Dana Avila säger:
– Om du lämnar hotellet halv nio, slipper du rusningstrafiken. Då bör du vara hos oss två timmar senare. Även utanför den värsta rusningen i Los Angeles är trafiken intensiv i ett stadslandskap som designats för bilar. Från West Hollywood passeras en lång rad förstäder innan jag svänger in på Highway 15 som leder söderut förbi Corona och Lake Elsinore. Jag körde den här vägen för tio år sedan. Då var det mest öken. Nu finns här en lång rad bostadsområden och shoppingmalls. I Temecula ska jag köra vänster, höger och vänster. En hästgård dyker upp och strax därefter flera och jag anar att jag är på rätt väg. Det här är ett landskap för westernhästar. Sedan kör jag fel och måste fråga, men kommer snart rätt och kan köra in till gården och parkera. När jag stiger ut märker jag hur varmt det har blivit. Det är närmare trettio än tjugo. Fyra ryttare är i full gång på ridbanan. Dana kommer i möte. Jag säger att de gärna får fortsätta med ridningen så att jag får tid att se mig omkring.
Jag slår mig ner på en bänk på terrassen som ligger mellan stallet och ridbanan. Att bänken står i skuggan märks inte. Det dröjer inte länge innan jag börjar svettas. Bob Avila rider i en T-shirt. Det ser inte ut som om han svettas i solen på ridbanan. När jag ser hur han rider förstår jag varför. Hästen rör sig. Bob gör det inte. Under en spin så lång och intensiv att den aldrig tycks ta slut sitter Bob så stilla i spinnets öga att han kunde vara ett fotografi mitt i en actionfilm. Jag har sett hans DVD-filmer och de är alldeles utmärkta instruktioner till den följsamma och mjuka stil som är Bobs signum, men att se honom på nära håll är något helt annat.

Välordnad anläggning

Efter en stund lämnar Dana och Bob ridbanan. Medan jag väntar på att de kommer till stallet går jag runt och tittar. De stora boxarna är välordnade och gruset på stallgången är krattat. Gruset finns för att skona hästarnas ben. När hästarna kommer in ska de duschas. Det syns att de njuter av att bli kvitt svetten efter att ha jobbat hårt.
De andra hästarna står i sina boxar och lyssnar på country. Jag undrar om det är deras favoritmusik. Bob skrattar och förklarar att det är de unga killarna som vill ha musik när de är i stallet. Jag kommenterar den nästan pedantiska ordningen och får veta att god ordning och fasta rutiner är viktigt. Jag säger:
– Det är varmt.
Bob och Dana skrattar. De har träffat svenskar förr och känner igen uppfattningen att den i deras tycke svala och behagliga hösten kan upplevas som varm.
Vi hoppar in i bilen och kör in till ett köpcentrum i Temecula för att äta lunch.
Det vore en grov förolämpning att påstå att det är något fel på Bob Avilas gång. Det är det absolut inte. Han går som jag tror att vi föreställer oss att en cowboy gör, sävligt och en aning hjulbent. För de flesta av oss är gång det naturliga sättet att ta oss fram. Att det inte är så för Bob Avila syns när han sitter, inte på den röda plastsoffan i restaurangen där vi äter lunch utan när han rider. Jag tänkte på det under förmiddagens ridning och jag kommer att tänka på det under eftermiddagen när jag ser honom rida. Under långa stunder är det vad jag tänker mest. Att han sitter som om det är hans naturliga färdsätt. Han sitter som om han aldrig har gjort något annat, som om det där med att gå är något han gör några korta ögonblick mellan de många timmarna på hästryggarna.
När vi återkommer från Temecula är det dags för fotografering. Vi småpratar medan Dana och Bob hjälps åt att göra i ordning hästen. Dana tycker att Bob ska byta till skjorta. Han gör det även om det vore behagligare att rida i T-shirt. Tommy Bahama står det på den ovan en bild av en kvinna som ser ut som om hon kunde komma från Hawaii. Den årliga semestern går dit. I december när höstens alla tävlingar är förbi reser han och Dana till Mawi på Hawaii.
– Var vill du fotografera?
– Jag vill gärna ha den amerikanska flaggan i bakgrunden. Kan du rida uppför backen?
Bob skrattar och jag tänker att han säkert kan rida uppför de brantaste backar. Han skrattar ofta. Det mjuka skrattet är så kort att jag tittar och lyssnar för att se vart det tar vägen. Tydligt att skrattet fortsätter inåt en stund efter att det har tystnat.
Himlen är blå och den amerikanska flaggan fladdrar i vinden. Det är sent i oktober på en plats där det (nästan) aldrig regnar. Bob Avila rider uppför backen och jag ropar stopp och ber om repriser tills det blir så bra som det kan bli i det skarpa solljuset. Från fotograferingen vid flaggan rider Bob ut på ridbanan. Till slut blir det lite fotografering i stallgången. Ljuset är mjukare inomhus än utanför.

Hästsläkt

Bob föddes 1951 i Half Moon Bay, en timmes bilresa söder om San Francisco. Där lärde han sig att rida lika tidigt som han lärde sig att gå. Hans far Don var en rodeocowboy som blev professionell westerntränare. Hans mor Pat arbetade i en westernaffär och sydde westernkläder. Föräldrarna kom ofta på westerntävlingar. Så Bob kom tidigt i kontakt med och kunde lära av den tidens bästa westernryttare. Bob minns att det kunde vara kallt och regnigt under vintrarna. I Temecula är solen alltid på plats. Han tycker om klimatet här. Värmen som på sommaren kan bli över fyrtio grader besvärar inte.

Flyttade till Temecula

– Vi börjar rida direkt efter soluppgången och tar sedan paus mitt på dagen innan vi rider några timmar innan solnedgången.
Innan du kom hit var du verksam många år i Oregon. Hur var det?
– Jag hade ett ställe i Yamill i närheten av Portland. Det jag minns är regnet.
– Saknar du något från Oregon?
– Nej, jag är bara glad över att ha sluppit regnet.
– Hur hamnade du i Temecula?
– Vi hade en kund som bodde här. Ju mer vi såg av trakten desto mer tyckte vi om platsen. Nu har vi varit här i sex år och vi kommer att stanna.
Bob Avila Training Stables har plats för tjugo hästar. Förutom Bob och Dana är det två unga män, en från Kanada och en från Texas som tränar hästarna. Varje häst tränas mellan en halv och en timme dagligen. För Bob Avila blir det omkring åtta timmars träning dagligen, sex dagar i veckan. Söndagar är fridagar.
– Och du har hållit på i trettiosex år?
– Ja.
– Sliter det inte på kroppen?
– Jo.
– Var gör det mest ont?
– Överallt.
Jag protesterar, säger att det är fel svar. Bob skrattar, tänker efter och kommer fram till att det är ryggen som ömmar mest när dagen är förbi. Alla hästarna i stallet finns här för att de ska tävla. Det blir några tävlingar varje månad. Några gånger på våren och några gånger på hösten är det stora tävlingar där Bob och Dana är ute under flera veckor i sträck i stater i södra eller västra USA. Flertalet tävlingar äger rum i Texas, Oklahoma, Nevada, Arizona och Kalifornien. Bob tvekar inte när han svarar på frågan vad som är tuffast.
– Att vara hemifrån under tre veckor är tufft. Det är intensivt på de stora träffarna när hundratals, ja ibland närmare tusen hästar är samlade.
– Vad är det bästa med ditt hästliv?
– Att jag lär mig nya saker varje dag. Ingen häst är den andra lik. Att lära sig hur jag motiver olika hästar och får ut det bästa av varje häst gör mitt jobb levande. Utvecklingen måste ske på alla områden, i kontakten med människor och affärsverksamheten som har vuxit varje år.
Western är en stor sport i USA med en lång rad fabrikanter och hästägare som ska tjäna pengar. Bob Avilas långa och framgångsrika karriär gör att listan på hästägare som vill ha sina hästar hos honom är lång. När han vann årets stora tävling i Sacramento var prissumman 25 000 dollar. Det innebar att hästen Magic Potion under sin karriär har vunnit över 225 000 dollar.
– Vad är viktigaste när du väljer hästar?
– Attityd. Klart att en häst måste ha talang för att lyckas, men saknar den vilja att hela tiden lära sig kommer den aldrig att nå den absoluta toppen.
– Hur märker du om en häst är som du vill att den ska vara?
– Man får prova på olika sätt, genom att rida förstås, men ofta är det lika viktigt att bara gå runt och tala med en häst. Jag tycker om lugna hästar. Det är viktigt för att de ska klara av de långa tävlingsdagarna.
– Hur är fördelningen mellan hingstar och sto i stallet?
– Vanligen är det två tredjedelar hingstar och en tredjedel ston. Du kan pusha lite hårdare på hingstar, men får du fram ett sto som är lika bra som de bästa hingstarna är det oerhört värdefullt.
Det är dags att ta farväl. Medan jag går till bilen ser jag hur Bob och Dana står i ingången till stallet och samtalar, så lågt att det är omöjligt att höra vad de säger. De samtalar säkert om hästar. Kanske samtalar de om hur man samtalar med hästar som männen i Cormac McCarthys roman Dessa vackra hästar.

Mer info: www.bobavila.net[/private]